Jag tar inte farväl av Han Kang

Nu har hon fått sitt Nobelpris så inte behöver jag slösa med superlativen men jag vill ändå klargöra att för mig är Han Kang i en klass för sig. Jag som på sistone känt mig lite mätt på läsning och litteratur drabbas av ett omedelbart och ganska överväldigande sug när jag börjar i Jag tar inte farväl. Hon skriver poetiskt och vansinnigt vackert, en stillsam prosa, rik på symboler och samtidigt är det våldsamt Jag blir berörd men mest som hypnotiserad, lämnar min egen vardag och landar i Kangs skenvärld som är både drömlik och realistisk i en lycklig balans. När romanen är slut vill jag börja om igen.

Den första delen heter Fåglar och inleds med en beskrivning av ett drömlandskap med tungt fallande snö och planterade stockar. De svartmålade stympade stockarna utan varken rötter eller kronor påminner om några av de tiotusentals människor som dödades i Jeju-massakern 1948. Denna utrensning av vänsteranhängare och barn är något som länge censurerats i Sydkorea. Kanske är det därför Han Kang inte kan låta sin begåvade prosa vara bara behaglig utan hon måste ge efter för det historiska trauma som ärvs eller smittar människor och generationer emellan. I andra delen överlåter protagonisten Gyeongha ordet åt sin vän Inseon vars mamma var med om massakern.

Det är lite oklart vad som händer, vad som är minnen, dröm och verklighet. Det är lite oklart vad fåglar, snö, siffran två, fingrar med mera står för, det är upp till varje läsare att klura på. Trots dessa grumligheter finns det något viktigt här som är glasklart, någon slags essens som tycks nå mina sinnen bortom intellektet. Det är en smärta som nålar i sår, den finns som något naturligt i luften, som snön som kyler och kan vara livshotande om man lägger sig för att vila i den.

”Trots att jag har två tröjor och två kappor på mig känner jag mig frusen. Men det kyliga drag jag upplever verkar inte komma utifrån, det är snarare som att det kommer inifrån.”

Gyeongha blir ombedd av sin hesa vän att rädda vännens fågel. Fåglar som kan prata och sjunga dör i sin bur men lever upp igen precis som berättelser som reglerats av censur får vingar. Fåglar är ord som kan fastna i halsen, de är fjäderlätta men kan också väger tungt. Den här poetiska romanen är ett sätt för Kang att rädda fågeln och släppa den fri. Däri finns hoppet.

Titeln Jag tar inte farväl lär ha lika många betydelser som boken har läsare. Mest tänker jag på alla dem som dödades och inte hade chans att ta farväl av sina nära och kära. Gyeongha filar på sitt avskedsbrev men hennes ensamhet är så stor att hon inte vet vem hon ska ta farväl av.

Jag har fortfarande scener i huvudet från Vegetarianen, de lär få sällskap av några från Jag tar inte farväl. Jag smäller halvt av när jag läser om hur Inseons mamma i demensens slutskede fortfarande delar sin mandarin med sin dotter (som hon inte längre känner igen) och lämnar ifrån sig den största delen. Det är en bild av moderskap som träffar mitt i min prick. En annan beskrivning som träffar mig är hur ön Jejus språk tycks präglat av vinden, de sista ändelserna blåser bort (precis som i min dialekt gotländskan).

Det här är en utmärkt bokcirkelbok, för gotlänningar och andra.