Äntligen är den här, fortsättningen på berättelsen om Bodil. Det här är en roman att sluka. Nu har hon hunnit bli elva år och moderlös. Hon är ett mycket intelligent och brådmoget barn. Hennes pappa Arto, som tidigare varit i missbruk, kämpar på med dubbla arbeten och kopplar bara ibland av med lite grönt på balkongen. Bodil går och lägger sig ensam i lägenheten på söder i Stockholm, sex kvällar av sju, inte förrän efter klockan 22 hör hon pappa sätta nyckeln i dörren och då kan hon somna.
Vi som läst David Ärlemalm känner igen modus operandi. Han skriver fram de mest realistiska, drabbande och levande karaktärer du kan tänka dig. Jag inte bara känner med Bodil, jag ÄR henne. Arto är också en komplex och mångsidig karaktär, som jag i princip mött i verkligheten. Mestadels är han bra, han trampar på – som de flesta – men med en sten i skon. Rätt som det är, kommer han tvärstanna för att kasta ut stenjäveln och frågan är vilken väg han tar sen. Det är min och Bodils oro, och romanens dynamo. Men det här en spänningsroman med flera drivande element. Jag är bara så väldigt förtjust i författarens psykologiska tonsäkerhet.
”Märta var tyst medan Bodil berättade, sedan sa hon:
Det är helt sjukt, jag skulle typ vara skitskraj.
Bodil andades ut. Det var som om händelser blev verkliga först när hon berättade om dem för Märta. Att de var platta innan och att Märtas reaktion fyllde dem med syre och gav dem färg.”
Prosan är mycket välskriven och med det menar jag finstämd, gestaltande, kärnfull, utan onödiga beskrivningar eller konstigheter. Den är rak och enkel, lättåtkomlig, men alls icke banal. Ingen politik överskuggar prosan, däremot människokärlek.
Men egentligen är det en politisk bok som handlar om hur kriminalitet, hämmad sexualitet, huliganism, hypermaskulinitet och missbruk hänger samman med klass. Arto är ensamstående och arbetar på obekväma och oregelbundna arbetstider under taskiga villkor, exempelvis. Allt för Bodil är en varm skildring av proletariatet men utan att undvika komprometterande delar som oro, våld, otrygghet, droger, stölder, djurplågeri, skulder etcetera. Alla (svårt att skriva alla nu, men jag måste ändå tro det) vill vara bra föräldrar till sina barn, men det är inte alltid det räcker.
Två grejer jag fastnar för lite extra är hur ”orten” nämns på ett lite suggestivt och väldigt lämpligt sätt. Samt hur Ärlemalm skriver om barnvärlden pågående parallellt med vuxenvärlden. Vi vuxna vill och tycker det är självklart att barnen ska berätta saker för oss. Någon kanske tolkar Artos tveksamma karaktär som anledning till att Bodil inte berättar saker för honom. Jag tror att det är lika självklart för barn att ljuga för vuxna som det är att gå. Kanske rent av nödvändigt?
Ärlemalm borde få pris i minst två kategorier. Solidaritetspris för att han ökar empatin för utsatta människor med dåliga förutsättningar, som gör dåliga val. När ett barn åker fast för snatteri och handlaren inte låter barnet gå på toaletten, är det hos snattaren läsarens sympati hamnar. Läsbarhetspris för att det han skriver lockar till läsning och vill bjuda in alla. Alla ska med! Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.
Bodils svarta dagbok börjar ta slut i samma veva som romanen går mot sitt slut. Det fina är att Bodil önskar sig en ny dagbok, så vi lär nog få möta ”henne” igen, kanske i en annan skepnad. Det vill jag gärna!
Senaste kommentarer