2011, när Paul Auster var 64 år gjorde han en inventering av erfarenheterna som livet inneburit så långt. I den här så kallade dagboken som mer liknar ett sakligt bokslut, riktar han sig till ett du som är han själv. Han redogör för barndomens slagsmål, föräldrarnas skilsmässa, de tjugoen olika hemadresserna, flickvännerna, åren i Frankrike, panikångesten, resorna, farorna, maten, könssjukdomarna och livet med hustrun; den begåvade författaren Siri Hustvedt (”slank, en och åttio lång blondin med långa fantastiska ben och handleder tunna som på en fyraåring”).
Åtminstone inledningsvis tycker jag han är riktigt rolig, men skrattet fastnar i halsen när den ”lille brandmannen” antar sig först ett och sedan flera uppdrag med prostituerade. Berättarjaget påminner mig om tjejtjusaren Sune, fast ”vuxen” (men ändå inte vuxen). En sådan som ”älskar kvinnor” som jag älskar lakrits typ.
Men hur höga krav kan man ha på en vit man och amerikan född 1947? Han verkar vara vänster och antirasist och sexist. Jag älskade New York-trilogin och kände efter den att jag ville läsa allt av författaren, utan genusglasögon. Han var ung på det dionysiska sextiotalet och berusade sig med tobak, alkohol, böcker och ”flickor”. I Vinterdagbok saknas briljansen som i New York-trilogin väger upp för sexismen. Att rada upp var han bott, vad han drack, vilka godissorter han gillade och så vidare är inte helt lyckat. Jag brukar uppskatta att slippa det spektakulära, men det här blir lite väl alldagligt och minimalistiskt. Jag tycker att han fjärmar sig ytterligare med det valda berättargreppet. Han skriver dock bitvis en fantastiskt fin prosa vilket gör det här till en ojämn läsupplevelse.
”Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta någonting än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans gentemot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det.”
Senaste kommentarer