Det här är en slags minnesbok som författaren skriver när hon är över åttio(!) år. Bara det tycker jag gör den intressant. En av sakerna som är kul med Margareta Strömstedt (1931-2023) är att hon började skriva självbiografiskt efter femtio. Och då framförallt om sin uppväxt och sitt kvinnoliv, den psykiskt sjuka mamman, kärleken till pappan och lillebrodern (som begick självmord). Jag blev helt ding när läste Natten innan de hängde Ruth Ellis och fattade att jag helt hade missat en fascinerande författare. Om man som jag dyrkar Kerstin Thorvalls hudlösa prosa kommer man att älska Strömstedts.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte är dock lite mindre bra jämfört med de andra självbiografiska verken. Ambitionen att skriva uppriktigt har alls inte falnat. Hon delger i sina texter högst privata och normativt skamliga saker som jag bara inte kan fatta hur hon vågar dela och dessutom helt utan bortförklaringar och försvar. Hon berättar om författare hon mött och övergrepp hon genomlevt. Om hur hon ljugit, plagierat, haft självmordstankar, onanerat och fått orgasm under övergrepp. Jag slås åter av Strömstedts mänskliga och förlåtande ansats som smittar och gör gott. (Perfekt som plåster på såren jag fått av att läsa Knausgård.) Men här handlar det också om femtiotalets syn på barn och psykologi och Astrid Lindgren som person samt hennes verk. Sånt som jag läst förut.
Jag kommer minnas Margareta Strömstedts böcker som en knuten, varm näve för systerskap.
”I skolan lärde de sig ju att vara emot allt som var ont och för allt som var gott. Ända fram tills vi insåg, eller i alla fall anade, att det som var ont kunde löna sig och började maskera det som gott.”
Nattens skola är en parafras på faustmyten. Kollektivromanerna Morgonstjärnan och Det tredje riket handlar om gränser mellan liv och död. Vargarna från evighetens skog handlar om odödlighet och teknikens framfart. I den här fjärde boken är det ondskan som står i fokus. Vår jagberättare heter Kristian Hadeland. Han är en målinriktad och ambitiös fotograf som så att säga säljer sin själ till djävulen. Han är bitvis otäckt lik den man vi kan läsa om i tidigare böcker av Karl Ove Knausgård och han har själv sagt att det kändes som om han sålde sin själ till djävulen med Min kamp. Kristian har även likheter med mig. Och dig.
”..om människor var hus som såg på varandra genom fönstren och kommunicerade genom att öppna dörren och släppa ut ljud saknade mitt hus en vägg mitt emot dem och deras hus en vägg mitt emot mig, så att vi kunde gå rakt in i varandra när vi var tillsammans. Det tyckte jag inte om.”
Berättelsen om Faust är också berättelsen om den moderna människan som köper sig fri från moraliska skyldigheter och med hänsynslös roffarmentalitet tar för sig av jordens resurser utan betänkligheter inför andra människor och djur. Detta kan mycket väl liknas vid att ingå en pakt med djävulen. Kostnaden? Evig fördömelse.
Nattens skola är en obehaglig bladvändare som säkert kan läsas fristående, men jag söker ivrigt efter röda trådar fästa i de tidigare romanerna. Kristian visade sig för prästen Kathrine i Morgonstjärnan, och begrovs sedan i en svart kista. Hon predikade helt spontant att ”döden helgar livet” vilket blev ifrågasatt. Jag vet tyvärr inte om han är med i andra boken. Men iDet tredje riket dyker han upp igen med sitt märkliga sätt. Först i Nattens skola får vi lära känna Kristian på djupet och i samma veva får jag några idéer om vad det är Karl Ove Knausgård söker efter i den här romanserien.
När författaren med sin raka och flödande detaljprosa gestaltar Kristian Hadeland inifrån undersöker han kampen mellan gott och ont i människan, hur egoismen (känslor för oss själva) och empatin (känslor för andra) påverkar våra handlingar. Bokens knappa femhundra sidor filtreras genom Kristians modus och ett tydligt mönster framträder: Han gör i princip ingenting för andra människors skull. Andras känslor påverkar honom inte, bara om de direkt innefattar honom själv. När hans syster inte går att väcka blir han inte orolig. När han hjälper till att duka av bordet gör han det för att slippa klander, inte för att han tycker det är rimligt att hjälpa sin mamma. Han verkar oförmögen att känna skuldkänslor. Han tycks kunna förstå hur andra människor tänker (alltså är han inte autistisk i så fall hade han varit ärlig inifrån och ut med sitt missnöje som Egils son Viktor (i Morgonstjärnan) som sår sönder saker) men feltolkar ofta och avfärdar andra som hycklare. Han är lågaffektiv utåt, narcissist, psykopat, misantrop och statuerar tydligt exempel hur farligt det blir när en människa är enbart rationell. Hans beteende är antisocialt, han förnekar godhet men spelar ibland på den.
