Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid

Jag slår upp boken med låga förväntningar. Har inte varit förtjust i det jag läst av Ranelid tidigare, det har varit alltför tungt lastat med romantiska metaforer. Redan den här inledningen får mig att dra på munnen, sardoniskt. ”Kärleken till denna kvinna hade hittat dit även med en bindel för ögonen.” Den ena svulstiga metaforen avlöser den andra och – ska det snart visa sig – upprepas till förbannelse. Papper är vita ängar och alfabetets bokstäver är lamm vilka vaktas av herden; hans älskade skolfröken. Den lutande handstilen har gång på gång ”medvind i ryggen” (var annars?) och skolkritan är oskuldsfullt vit.

”Det här är en berättelse om min barndomsstad Malmö och riket Sverige speglat genom min skolfröken Anna Jensen och hennes väninnor under nästan ett hundra år.”

Det handlar om kvinnor (ja!), om språk (ja!!) men ändå kanske mest om Ranelid själv. Om barndomens missbildade läpp, skallskadan med efterföljande tinnitus, fotbollen, författandet, Margareta och om hans egen lärargärning. Allt har jag läst förut. De ämnen som intresserar mig kommer tyvärr inte helt till sin rätt. Formen är splittrad och fragmentarisk men utan att vara suggestiv eller öppen för tolkning på något sätt. Kapitlen är korta och inte sällan inledda med omtag, som att se flera avsnitt av en serie som inleds med intro och sammandrag från föregående avsnitt. Texten är späckad med upprepningar, den är övertydlig och ryckig och allt för ofta glider den röda tråden undan. Femte delen om Maria Horn skulle med fördel kunna strykas helt, exempelvis.

Det är ändå lite mysigt att släppa loss nostalgin och tillsammans med Ranelid vistas i tiden då många saknade körkort och cyklade till jobbet. Då Sputnik (älskar namnet, betyder färdkamrat på ryska) cirkulerade runt jorden, människor köpte band av Strindberg och Lagerlöf på avbetalning, barnen fick betyg i ordning och läste Spara och Slösa. Får man tro Ranelid var det mycket bättre förr.

Ibland imponerar han ändå på mig med sin prosa:

”Anna hade sagt att alla nyfödda ord hade en navelsträng som läsarna hjälptes åt att klippa. Frimärket hade fredliga taggar och det färdades över alla länder som en flygande matta. Av ett enda ord kunde man som med saffran färga ett helt bröd eller som en blodsdroppe få ett kärl med renaste vatten att rodna.”

Men jag ställer mig frågande till idén bakom den här boken. Det är förstås en jättefin sak att hylla en lärare och det kan väl sannerligen vara på plats i vår tid då yrkesgruppen har det tufft. Men jag ser ingen vinst med att idealisera människor. Den här hjälten är av plast. Anna Jensen är en docka vilket bilden av omslagsflickan med den smala halsen också bistår. Om människor var ultimata som Ranelids karaktärer skulle inte litteraturen behövas. Det han sakteligen, via tusentals nostalgiska utsvävningar, tillslut landar i är hur ungdomar inte längre vet hut och att Malmö förvandlats till en otrygg stad med skjutningar, rån och bilbränder. När han skriver om det nutida samhället är romantiken som bortblåst.

”När kriget andades in långt borta så blåste det sin luft på torget i Rosengård i nästa stund. Flera barn föddes med stubintråd i stället för en navelsträng.”

Jag frågar mig om det ens funnits någon Anna Jensen utanför Ranelids huvud. Google visar mig ironiskt nog att det finns en Anna Jensen som bedriver privatskolor: ”Jensen education Aktiebolag” (omsatte en miljard 2021). De har klädkod, mental träning med mera. Visst fan tappar man modet ibland och även jag kan hemfalla åt nostalgi, men till vilken nytta?

Boktips till Ranelid: Aggression: ett nytt och farligt tabu av Jesper Juul.