Med en mycket stark inledning om hur det är att arbeta på McDonalds börjar den här debuten om klass. Jag slungas tillbaka i tiden då jag själv arbetade i hamburgerrestaurang och kämpade med sega ketchupfläckar och krävande kunder. (Jag mindes plötsligt att vi medvetet serverade mögligt bacon.) Den utspelar sig mestadels i Stockholm, men den unga kvinnliga protagonisten åker också till släkten i Polen och där får vi något att jämföra den svenska arbetsklassen med.
Dalenglitter är som en mix av Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Schunnessons Dagarna dagarna dagarna. Arbetsplatsskildringen är exakt och jakten på pengar ett genomgående tema.
Med en fantastiskt fin gestaltning och utan att skriva läsaren på näsan berör Bendjelloul indirekt viktiga frågor om klass, feminism, hbtq, migration med mera. En politisk bok som inte direkt kommer in på politik. En samtidsskildring med bra tempo och en ömsint ton. Rörliga karaktärer och påtaglig realism. Språket är rappt och vissa av formuleringarna riktigt glittrar.
”Tunnelbanespåret ringlar sig som ett ihoptråcklat sår genom området. På ena sidan ligger Enskede med sina puderfärgade villor, på andra sidan Dalen med sitt gytter av gårdar. Fram till att vi började gymnasiet hade många av oss en ganska vag uppfattning om livet på andra sidan spåret. Den lilla information vi hade byggde på killarnas högljudda fantasier om de blonda tjejer de brukade spana på nere vid tunnelbanan och deras respektive instagramflöde. De bar alla exotiska namn som Märta, Stina och Sigrid och hade som regel långt, blont och blankt hår.”
Jag gillar hur författaren får fram den unga kvinnans ”möjlighet” att använda sexuellt kapital – makt för maktlösa. Hur hon gestaltar mellanförskapet. Mensens närvaro. Att hon synliggör de polska arbetarnas tillvaro och hur arbetsgivarna talar om dem. Och jag älskar slutet.
Senaste kommentarer