”När jag var barn sas det att det var Lilla björn som skyddade de små. Den starkaste stjärnan i Lilla björn var Polstjärnan, eller Himlaspiken som den kallas, eller Pappastjärnan, det är den stjärnan som människan har navigerat efter i årtusenden. Utan en sådan stjärna i sitt liv blir man fri, men också en smula ensam och förvildad.”
Sara Stridsberg hittar det lilla barnet i alla människor. I tjuvar och missbrukare finns en liten en som drömmer om att bli förlåten och älskad. Den människan är hela tiden närvarande i hennes värld. I det mest tragiska finner hon hopp. Som Foucault menar att makt alltid ger upphov till motstånd, tycks Stridsberg mena att svagheter och svårigheter kommer med motstående positiva styrkor och möjligheter. Farväl till Panic Beach inleds med ett barn som inte får upp sin drake i luften och saknar någon som hjälper till, det är väldigt sorgligt, men barnet hanterar det. Att läsa Stridsberg är att uppleva barns häpnadsväckande kompetens och anpassningsförmåga.
Ganska ofta läser jag böcker av författare jag bedömer som bortskämda. De gnäller över småsaker, skyller på sina föräldrar och är inte tillräckligt tacksamma för vad de faktiskt haft turen att få. Sara Stridsberg får mig att framstå som bortskämd. Hennes karaktärer lever i en verklighet som chockar mig. Här konstaterar någon krasst att alla levande föräldrar är bättre än döda. En dålig förälder är i alla fall en förälder.
Farväl till Panic Beach är en drömsk släktsaga med (för) många namn där mössen är vita och i håret, luften är seg och barnen är dåsiga av hunger, träden är ”ormgranar”, människor rör sig lätt som gas och frätande solljus gör omvärlden osäker som vore den en hägring. Här finns ett jag (Nina) som blir till svart snö. Vi får följa många olika liv, från 1917 och in i vår tid, vars trådar är skörare än vanligt, jag är hela tiden på spänn och väntar på att de ska brista. Självmord, missbruk och psykiska sjukdom ligger som ett raster över liv efter liv och smetar ut konturerna. De många karaktärerna vill gärna flyta ihop och kanske är det avsiktligt. Det finns en Ranevskaja (från Körsbärsträdgården) i dem alla, den ansvarslösa, som berusar sig och blundar när det går åt helvete. Det är många gånger berörande och otäckt, vackert och obehagligt, realistiskt och drömlikt, det är Strisbergskt. Som omslagsbilden. Men också lite blasé.
Jag brukar älska hennes språk, men här känns det lite överlastat faktiskt. Dessutom är romanen spretig. Jag tycker hon är som bäst när hon skriver om havet och här får jag mera av den lyxiga varan:
”När vi hamnade på ett ställe nära havet gick jag ner till vattnet medan jag väntade, jag hade hört att naturen använde havet för att ta kontakt med människan, det var därför det dånade och brusade som det gjorde, som om det verkligen försökte säga något. […] I havet var jag aldrig rädd, i havet var jag bara en liten del av allt annat, en gammal överbliven snäcka, lite tovigt sjögräs, en tjock gråsäl, vi skulle alla dö, vi hade alla kastats ut i något vi inte visste vad det var. […] Varje gång jag kom upp ur vattnet kände jag jorden vrida sig, hur vi snurrade omkring på ett lysande blått klot i mörkret, då var jag lycklig och andfådd som en fisk.”
Som jag brukar säga; man ångrar aldrig ett dopp! Inte heller en Stridsberg.
Senaste kommentarer