Minou bor med sin son Nima som är fem år, i en lägenhet med en prunkande balkong, det gröna havet, som fungerar som trygg plats för de som behöver lämna den högljudda revolutionen utanför. Vi är i Teheran 1978. Minou väntar ett andra barn tillsammans med Hassan som åkt före till Sverige.
Men så intressant och högaktuellt, tänker ni kanske nu, att läsa om den iranska befolkningens revolutioner. Så tänkte jag. Men det blir tyvärr aldrig speciellt intressant.
En handfull vind pågår under cirka fyrtio år och vi följer Minou, Nima och den iranska kungen Shahen som avgår och är sjuk i leukemi. Det här är en splittrad roman som vill ha med mycket; iransk politik och kultur, migration, förlossningsrädsla, hemlängtan, kritik av vita feminister (Kate Millet) och svenska vanor (dumheter vi håller på med som att sluta ringa till sina vuxna barn för att de aldrig svarar), anorexi, homosexualitet, bipolaritet, utseendefixering (hårborttagning). Negar Naseh är förhoppningsvis en bättre läkare än författare. Jag känner ingenting för karaktärerna och jag lär mig inget nytt. Att läsa om diktatorns ”mänsklighet” väcker faktiskt ingenting i mig.
Den största behållningen för mig är den avslutande raden: ”Till minne av dem som dödades i massavrättningarna 1988.”
Om ni är intresserade av vänstern och kvinnornas revolutioner rekommenderar jag: Såren som aldrig läktes – 40 år sedan iranska revolutionen.
2 kommentarer
Bra att du skriver vad just du tycker. För få bokbloggar gör det
Håller med Nina.