Pythian pratar av Liv Strömquist

Som ett ankare i tidens malström fungerar Liv Strömqists böcker, den senaste inget undantag. När jag läser Pythian pratar ryser jag och känner mig mer levande, vilket – ska det visa sig – är just vad densamme handlar om.

”Från att ha varit en bödel har döden förvandlats till en fångvaktare.”

Människan vet att hon och alla hon känner ska dö, förmodligen är det väl ur denna ångest som self care-kulturen kommit. Men i vår jakt på den hälsosamma och ultimata livsstilen som har till syfte att minska dödsångesten bjuder vi in fanskapet istället. Det senkapitalistiska samhället har överlevnaden som högsta prioritet, det goda livets narrativ saknas. Dock inte i Strömquists bok. Men hjälp av sociolog Hartmut Rosa får jag både uppleva och lära mig om ”resonans”; en oplanerad icke kontrollerbar känsla som kommer till en som en gåva i form av rysningar, skönhetsupplevelser eller tårar i samband med konst/litteratur/musik/natur-upplevelser. Här får vi förklaringen till varför charterresan, julafton och andra situationer där man försöker framtvinga lycka (resonans) kan leda till besvikelse. Resonansupplevelsen är själva livet i hur den sätter ens inre i rörelse, menar Rosa.

”Mitt begär är den Andres begär” /Jacques Lacan

Vår tids digitalisering, individualisering och personkult har utmynnat i ett överflöd av influensers och coacher vilka sätter käppar i allas våra hjul. Influensers är för unga idag vad tjejtidningarna var tidigare, fast långt mer påträngande. De stimulerar jämförelser, stress, press, avundsjuka och falska dubbelpersonligheter samt sätter ner förmågan att tänka och känna själv. De ökar det negativa inflytande som strukturalisten Lacan kallade ”den store Andre” och som motsvarar den yttre ordningen i from av normer. Här visar Strömquist det jag väntat på att få se på pränt; att GE råd är härligt och givande, ett sätt att boosta sig själv, att ta emot råd däremot är som att få ett straff i present.

Pythian var en rådgivare i det antika Grekland som till Cicero, 83 fKr sade: ”Låt din egen natur, inte råden från andra, vägleda dig genom livet.”

I vårt senmoderna samhälle verkar vi tro att meningen med livet finns inuti oss själva istället för i världen utanför. Negativa känslor tabu samtidigt som ett självhjälpsnarrativ råder vilket går ut på att alla människor är sjuka/traumatiserade och behöver terapi. Vi ska alla utvecklas och självförverkliga oss, ta hand om oss och finna vårt autentiska jag. Istället för att acceptera livets normala sorger, besvikelser och misslyckanden anses dessa känslor vara individuella och möjliga att kontrollera. Den duktiga samhällsmedborgaren är inte bara hälsosam, självupptagen och extremt noga i alla sina val utan också traumatiserad. Hen går i terapi men är glad och tacksam (utåt) och ger gärna råd till andra (om att gå i terapi).

”Nästan är och förblir en orörlig, ogenomtränglig, gåtfull närvaro som hysteriserar mig.” /Slavoj Zizek

Jag älskar den här boken.