Det är väl paradoxalt, men jag måste inleda den här recensionen med att berömma bokens enastående omslag som är så gäckande, snyggt och svårmodigt och på sätt och vis säger allt som jag hittar i boken.
Bildanalys: Det nakna paret som jag tolkar som en man och en kvinna befinner sig i något som liknar en cell. Längst fram i bild finns vinet och kvinnan målad i åtminstone delvis varma färger. Hennes kluvna ansikte är riktat mot mannen, boken och läsaren. Mannens kalla gestalt och ansiktslösa huvud, vars krävande hand försöker sno åt sig av hennes livsenergi är en slående bild av patriarkatet. Faktiskt tycker jag mig skönja hur hans fingrar väcks till liv genom kontakten med hennes hud. Kommer den kraften användas till att krama åt om hennes hals och kommer hon ges möjlighet att koncentrera sig på sin bok undrar jag.
Alfred Hayes (1911-1985) skrev Mitt ansikte för världen att beskåda 1958. Det är en filmisk kortroman i noir-tradition. Den utspelar sig i Hollywood, staden ”som liknade hur helvetet kunde sett ut med en duktig elektriker”. Berättaren är en namnlös man som inleder en relation med en namnlös kvinna efter att han ”räddat henne från att drunkna”. Han är manusförfattare, pappa och ”lite” gift med en kvinna han inte längre älskar. Hon är yngre än honom, vill bli skådespelerska och dricker för mycket.
”Det tycktes inte finnas något annat än äktenskapet när man tänkte på saken, och när man väl tänkte på saken, herregud, var det allt? Det, och att bilda familj. Det, och att tjäna sitt levebröd. Det, och att ringa begravningsbyrån.”
Jag älskar Hayes estetiska prosa som är sparsmakad och ändå lyckas väcka stora mörka känslor. Översättningen av Christoffer Stuveback och Maria Warnefors är klockren. Stämningen är djupt obehaglig och pessimistisk. Den generiska stilen håller mig på lagom avstånd och jag slipper bli engagerad till utmattning. Största anledningen till det är dock att berättaren som skriver i första person singular förtäljer föga om sina egna tankar och när han gör det råder kognitiv dissonans. Desto mer handlar det om kvinnans tankar som förmedlas med en modalitet som utelämnar alla tvivel. Hon är som ett husdjur, eller snarare en sommarkatt, som han tar vad han vill ha av och sedan lämnar. Hon har boken igenom absolut ingen egen agens utan kommer till liv på raderna endast genom berättarjaget. Att läsa den här boken är att genomleva patriarkatet, nyttigt och mycket frustrerande.
Sen handlar det om hur svårt och komplext det är att vara människa, om kärlek och relationer. Hur utsida och insida, makt och pengar, fördomar och självbedrägeri, fantasi och drömmar krånglar till det för oss.
”I detta nu var stan full av människor som låg i sina sängar och drömde om att bli berömda med en brinnande, en outtröttlig, en nästintill rasande lidelse, om de inte redan var berömda, och ännu berömdare om de var det; eller om att bli rika om de inte redan var rika, och ännu rikare om de var det; eller mäktiga om de inte var mäktiga nu, och ännu mäktigare om de var det.”
Senaste kommentarer