På samma sätt som man är oförmögen att känna sin egen doft kan en människa som saknar empati inte förstå vad empati är och alltså inte veta att hon saknar det. Kristian har ingen som helst förmåga att se sig själv utifrån. Det kan dock ingen fullt ut. En av storheterna med den här boken är att Kristian nästan är vanlig. Unga män är ju inte kända för sitt konsekvenstänk precis, men Kristians grandiosa tankevärld växer inte bort. Knausgård visar att mellan ont och gott, mellan vardag och kaos finns ibland bara en tunn hinna. En gnutta ouppmärksamhet och barnet springer ut framför bussen, ett impulsivt slag i ansiktet och offret slår i huvudet och avlider. Olyckshändelser säger förstås inte mycket om ondska, uppsåt kan saknas men det finns också något som heter oaktsamhet. När Kristian orsakar olyckor försöker han inte bara slippa klander, (det gjorde Emil i Morgonstjärnan som lämnade Liam att falla ner från skötbordet också), han saknar förmåga att känna skam och skuld och kan därför inte lära sig av misstagen. I skulden och skammen möter den vi är inombords den vi är för andra. Det är väl därför man skäms mer som ung, man håller på och övar. Skuld och skam hjälper oss att välja rätt väg framledes, det som man kan kalla att mogna och utvecklas.
”..om jag bestod av jag och anti-jag, vem var jag? Det var så klart jag. Så då borde jag ha kvävt de små impulserna från anti-jag, det skulle vara lätt gjort, men det gjorde jag inte.”
Ondska rör sig längs en glidande skala och vi alla har mer eller mindre narcissistiska drag. Ondska är kanske att inte kväva de dåliga impulserna. Ondska är väl att använda andra människor som medel och inte se att varje människa är ett ändamål i sig själv. Ondska kan nog vara att som offentlig person/konstnär avslöja smutsiga hemligheter om sin familj för att det gynnar karriären. Ondska är ge upp hoppet, att sluta tro på det goda det vill säga alliera sig med djävulen som står för överskridelse av alla lagar, alla regler, alla tankar om medmänsklighet och solidaritet. Ondska är att få det till en sorts frihet. Ingen annan ska bestämma över vad man får och inte får göra. Exempel på djävulska idéer är att döden är regeln och livet undantaget, att inte bara låta ”döden helga livet” utan att välja döden och se på livet efter detta som det verkliga livet.
”Nattens filosofi… vad kunde den bestå av? En evig väntan på gryningen? Med ens slog det mig att döden var gryningen. Livet var natten, döden var dagen. Det var de levande som var de döda, de döda som var levande.”
”En bok vet mer än sin författare”, har Milan Kundera uttryckt. De är många trådarna och frågorna som uppstår i serien om Morgonstjärnan och fler ska säkert komma. Knausgård säger i en intervju att han har själv stora problem med att få ihop det. Jag vågar mig ändå på att gissa vad det hela handlar om: Dygderna tro, hopp och kärlek, de tre benen på lyckans pall.
Knusgård vill, tror jag, med sitt himlafenomen rikta vår blick mot himlen för att öka medvetenheten om den del av världen som inte är mätbar och inte kan fångas av det rationella. Vikten av att ha en tro, även om vi lever sekulariserat. ”Verkligheten är en komplicerad storhet som innefattar både det rationella som vetenskapen ägnar sig åt och det irrationella att en människa är något mer än biologiskt-materiellt.””Det är inte så att vi vet det vi ser, det är omvänt: vi ser det vi vet”, skriver han i Morgonstjärnan. Detta kan förklara varför vi upplever så få mirakler och syner i modern tid, jämfört med på Marlowes tid exempelvis. Till och med Kristian som man tror är helt renons på tro och hopp, ber Gud om hjälp i en svår situation.
