Jag blev mätt på novembers granitkarameller och gav mig på en feelgood-bok. Det är en genre som brukar irritera mig, men jag tycker Klara Gredes lättsamma språk och ironiska humor i kombination med Emma Peters uppläsning fungerar ganska bra. Jag skrattade inte, jag lärde mig inget, jag fick inget att fundera på men jag fick min tid fördriven utan större lidande. Givetvis är den orealistisk; den arbetslöse får jobb, en gömd dagbok hittas och saker som aldrig har sagts högt till någon, sägs nu. Dock tycker jag att Grede undviker de värsta klyschorna och jag tror att om man gillar feelgood gillar man Raka vägen hem.
Isa är den svala huvudpersonen som håller känslorna på insidan och som inte våga binda sig. Hon har oläkta sår från barndomen som hennes bonusdotter Fanny hjälper henne med. Fanny är en utmärglad hemmasittande med gamla skärsår på armarna.
Sensmoralen är att människan ska gå emot sina rädslor, våga visa sig sårbar och vara öppen med sina känslor bla bla samt att tonåringar är kloka och bör tas på allvar. Det där har vi läst förut.
Slutet gott allting gott, vi fick snö och i morgon är det äntligen december.
Senaste kommentarer