Blek låga av Vladimir Nabokov

”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen.”

Vladimir Nabokov slog igenom brett 1955 med den oerhört omtalade (och av mig älskade) romanen Lolita. Sju år senare publicerade han Blek låga, som jag vill påstå står i relation till den tidigare (eller snarare hur han behandlats på grund av den, uteblivet Nobelpris exempelvis). När jag nu skriver att Blek låga är ett skönlitterärt verk, är jag redan på väg att avslöja för mycket. Jag rekommenderar både Lolita och Blek låga till läsare som uppskattar metafenomen, krävande läsning, att klura och diskutera infallsvinklar, berättarnivåer, opålitliga berättare och andra litteraturvetenskapliga grepp. Ni ska nog inte läsa den här recensionen, för jag kommer att avslöja för mycket. För er andra som redan har läst eller som vill ha nycklar till Blek låga, kanske min text kan vara till någon nytta.

Då ska vi se. Nu gäller det behålla koncentrationen! Blek låga är titeln på Nabokovs bok. Blek låga är också titeln på en dikt som det här verket handlar om. Dikten är skriven av John Shade (fiktiv karaktär). Nabokovs bok inleds med ett förord, som presenterar dikten Blek låga. Förordet är inte skrivet av Nabokov utan av en fiktiv karaktär vid namn Charles Kinbote. Själva dikten som består av 999 rader indelade i fyra sånger, upptar bara ett femtiotal sidor. Resterande utgörs av Kinbotes förord, kommentarer och register.

Läsaren får alltså fundera på: vad menade Shade när han skrev sin dikt? Och, vad menar Kinbote när han skriver om Shade? Och, vad menar Nabokov när han diktar upp dessa två? Samt, hur dog Shade? Trots att Nabokov varnar läsaren för att tolka gör jag självklart det ändå. Min tolkning är att hela rasket givetvis handlar om Nabokov själv. Det han har behov av att få ur sig efter all denna dumhet han bemötts av.

Redan i Kinbotes förord får vi veta att Shade är död och att Kinbote otillåten har lagt beslag på Shades dikt Blek låga som han ger ut. Han är delvis på grund av detta osams med Shades änka. Kinbote framstår omedelbart som en osympatisk och skruvad person. Ganska snart har jag också dömt ut honom som författare. Han utger sig för att bombsäkert veta saker som han inte rimligtvis kan vara säker på. Han talar emot sig själv. Han tycks ha slarvat igenom både sin egen text och dikten som han senare kommenterar. Shades änka beskriver Kibote som en monstruösa parasit på ett snille, en fästing stor som en elefant, en spyfluga i kingsize.

Här har nu ett av verkets teman presenterats för oss: läsvåld. Läsare som feltolkar och/eller saknar kunskap och därför missförstår verkets innebörd. Översättare och förläggare som gör våld på författares texter. Kritiker som dömer ut böcker, kanske till och med utan att ha läst dem. Hur många har inte ”hört” om Lolita men inte läst den för att den ”verkar så snuskig”? Jag var själv en av dessa innan jag läste den. Nabokov lägger ut fällor för sina läsare som jag och många med mig tycks gå i dem. Imponerande är det att han trots stort motstånd fortsatt att behålla förtroendet för läsarna och vägrar redundans.

Å ena sidan är böcker speglar, du hitta bara det som redan finns i dig själv. (Det ska Lolita-läsaren tänka på!) Å andra sidan förstår jag inte hur man ska kunna läsa en bok utan att tolka och tyda symboler?

Om saker som som upprör honom säger Shade (enligt Kinbote):

”Att inte ha läst den behandlade boken. Att ha läst den som en idiot. Att leta efter symboler i den, till exempel: ’Författaren använder den slående bilden gröna löv eftersom grönt är symbolen för lycka och besvikelse.’ Jag har också för vana att drastiskt sänka en elevs betyg om han använder ’enkel’ och ’ärlig’ i avsikt att berömma – till exempel: ’Shelleys stil är alltid mycket enkel och bra’, eller: ’Yeats är alltid ärlig.’ Sådant är mycket ofta förekommande, och när jag hör en kritiker tala om en författares ärlighet vet jag att antingen kritikern eller författaren är en dumbom.”

En annan röd tråd som Nabokov tycks vurma för är sanningsanspråk. Han skyr enkelhet och ärlighet som endast verkar som illusioner.

”…ett avgörande faktum: att ”verkligheten” för den sanna konsten varken är subjekt eller objekt, eftersom den skapar sin egen speciella verklighet som inte har något att göra med den ordinära ”verklighet” som allmänhetens öga uppfattar.”

Dikten Blek låga är bra (väl översatt också). Den är välskriven, väcker känslor och eftertanke. Den är intressant. Men den utgör som sagt bara en liten del av den här boken.

Tyvärr. För de efterkommande kommentarerna av Kinbote framstår närmast som rappakalja (men förmodligen är det jag som läsare som inte räcker till, som saknar kunskap). På så sätt har den här boken ett knepigt grepp. Dess idé och teman uppskattar jag enormt mycket, men sidorna 69-315 är ingen rolig läsupplevelse eftersom vi redan tidigt förstår premissen. Kinbote är månen som reflekterar solen (Shade) som en blek kopia (låga). Shade men framförallt Kinbote är oväntat rigida karaktär för att vara skapade av Nabokov, kan jag tycka. Den ena är god, den andra är ond, typ. Kinbotes kommentarer handlar främst om den berättelse som han tyckte att Shade skulle skrivit om, Zembla. Den handlar om någon jakt på några jävla kronjuveler och en kung och skit. Föga fängslande.

Kinbote står för hållningen att poeter är hantverkare som man kan beställa jobb av. ”vore jag poet skulle jag…” Han skriver kommentarer i affekt, han ”stämplar en oskyldig människa i ett postumt manifest”. Och han tycks inte ens försöka förstå huvudtexten som han ska kommentera. Han blandar in sig själv konstant, och sin migrän. Inte kan han ta sig till biblioteket heller för att citera korrekt. Vidrig är han och jag skulle aldrig ha läst något av honom om han inte var påhittad av Nabokov.

Återigen låter alltså Nabokov en psykopat vara romanens protagonist. Utan att skriva rakt ut att det är en psykopat vi har att göra med. Det ska läsaren fatta ändå. I Blek låga framgår det kanske lite väl tydligt för min smak.

Ytterligare en fälla jag föll i: ifrågasättandet av varför Nabokov skapar Kinbote homosexuell? Visst kan bögar vara sjuka i huvudet och säkerligen var och ville Nabokov vara före sin tid och låta homosexuella inneha bredare karaktärsdrag än bara hjältar. Men ändå. Väl vågat på den tiden va? Om JAG vore författare skulle jag inte ha gjort Kinbote homosexuell. Haha! Människans dumhet är svårbotad.

Naturligtvis får vi inga enkla svar på slutet heller, eftersom de inte finns. Vem som hittar på, vad är sanningen, vilken var anledningen till Shades död? Han spelar oss ett spratt den ironiska Nabokov.

Att läsa den här boken en gång är som att nosa på den. För att säga att man läst den måste man nog minst ge den en omgång till. Får se om jag orkar med det. Vill helst inte veta av Kinbote något mer.

Kuriosa: Vladimir Nabokovs far dog av ett skott som var menat för en annan.