”Vi bor i en värld av speglar nu. Så vi har blivit avstängda från livet, precis som Narkissos och Echo. Har du inte märkt hur allting blir mer och mer likt? Att allt blir samma? Det är inte bara logiken i monopolkapitalismen som gör det. Det är också spegelns logik. Alltså bilderna av oss själva. Vi lever i en loop.”
Jag var tvungen att rota fram mitt exemplar av Morgonstjärnan och hittade då avsnitten om Egil Stray. Han som idealiserade och längtade efter ensamhet i sin stuga på ön, samma stuga som Kristian kommer att bo i. Det som skulle vara Paradiset och som mycket riktigt påminner sig med en smak av (kunskapens) äpple i Egils mun, blir för en ensam människa inget Guds rike, kanske rent av ett helvete. Människan är ju fördömd. Kunskapen om döden betraktas som ett fall i Bibeln. Att ha ett dödsmedvetande försvårar det paradisiska tillståndet, att leva i ögonblicket. Människans tänkande innebär att hon kan tänka att hon tänker. Det för oss närmare varandra och kulturen men fjärmar oss från naturen. Morgonstjärnan är nog också ett tecken om att vi måste ta hänsyn till naturen, dels som i våra arkaiska behov, dels som klimathot.
Egil är inte lika narcissistisk som Kristian men han har vänt sin enda son ryggen och lever ensam med ingen annan längtan kvar förutom efter att dricka. Han har dock sin tro.
”Morgonstjärnan hette Lucifer på latin, och det betydde ljusbringare. Här var Lucifer morgonrodnadens son, och morgonrodnaden kunde svårligen vara annat än Gud, alltets skapare. Lucifer försökte bli hans like, men störtades ned från himlen till dödsriket, som han sedan enligt traditionen blev härskare över.”
Citatet ovan kommer från Egils essä som avslutar första boken. I Bibeln refererar Morgonstjärnan dubbelt, både till Djävulen och till Jesus. Precis som det finns gott och ont i varje människa (jag och anti-jag). Jesus var (också) en enstöring som avvisade sin mor och bror. Kristendomens teologi om att vända andra kinden till, att ta hand om sjuka och svaga, att möta vår nästa med kärlek, är i grunden tron på det sociala. Nietzsche menar att genom kristendomen finner de svaga ett sätt att kuva de starka. I de svagas tyranni blir det svaga det starka, det dåliga det goda och det sjuka det friska. Jesus tankar förändrar världen, Nietzsches förändrar bara tankarna. Man måste inte tro på hela paketet med av andra färdigskapade värderingar, man kan som Kierkegaard låta tron leda en till det sociala, kärleken till medmänniskorna.
”Jag kunde inte ha tänkt så klart utan att ha läst. Det var det de bästa böckerna erbjöd: Jag drog ut tankar ur dem som annars hade varit svåråtkomliga, de drog ut tankar ur mig som annars hade varit svåråtkomliga, till ett slags bord mellan oss, där de låg och lät sig beskådas och kunde funderas över ytterligare. […] Samtidigt ledde de inte till något, det kom ingenting ur läsningen, annat än det här tankarna, förstås, och vad skulle jag ha dem till?”
Tro, hopp och kärlek alltså! Inte trodde jag att alla dessa visserligen intressanta karaktärer, utläggningar och omvägar om allt mellan himmel och jord samt upprepningar om Knausgård själv skulle mynna ut i sådan klyscha.
Sverige är ett av världens rikaste länder med en av världens mest skuldsatta befolkningar. Vad det beror på går journalisten Lena Pettersson igenom i vad jag tror blir årets bästa fackbok. (Augustpris!)
Jag lär mig mycket av att läsa Skuldsatt. Arg blir jag, måste till och med gråta en skvätt till de överskuldsattas egna berättelser. Men jag blir upprymd också för att det är något så underbart med bra böcker. Den här är samhällskritisk och viktig, pedagogisk och välformulerad. Pettersson har hållit på med Skuldsatt i sju år, den tar några timmar att läsa. Det tycker jag verkligen man ska ge den alldeles oavsett om man är skuldsatt eller ej.
Hon börjar sin eminenta utredning om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé med programmet Lyxfällan. Där normaliseras den för oss vedertagna idén att hela skulden kan läggas på de som tar lån. Men vem är det egentligen som är skyldig?
