”Människan klarar av naturkrafterna när hon lyder dem.”
Älven är en eldig naturkraft i sig. Det är fysiskt en förhållandevis liten bok (259 sidor) men som en istapp gör den stor inverkan när man får den i huvudet. Som vinden sveper den över allt som är viktigt och som fågelsång väcker den mig ur själslig slummer. Det är en flickas odyssé från hemlandet Finland, över Torne älv (och det som varit statsgränsen sedan 1809 då Sverige förlorade kriget mot Ryssland), till flyktingläger i Sverige. Vi följer henne under året 1944 då Lapplandskriget pågår vilket inleddes med att 60 000 civila, samt boskap, evakueras till Sverige. Älven är en krigsskildring som inte utspelar sig vid fronten bland män och soldater, utan bland kvinnor, barn, djur och civila.
Det är med ett stilsäkert och övertygande inifrånperspektiv som Rosa Liksom framför denna Askunges berättelse. Flickan är tretton när hon som sista person lämnar gården tillsammans med andra ungdomar och sina vänner korna. Hennes pappa är iväg som soldat och hennes gravida mamma har åkt före tillsammans med Farbror. Flickan är van att arbeta hårt, hon är rådig, sund och nyfiken med en lättsamhet som lämnar sorger bakom sig. Hon lever i samklang med djur och natur vilket hjälper henne ta sig igenom migrationens olika svårigheter.
”Den mörkblå himlen kantades av lågt hängande, blygrå moln, men av åskvädret fanns bara en liten regnunge kvar. Det kändes ödsligt och fuktigt. En sorgmantel slog sig ner på min arm. Snart lyfte den vingarna och fladdrade iväg. Himlen klarnade plötsligt och jag såg att jorden var en god plats.”
Liksoms prosa är rak och stilegen, ibland explicit, ibland med filosofiska ansatser, alltid realistisk. Men aldrig att hon frossar i trauma och elände. Det händer givetvis hemska saker men mer i förbifarten, läsaren får själv föreställa sig. Det är ett mycket lyckosamt grepp. Därtill gör den vilda, fantastiska naturen, Månen och Solen i kontrast till människans krigande mig mycket berörd.
Älven delar flickans universum i två och skapar spännande antagonister. Å ena sidan öst/Finland/salt/surmjölk å andra sidan väst/Sverige/socker/chokladmjölk. Egentligen är det samma folk på båda sidor, de är släkt och talar samma språk; meänkieli. (Rosa Liksom har skrivit boken på meänkieli/tornedalsfinska.) Det är myndigheterna som talar svenska, de som intresserar sig för raser och nazism. Någon menar att det är bättre att vara sjuk i väst än frisk i öst, men det motsätter sig flickan. Hon är stolt och förförs inte lättvindigt av guldknappar med tre kronor på. Det är ett intressant perspektiv som skiljer sig från exempel Susanna Alakoskis protagonist som utan tvekan byter bort öst mot väst. Men egentligen handlar det kanske mer om, i båda fallen, att ta avstånd från sin mor.
”Jag räknade ut att om man förflyttade sig ungefär trehundra meter österut, så fanns där ingenting, medan här fanns allt i överflöd. Nyfikna åskådare hade samlats längs vår färdväg. Fruarna fläktade med vita näsdukar framför sina ansikten, beskärmade sig över vår fattigdom och vände sedan bort huvudena precis som om de var rädda att fattigdomen smittar. […] Jag tog skydd bakom ryggen på vad som verkade vara en vanlig piprökande gumma. Någon kom fram och frågade, hyyr haar nii kommit hiit. Till det sa gumman att tyskarna har tagit vår mark, bränt våra hem och fört iväg våra döttrar, ryssarna har dödat våra män och pojkar, ni tog slutligen och stal våra småungar av oss redan innan kriget började på riktigt”
Flickans mor är en källa till spänning och suggestioner. För att få klarhet i vad det är med henne måste man läsa hela boken och fundera lite (kring abort exempelvis). Jag uppskattar att författaren litar på att läsaren kan tänka själv och undviker att skriva på näsan.
Det lyckade inifrånperspektivet ger läsaren en utifrånblick på Sverige och hur det är att vara migrant i landet med det vita brödet och den blågula flaggan. Flickan står utanför i kylan tittar in: ”På bordet i baracken brann ett ljus. Det gula skenet genom den immiga glasrutan blandades med den falnande dagens blå.” Migration är för övrigt ett evigt tema varför Älven är dagsaktuell men också värdefull ur ett historiskt perspektiv. Liksom tycks vilja säga att det är svårt och sorgesamt att tvingas lämna sitt hemland men det kan också öppna dörrar till nya världar och erfarenheter. Livet kan bli bättre efteråt. Hon passar också på att skarpt kritisera inskränkandet av flyktingars frihet genom karantäner och inhägnade läger vilket tyvärr pågår även i vår tid.
Senaste kommentarer