Jag älskar ofta inte berättelser om stora ting utan föredrar författare som lyckas göra små saker intressanta. Therese Bohman genomför detta med bravur trots en plott som påminner om spänningsromanens. I en perfekt balans mellan det metafysiska och kroppsliga, mellan det vardagliga och förhöjda mellan instinkt och psykologi, mellan det futila och storslagna får hennes sparsamma och stämningsfulla prosa mig att sväva. Konst och kultur har en given plats i Sanningsberget och här beter sig människorna som jag känner dem och livet är varken mer eller mindre.
Huvudpersonen heter Hanna och det är hennes bror som försvinner i en grotta. Hade det inte varit för grottans rafflande symbolik skulle jag finna plotten överflödig. Undrar om det inte är något djupt mänskligt i att fascineras av grottor. Platon gjorde det och själv bor jag i en socken känd för sin grotta. Urbergens hålrum rymmer hårresande historia och grottan i Sanningsberget sägs sluka lögnare (som Monte Veritá). Jag får en känsla av att Bohman vill bekämpa lögnare och att hon gör sitt yttersta för att det hon skriver ska kännas sant. Jag tror på vartenda ord hon skriver om sorg, existentiell olust, utanförskap, relationer med mera.
”Vi blev ensamma allihop, det var en hemsk insikt att livet fungerade så. Att vad som helst kunde hända, och när det hänt gick det inte att förutse konsekvenserna av det, och det var nästan lika otäckt som det som hänt.”
Det här är en konstnärsroman och en uppväxtskildring som börjar i slutet av åttiotalet och utspelar sig i författarens uppväxtort Kolmården. Vi som var med på den tiden känner igen de tidstypiska markörerna. Men det som framförallt fastnar hos mig är det Bohman skriver om berg.
”När jag lärde mig att prata om mina berg beskrev jag först molnen som deras kontrast. Jag sa att molnen var flyktiga och förgängliga, och att det var därför så många konstnärer hade velat måla dem. Det fanns en lockelse i att fånga det undflyende. Till och med så här långt efter kamerans genombrott, när det var hur lätt som helst att måla av ett foto av moln, framstod det som mer imponerande att måla moln än att måla berg berg.
Bergen verkade träiga i jämförelse. De låg där de låg. Som om de skulle sakna den själ och espiri som man lätt tillskrev molnen
Det är ett misstag, sa jag. Det är samma misstag som man ofta gör med människor. Man dras till de omedelbart charmerande. Men många charmerande människor är precis som moln. De kommer att lösas upp med tiden. Ju mer man lär känna dem, desto tydligare inser man att de saknar substans. Människor som är som urberg däremot. Dem ska man hålla fast vid. Och hoppas att de vill hålla fast vid en också.”
Jag kommer att hålla fast vid Therese Bohmans författarskap.
Senaste kommentarer