”Eva hade fått ett recept förnyat på vårdcentralen. Det hade kostat 80 kronor, en räkning som Eva betalat, men för sent. Dröjsmålsräntan på den försenade betalningen uppgick till 88 öre, en summa som räckte gott för att Intrums indrivningsmaskineri skulle ticka igång. Intrum tog den lilla men betydelsefulla skulden till Kronofogden och därmed blev Eva skyldig att betala 300 kronor i ansökningsavgift, 180 kronor för kravbrev och 380 kronor i ombudsarvode. Och så de 88 örena, förstås.”
Läsaren får lära sig om att kreditbolagen tjänar mest på de som inte betalar i tid. Om avräkningsregeln som fungerar som jetbränsle för skuldsättning. Om hur den som lånar ut kan strunta i bestämmelser kring kreditprövning. Om den summariska processen som möjliggör att kronofogden utan domstol kan driva in ogiltiga skulder (spel på kredit, orimliga lån, bluffakturor). Författaren tar läsaren genom historien och visar hur synen på fattiga, lån och ränta förändrats i Sverige och västvärlden. Mitt favoritavsnitt handlar om ocker i litteraturhistorien och semantiken.
”Ocker, däremot, producerar ingenting. Det är själva motsatsen till skapande, menar författaren, [Dante Alighieri] och inte nog med det. Eftersom ockrarna dessutom låtsas som att de gör något nyttigt är de dubbelt skadliga.”
Det som kommit att bli ett svenskt signum började redan i mesopotamiska tidevarv. Att den som har istället för att dela med sig, skor sig på att låna ut. Då fanns också traditionen med skuldamnesti vart sjunde år. Det kallades friår eller jubelår och har gett upphov till lovordet halleluja. Det är politiska beslut som drivit fram förändringar med syfte att öka utlåningen. 1985 togs begränsningarna bort för hur mycket bankerna fick låna ut. Året efter hade den genomsnittliga sparkvoten hos medborgarna som på 70-talet legat på 4% istället blivit en skuldkvot på lika mycket. Sverige är extremt i kreditsammanhang, här får de som lånar ut hjälp av staten att driva in pengar. Inom finans och politik värnas privatpersoners betalningsmoral väldigt högt men någon utlåningsmoral är det inte tal om. Vid finanskrisen på 90-talet inrättade staten en bankakut som tog över och löste bankernas förluster. Lagboken har idag en paragraf om ränteocker men den används inte, det finns registrerade långivare som tar ut ränta på över 100000 procent. Det senaste ockermålet i Sverige utdömdes 1995.
”Den som haft som affärsidé att locka in folk i spel kan få sina skulder strukna. För den som låtit sig inlockas i spel är det annorlunda. I det fallet blir skuldavskrivning ”stötande”, enligt svensk juridik. Konkurs är en rättighet. Skuldsanering är en nåd.”
Jag har inte hört att överskuldsättning sammankopplas med Sveriges höga självmordstal, men Pettersson skriver att var sjätte har försökt ta sitt liv. Människors ekonomiska desperation borde inte erbjuda en affärsmöjlighet som är fallet idag. Tack Lena Pettersson för klargörandet!
Den här boken levereras inlindad i rep. Jag gillar inte att böcker kommer med saker, men detta tilltag inger onekligen en viss förväntan. Titeln lovar i samma riktning; skrämmande lek mer än rättvist spel.
Läsaren har två rep att följa genom Fearplay. Den ena är fästad i unga Iris som åker till USA för att slippa sina föräldrar och träffa sin onlinedejt Toni. Den andra följer Iris mamma, pianisten Ba som lever i bortavaro från (Iris pappa) Michael. Hon har letat på alla barer men den här gången hittar hon honom inte.
”Han [Michael] är en människa utan utsida, tänkte hon. Han är innesluten i sin värld, kan inte beskriva den.”
Den beskrivningen passar lika bra på Iris som nog ärvt vissa av sin pappas svagheter. De är alla tre dåliga på att leva, att stå på egna ben och göra kloka val. Iris är uppfylld av sig själv och sin litenhet, hon använder sin nya tjej Toni som det passar henne. Michael utnyttjar Bas omhändertagande kärlek och Ba drar nytta av vännen Silas. Alla relationer i den här romanen skevar.
