
I morgon vänder det på riktigt, ljuset återkommer (enligt en man från Irak som vi träffade i en taxi en gång, vi har märkt att han hade helt rätt, den mörka perioden är slut 20/2). Men för mig vände det tidigare än vanligt i år, det var när jag drogs in i Harriets kraftfält. Här är det intensivt, högt i tak, aktivistiskt, känslosamt och eldigt. Välkommen in!
Första gången jag mötte den kraften var – som för många andra gotländska barn – i början av nittiotalet när jag och min mellanstadieklass spenderade ett dygn på fornbyn Stavgard. Harriet närmast chockade mig med sitt sätt att handla, vara och tala och minnet av henne och hennes kraftiga händer, har faktiskt knappt bleknat. Starkast minns jag när hon läste eldramsan:
”Askeballe, taskeballe, fitteballe mus
Aldrig ska elden slockna i vårt hus.”
De som står bakom mästerverket Murar Karlsson lyckas än en gång med konststycket att i Bara gör det! berätta och gestalta inte bara ett liv utan också en tid, en plats, en anda som når ända in i läsaren och som jag aldrig vill lämna. Jag vet inte hur han gör men jag har en känsla av att vad än Wilhelm Östberg väljer att förtälja så kommer det mig – och dig – att amusera.
Det är först på sidan 81 (av 208) som vi får reda på att Harriet Löwenhielm föddes 1946 i Västerås. Hon kom till Gotland på sjuttiotalet, jobbade som bildlärare i Hemse och vurmade för att göra istället för att prata. Eller kanske egentligen att göra och prata. Hon hade erfarenhet av att misslyckas i skolan, hade dyslexi och kanske ADHD. Stavgard, hennes livsverk, startades 1976 och var ”steget från akademisk kunskap om järnåldern till gestaltat vardagsliv”. Med görandets praktik skulle barn få lära sig om historien.
”Det ska sitta i ’tassarna’. Bara gör det! Sen kommer förståelsen, sammanhangen, möjligheterna. Barn växer genom att få göra.”
Det är överväldigande och helt underbart att vistas i svunnen tid. Då var många övertygade om att världen var på väg att bli en bättre plats, med mer rättvisa och respekt för naturen. Mest slående är nog skillnaden i skolan och den pedagogik vi bytt mot digitala stjälpmedel. Tänk att det en gång fanns resurser till en sådan sak som Stavgard!
Du tror kanske att den här boken inte är för dig. Du har aldrig hört talas om Stavgard är inte särdeles historieintresserad, men då tror jag att du missar något. Jag tycker du ska läsa den. Bara gör det!

Senaste kommentarer