De där jävla författarna! Man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem. Jag har så många fördomar om författare bland annat att de måste må skit eller åtminstone veta vad lidande är för att kunna skriva bra böcker. Ju sämre en författare verkar må, desto bättre böcker skriver hon? Eller han.
Åsa Beckman (f. 1961) är i egenskap av dotter till författare och poeten Erik Beckman (1935-1995) expert på området. I Kulturbarn berättar hon om sina personliga erfarenheter av att växa upp med en narcissistisk far och en konstnärligt medberoende mor. Han hotar med självmord och resten av familjen anpassar sig. Beckman argumenterar väl för att förhållandet liknar missbrukarens och hans medberoende. Detta är ofta men inte alltid en patriarkal företeelse.
Mycket intressant och hårresande är det att ta del av hur barnen till Thomas Mann, Slas, Per Westberg, Olof Lagercrantz, Jörn Donner, paret Myrdal, Kerstin Thorvall, Anna Wahlgren, Ingmar Bergman med flera plågats av sina kulturföräldrar. Åsa själv fick sitta med mamma och syskon runt radion och lyssna på ett verk som handlade om pappans snedsteg med en älskarinna bara några år äldre än Åsa själv.
Feminismen och digitaliseringen har gjort att människor oavsett kön, ålder och hudfärg kan berätta sin version av verkligheten, det som tidigare varit förbehållet några få (ofta vita män). Författarna som det handlar om i den här boken delar den starka övertygelsen om varje individs rätt att berätta sin egen historia. Och ja, det är varje författares rätt, men är det möjligt att förena med vettigt föräldraskap? Tydligt är att dessa (mestadels gamla) författare varit föräldrar som bäst i andra hand. Det ska bli spännande att se om exempelvis Knausgårds barn kommer att skriva något offentligt i framtiden…
Jag tycker mycket om Beckmans balanserade essä som bland annat väcker mina tankar på den misslyckade förälderns olika nivåer. En passiv, som kan liknas vid ett vårdträd; tyst och stabil är en dröm (tror jag) jämfört med en suverän gränslös patriark som stjäl uppmärksamheten och kidnappar resten av familjens känslor. Varken status eller bananskal att glida på väger upp grandiositet. Att växa upp i bekräftarens roll, med det emotionella centrat utanför sin egen kropp måste vara om inte förödande så väldigt jobbigt, och man får nog räkna med minst en panikattack. Men vad det verkar kan man bli mycket klok också – som Åsa Beckman.
Senaste kommentarer