Tova Gerge fortsätter på samma spår som i Pojken med att undersöka hur makt, manipulation, underkastelse och kontroll tar sig uttryck. Det är mest i undertonen BDSM ljuder, på raderna handlar det mer om mellanmänskliga relationer och psykologi. Kruxet är att veta vad man själv vill och kunna förmedla det. Att vara snäll mot sig själv och mot andra. Repen och bondageleken presenteras som ett sorts språk. Att vara bunden ger Iris en ”form som får henne att passa in i sig själv och i rummet”, som att ”någon håller henne”. Det verkar fylla samma funktion som självskadebeteende det vill säga ett sätt att känna sin fysiska kropp och få tyst i huvudet. Men det fungerar ju uppenbarligen inte alls eftersom Iris tänker mest på hur det ser ut och gör sig på bild.
”Att bli bunden är den enda grejen som ger mitt liv en utsida.”
Jag är tyvärr inte alls bunden till den här berättelsen. Den är väldigt oklar, ibland mycket klok ibland inte klok alls faktiskt. Efter en del sökande hittar jag en röd skör tråd som utgörs av rädsla. Karaktärernas rädslor verkar orsaka de ojämlika relationerna. Men att blanda underkastelse och kontroll med medberoende och psykisk ohälsa känns inte helt lyckat.
En välvillig läsare skulle kunna jämföra Fearplay med den enastående Vegetarianen vars protagonist vill bli ett träd, Iris vill bli (och bindas som) en blomma.
Det oförblommerade språket funkar. Skildringen av karaktärerna Iris, Velvet och Tove intresserar mig först. Jag vet verkligen inte vad de ska ta sig för och vad som ska hända. Men problemet är att det aldrig händer speciellt mycket, de lever inte upp för mig. Varken tankegångarna eller prosan räcker till för att upprätthålla spänningen. Jag tröttnar.
Jag köper inte idén med kroppen som form heller. Kroppen hör samman med medvetandet på sätt som är långt mer komplexa än vad form implicerar, menar jag.
Det finns dock en fråga här som engagerar mig: Hur gör vi jämställda relationer? Det gäller ju att hitta en balans i givandet och tagandet. När vi tröstar, lär ut saker, skjutsar, lyssnar och ger råd, masserar, lagar mat, betalar etcetera gäller det att båda parter är generösa, sätter egna och är observant på den andras gränser. Det kan nog inte göras med annat än så kallad magkänsla.
”..jag blir dörren, inte rummet. Folk går genom mig för att komma dit de egentligen vill.”
Gerge skriver om att när vi ger en bit av oss själva blir det jobbigt sen när det tar slut, men alternativet att inte ge och att inte göra slut kan vara sämre. Här är det lyckliga slutet en skilsmässa.
Grus grus heter trana på latin och den är en omskriven fågel, antagligen på grund av hur vackert den symboliserar vårens ankomst. Jag tycker det känns fint att tänka på att tranornas återvändande sker i modern tid liksom de gjorde för åttio år sedan, men tycker också att författare ska ta det lilla lugna med överanvändning av metaforer.
Det är 1940 i Finska karelen som Innan fåglarna vänder åter börjar. Ally, 23 år drömmer om att bli fiskare som sin far. Men kriget tvingar familjen att lämna hemmet som blir Sovjetiskt. Ally hamnar på ett militärsjukhus i Österbotten.
”.. här i Österbotten gråter inte en kvinna inför andra. Om kvinnan bryter samman så gör de andra det också.”
Den här debutromanen är som två ganska olika böcker i en. Jag tycker mycket om första halvan när Alli får göra karlars göra och gör det bra, osämjan med mor och svägerska är realistisk och evakueringen känns spännande och välskriven. Det osar systerskap och kvinnlig sisu. Jag kan se att Alli är en rönn bland björkar. Men Merja Mäki tappar mig i takt med att Allis fiskedrömmar ersätts av ambitionen att bli sjuksköterska och alternativmedicin upptar alltför stor plats i diegesen. Utanförskapet känns plötsligt konstlat. Det som började som en historisk och feministisk berättelse om en rådig ung karel på flykt, slutar som en romantiserad kärlekssaga där kvinnor strider svartsjukt om en eftertraktad man. I andra halvan upptäcker jag anakronismer (angående rökning) och överdrifter.
”Rönnen var åskans eget träd. Även vid regn var den seg och böjlig och vinden kunde inte rå på den på samma sätt som den ruskade alla björkarnas grenar.”
Dorte är en sådan som redan i butiken sätter på sig de inköpta skorna, slänger de gamla och sen får gå barfota med skorna i handen när skavsåret blir för smärtsamt.
Hon är svårt styrd av sina begär och väljer – eller kan inte motstå – det som ger kortsiktig tillfredställelse. Hon struntar i skolan, hon shoppar onödigt, äter onyttigt, sover på dagen, är otrogen. När en människa inte har något att sätta emot den impulsiva lusten framstår hon som apatisk. Ett visset löv i vinden.
Som brukligt i Helle Helles verk strömmar texten i Detta borde skrivas i presens ur en ung kvinnas medvetande. Intriger och faktiska händelser får stå tillbaka för den inre monologens starka formuleringar som fångar de små konkreta ögonblicken. Med sin enastående minimalistiska prosa skapar hon ett sug som inte släpper mig förrän boken är slut. Här finns inga förklaringar varför någon gör eller säger si eller så. Det är upp till varje läsare att tolka hur det egentligen står till med Dorte och hennes skavsår.
Hon har flyttat in i ett hus granne med tågstationen. Kanske är det nattågens ljudliga framfart som är hennes passivitet skyldig. Hon kanske är trött helt enkelt och därför inte förmår göra långsiktiga val. Eller så har hon (ärvda) psykiska besvär. Eller så är hon bara nitton år och vilsen i sin nyblivna vuxenhet, tyngd av att ha hela livet framför sig. Vid ett tillfälle gråter hon för att hon är för ung.
Jag känner starkt och mycket när jag läser Helle Helle och verkligen inte bara varma känslor för huvudpersonen. Jag förnimmer sorgen, ensamheten och meningslösheten. Jag tänker på hur jobbigt det var att vara ung, alla nybörjarfel jag begick och jag förundras över hur många som faktiskt kan hålla balansen mellan att följa och stå emot olika lustar. Personligen verkar jag växa av att stå emot, ju fler begär jag kan motstå desto mer tillfredställelse. Kanske är det vad Dorte skall upptäcka, man måste inte lyda sina drifter.
”För det mesta kan man nöja sig med mycket mindre.”
Protagonisten Asad dricker kanske inte en kväljande grönsaksdrink varje morgon (som Fredrik Wikingsson), men han är en riddare med dragen lans för den duktiga pojken. Asad är andra generationens svensk vars föräldrar kommer från Afghanistan. Hans mamma och pappa har upplevt Kabul som den vackra metropol det en gång var – Centralasiens Paris. Men moderniseringens framfart avbröts av sovjetinvasionen och mujahidin och Asads föräldrar lämnade arbetet på bank (mamman) och de frodiga silkesmaskarna och mullbärsodlingen (pappan) för landet i norr (där konstsilke fabricerades).
Asads uppväxt präglas av klassiska inslag som fotboll, mobbning, eld, kojbygge med mera (jämför Häng city minus humor), samt rasifiering. Klyftan som alltid finns mellan barn och föräldrar (främst fäder) växer sig här större än vanligt (de tillhör inte bara olika generationer utan är också uppväxta i olika länder). Pappan är närvarande i familjen och arbetar hårt på silkesfabriken, men till slut orkar han inte mer. Han hamnar i sin starka frus skugga. Mammans kraft att orkar springa vidare verkar ha gått vidare till Asad.
Den duktiga pojken – liksom författaren – blir läkare. Han vrider sig under tyngden på sina axlar av alla afghaners rykte – om han gör fel. De rätt han gör antas inte höra samman med hans ”ursprung”. Asad är nästan som en martyr vars höga ideal och krav på sig själv får mig att tänka på moraliska spörsmål som berör individen och kollektivet.
”Första och andra generationens svenskar hade oftare diabetes typ 2, och fick det tidigare jämfört med majoritetssvenskar.”
Den röda silkestråden tar tyvärr slut när Agmall Sarwari låter använda Silkesbadet som projektionsyta för frustration och åsikter. Han argumenterar mot privatisering och avreglering inom skola och och vård, digitalisering, överanvändning av smärtstillande, bristande integrationsmöjligheter, Migrationsverket med mera. Läsaren får en manual över hur en vettig människa bör bete sig. Det är inte så att jag inte håller med honom, men jag tycker inte om att bli skriven på näsan.
”Våra händer lämnar av mat och paket med ekologiska kläder, våra händer städar deras hem. Vi som stämplar in först och ut sist. […] Och när vår ryggrad knäcks av att bära deras vikt förblir vi tysta. Utan luft i lungorna kan vi inte ropa på hjälp när vi trampas på.”
Det här är ändå en ganska fin debut, i alla fall första halvan. Språket är ofta innovativt med skorstenar som ”blåser rökkronor” och när någon ska lägga på en skiva smeker han ”av det svartvita skivfodralet, som vore det älskarinnans sista lager kläder”. ”Nattetid lät de sina kroppar bli varandras bönemattor, och bönerna pågick i veckor.” Men den är ojämn och splittrad, som att den vill för mycket.
Jag hamnade på 1800-talets Åland och till det arbetsamma livet i Vestergårds där Maja växer upp. När läsarenkommer in i berättelsen ska det just till att firas novemberskymning. Det omålade bordet är välskurat och det doftar blodkorv ur trefotspannan. Här är blygheten en prydnad och det är en synd att spegla sig. Inte är det klädsamt att vara en drömmare som Maja. Mor har klor och Far är rar (och de skrivs med versaler). Gammel Olle berättar om väsen som sjöfrun och tar i motsats till Majas föräldrar hennes frågor på allvar. Han säger: ”Vi har fått tankarna som en Herrens gåva, men vi ska inte låta dom bygga bon på våra huvuden”.
Öbor är vi allihopa men inte kan jag säga att jag känner igen mig i tålamodet, naturahushållningen och väderbeständigheten. Däremot i Majas grubblerier och fräknar (”om somrarna får hon heta plättvarg”). Hon dagdrömmer om Magnus men Far Mickel bortfäster henne med Fisk-Erkers långa och grovlemmade son Janne. Men innan hon kan flytta med honom ut till Stormskäret och bli torparhustru (skärgårdskärring) måste hon lära sig att möta döden och livet.
Vägen till Stormskäret från 1968 är första delen i en serie om fem böcker som gjordes till tv-serie 1976 och som nu 2024 kommer som film. Jag är lyrisk över bekantskapen med åländska Anni Blomqvists (1909-1990) rejäla text som är ett stycke oförfalskat liv skriven av vad jag tänker mig måste varit en kvinna med pondus. De dialektala uttrycken roar mig och jag blir alldeles uppslukad av att läsa om Majas tankar och vanor, glädje och sorger. Och kärleken, framförallt.
”Just nu är int din vilja i mor dins kjolsäck, för den är i min hand” säger Janne efter att han dragit med Maja in i den mörka foderjeven. Maja skälver under orden och det gör jag med.
Man kan ju tro att jag någon gång skulle tröttna på långsamma romaner utan handling som avhandlar moderskap, åldrande, minnen, relationer, klassresa, medvetandets nycker och krumsprång, men nej nej. Tror man det så tror man fel! När prosan är len som Jessica Aus smälter jag som mjukglass i den japanska solen. Att läsa Kallt nog för snö är en upplevelse som påminner om brain freeze, det smakar så gott att jag vill vräka i mig men det gör ont också.
”Jag kunde inte avgöra om vår mamma var här med mig för att hon ville det, eller om det var något hon gjorde för min skull.”
Berättarjaget (kanske född och uppväxt i Australien) har dragit med sin förtegna mamma (född och uppväxt i Hongkong) till Japan, av plikt, för att komma henne närmare eller för att komma närmare sig själv? Distansen dem emellan ilar i mig medan de går på museum och restauranger. De har olika modersmål och pratar bara med varandra på dotterns språk. Att boken utspelar sig i Japan är särskilt lämpligt då det förtydligar främlingsskapets utifrånblick och förstärker känslan av vilsenhet.
Au beskriver mamman realistiskt och med fingertoppskänsla. Jag känner starkt för denna omodernt välklädda kvinna som tystlåtet följer sin dotters initiativ och utsagor vilka oavsiktligt tycks komma von oben. Författaren redogör för det vi benämner som ”klassresa” som kanske borde ersättas med ”hemlöshet”. Den yngre kvinnans kunskapstörst och utbildning är avgörande för hennes person och identitet men hjälper henne inte att uppleva närvaro och acceptans.
”Varje gång jag var färdig med en text kändes det som om jag var klar, men så skedde samma sak igen och igen: en reva i min tankevärld , ett fall rätt ner i en vidsträckt, okänd rymd där luften kom rusande emot mig och mina sinnen översvämmades av intryck.”
Jag tror att Au sätter fingret på fenomenet med kvinnor som retar sig på sina mödrar (gäller givetvis det andra könet också). Kanske handlar det om att det vuxna barnet trivs sämre med sig själv och har svårare att acceptera livets förutsättningar i sin åldrande förälders närhet. Att å ena sidan vara barnet som vet mindre än sin erfarna mor men samtidigt tvingas iklä sig en slags ledarroll. Den yngre generationen är ofta mer hemtam i det nuvarande samhället, därtill kan den gamla föräldern behöva stöd på grund av nedsatt fysik. Att som barn hjälpa en förälder borde vara det mest naturliga men känns för många läskigt, sorgligt och onaturligt.
Oj oj, säger jag högt. Kallt nog för snö är så bra att jag med jämna mellanrum måste slita blicken ur boken, stänga igen pärmarna, vända uppmärksamheten inåt och processa vad jag just läst.
Jessica Au sträcker ut sin hand till oss känsliga personer som funderar på livets gåta som är att fundera på livets gåta. Det är starkt och finstilt, minimalistiskt och själfullt, med gott om utrymme för läsarens egna reflektioner. Översättningen av Amanda Svensson är perfekt. Det träffar mig mitt i prick när kvinnan reagerar ”våldsamt på någons närvaro i rummet” och inte förstår hur någon kan ”vara så blind för diskrepansen mellan hur jag uppträdde och hur jag kände”. Påverkad av alkohol slås hon av tanken ”det kanske var okej att inte förstå allting, att helt enkelt nöja sig med att kunna se och hålla saker i sin hand.” Alltså det som mamman förstått och accepterat för länge sedan.
”Nu för tiden, fortsatte hon, var människor så besatta av att få veta allting, de trodde att de skulle kunna förstå allting, som om total upplysning väntade runt hörnet. Men, sa hon, faktum är att något sådant som kontroll inte existerar och att förståelse inte förmår hindra något lidande.”
Jag älskar Mary Shelleys Frankenstein, tyvärr är det bara titeln på den här romanen som påminner om hennes. Frankenstein i Bagdad är framförallt en politisk och regimkritisk satir som förmodligen hade uppskattats mer av mig om jag haft förkunskaper. Och om jag var man kanske. Jag vet väldigt lite om livet i och kriget i Irak när jag börjar läsa, frågan är om jag vet mer nu?
Den utspelar sig i ett Bagdad ockuperat av USA, 2005. Självmordsbombare, explosioner och korruption är normalt för befolkningen. Patrullerande amerikanska soldater är en lika självklar del av vardagen som att äta bröd doppat i kaymak, bära dishdasha, lämna kläder till tvätteri eller knäcka valnötter med hammare. Det saknas pantsystem men man kan samla burkar och sälja till smältverk. Det gör den icke religiöse skrothandlaren Hadi ibland, när han inte dricker araq eller berättar skrönor. För att ge de oidentifierade människor – vars kroppsdelar ligger på gatorna – en begravning, samlar han och syr ihop likdelar från olika människor och råkar då bli upphovsmannen till monstret som här heter Vaheteren. Monstrets intentioner förändras genom boken.
”Eftersom jag är hopsatt av kroppsdelar från folk av olika ursprung, olika etniciteter, klaner, kön och sociala bakgrunder, så representerar jag en omöjlig blandning som aldrig tidigare har kunnat realiseras. Enligt honom är jag den förste irakiske medborgaren.”
Författarens ambition är att skriva ett manifest mot krig och att visa på de katastrofala konsekvenser av den amerikanska invasionen. Det är välskrivet och smart, med välriktat fokus på irakierna. Jag uppskattar delarna som handlar om rättvisa, omnämnd i tre varianter; juridisk, himmelsk och gatans. En brottsling måste förr eller senare stå till svars inför någon av dem. Han skriver om ont och gott, om helgon och terrorister. Det är verkligen inte självklart vem som är brottsling och vem som är offer.
”Det finns ingen som är helt och hållet oskyldig, och ingen som är helt och hållet brottslig.”
Men det är onödigt många olika karaktärer att hålla reda på. När jag väl får kläm på det tycker jag att det är för mycket våld och absurditeter. Ahmed Saadawi når inte mig riktigt. Tyvärr tycker jag att boken är tråkig.
”Du börjar likna dem nu. Du försöker bli som de. Och alla som tar på sig en krona, även om det bara är för att prova den, kommer att börja leta efter ett kungarike.”
Senaste kommentarer