Barnbok från 1967 om två storebröder som ska ta hand om sin lillebror. En spark i sidan åt samhället som inte erbjöd barnomsorg. Barn med lågutvecklade pre-cortex är väl inte direkt lämpade att ansvara för små barn. Här kan vi läsa om vilka konsekvenser det kan få.
Kerstin Thorvall som banade väg för bekännelselitteraturen fungerade också väldigt väl som barnboksförfattare. Alltid lite för sin tid. Hon bidrog till att barnbokslitteraturen tog en ny inriktning med betoning på realism och vardagsproblem istället för moralisering och gull-i-gull.
Den här boken är inget undantag. Det är välskrivet, realistiskt och insiktsfullt. Och så är det lite kul också:
”När Gunnar var åtta år fick han en liten bror. Lars var tretton år och Lennart femton, så det var just ingen som hade tänkt sig att det skulle bli några fler barn i familjen. Men när babyn kom var det trots allt ganska festligt. Den nya brorsan var liten och ful och hade för mycket hud överallt, särskilt på händerna, men han var rar ändå.”
(Jag har nu läst exakt halva Kerstin Thorvalls bibliografi.)
Senaste kommentarer