sep 25
Våren tystnade redan 1962 i delar av USA, och tidigare än så, för då publicerade Carson den här boken. Vem läste den? Okej många, men hur kunde den inte tas på större allvar? Vi fick lära oss av Henrik Ekman i årets sommarprat att den väckte debatt, men förstås var det inte tillräckligt. Det vet …
sep 09
”Jag kallar honom X – X som i Xenos, grekiska för främling. // I grunden förblir vi människor hemligheter inför oss själva och varandra. Han som jordsattes utanför min dörr för tusen år sedan är inte mer eller mindre främmande för mig än de levande. […] … vi alla föds och dör utan ägodelar. Ingenting …
aug 20
Ulf Norrstig (med sitt passande namn) är protagonist och jaget i den här berättelsen. Han är sjuttio år, bor i Hälsingland och pensionerad jägmästare. Han fångar omedelbart mitt intresse med sina funderingar, minnen och kritiska blickar på moderniteter och på sina tidigare övertygelser. Jag känner en hoppfullhet av att läsa om människor som lär sig …
aug 02
Om människans litenhet och naturens storhet. Författaren är fågelskådare och delar med sig av sina artkunskaper. Men också en del om författaren själv och hans inte helt enkla förhållningssätt till livet och till sin pappa. Att läsa sig till naturupplevelser är ju egentligen motsägelsefullt. Det här är ett lyckat försök från Tomas Bannerheds sida att …
jul 11
Vänta på vind vann Augustpris i kategorin Barn & ungdom 2019. Såklart gjorde den det! Jag skulle vilja påstå att det här är en perfekt bok som innehåller allt jag kan önska presenterat på ett närmast genialt sätt. Dramaturgin, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, det lilla mänskliga livet i förhållande till det stora världsliga. Kroons inlevelseförmåga möjliggör ett …
maj 02
Jenny Andersson, professor i idéhistoria har skrivit en tät och intelligent essä som del i en serie av Katalys med tankar om 20-talet. Det här är en politisk diskussion med vänsterperspektiv om den vissnande socialdemokratin i Sverige och Europa. Jag känner nu för tiden stor vanmakt inför det politiska projektet. Andersson sätter ord på anledningarna …
apr 29
Det är är den tredje boken i klimatkvartetten, genre cli-fi av Maja Lunde. Det är tre parallella berättelser, i tre olika tidslinjer, som pågår här. Jag gillar det greppet för att det ger variation och ofta höjer det spänningsnivån. Men baksidan är att det oftast är någon tråd jag favoriserar och liksom längtar till. I …
apr 09
”Helena tänker ibland, […] att hon tillhör den procent av befolkningen som har fötts med speciella ögon, en blick som ser klarare än andras. Att människor runtomkring – inte alla andra förstås, men de flesta – har skyddande hinnor, filter som gör det möjligt att tugga på, att mata framåt utan att ständigt reflektera.” Helena …
feb 15
Den här romanen är oerhört omtyckt av många av mina virala läskompisar. Därför hade jag höga förväntningar. Det börjar också mycket starkt. Första delen är jag helt såld. Jag hade (som vanligt) inte läst om handlingen innan (jag läser aldrig baksidestexter) och jag gillar hur premisserna liksom kryper fram. Vi är i framtiden, de flesta …
feb 01
Med pondus och glimten i ögat förklarar, föraktar och förtjusar Linder återvinningscentralens besökare. Och mig! Jag är stormförtjust! Jag blir glad av att läsa om någon som älskar sitt jobb, tar det på största allvar och gör en bok av det. Av det här seriealbumet får vi får lära oss att slänga rätt, vad som …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer