apr 29 2024

Mannen utan öde av Imre Kertész

Imre Kertész (1929-2006), från Ungern, nobelprisad 2002 och förintelseöverlevare. Mannen utan öde är en skönlitterär berättelse som först refuserades och inte mottogs speciellt väl när den publicerades 1975. Vilket jag inte alls har svårt att förstå, givetvis.

Det börjar in media res den dagen berättaren Gyurkas pappa ska resa till arbetsläger. De gula stjärnorna är redan på plats, affärslagret är sålt till en som ”ur rashänseende har sitt på det torra”. Guyrka, fjorton år, är besvärad inte för att hans pappa ska åka utan för att styvmor gråter. Naturligtvis.

”Ett tag försökte jag ha tålamod och ansträngde mig att tänka på min far, närmare bestämt på att han skulle åka bort i morgon och att jag antagligen inte skulle få träffa honom på länge; men efter en stund tröttnade jag på den tanken, och eftersom det inte fanns något mer jag kunde göra för min far började jag bli uttråkad.”

Så småningom förs också Gyurka till Auschwitz och vidare till Buchenwald och Zeit. Han kan varken acceptera eller undvika sitt öde som jude. Han frågar sig, något förnumstigt, vad en sekulariserad jude egentligen är. Förföljelsen gör juden så det är egentligen i lägret han blir jude, en svag och så småningom sjuk sådan, innan han släpps fri och fortsätter trotsa sitt öde och återvänder hem. Inget konstigt med det.

”Den dagen kände jag också att jag greps av samma förlägenhet, samma krypande osäkerhet som jag känner igen hemifrån, som om jag inte riktigt stämde överens med de vanliga idealen, med ett ord: lite grann som om jag vore jude, och det var ju ändå ganska konstigt, bland judar i ett koncentrationsläger, tyckte jag.”

Det är ett mycket originellt och märkligt opålitligt berättargrepp som Kertész använder sig av i sin holocaustskildring. Trots situationens allvar med människor som dör omkring berättaren, håller han en god och neutral ton. Han tolkar nazisterna välvilligt och säger nästan inget om att han är rädd, ledsen eller arg. Först uppfattar jag det som icke trovärdigt, konstlat och störande. Jag misstänker att författaren försöker påvisa hur det blir när gränser för vad som är normalt förskjuts steg för steg, hur anpassningsbar människan är, ”det finns inte den omöjlighet som vi inte naturligt lever oss in i”. Men det fungerar dåligt. Sen tänker jag att berättarjaget kanske är i chock. Att han försöker lugna ner sig själv genom att avdramatisera och tänka rationellt. Han är ju bara fjorton år och tolkar saker som händer utifrån sin erfarenhetsbank och kan därför kanske inte fatta hur fruktansvärt och fel det är som pågår. Men det tycker jag är att underskatta tonåringar. Visst att det är svårt att få syn på helheten när man är mitt i händelsernas centrum, men det här är överdrivet. Och ojämnt. Ibland för han ganska invecklade resonemang som inte stämmer med en naiv fjortonåring. Nästa gissning landar i att författaren helt enkelt hatar att känna och prata om känslor. Att de är ett nödvändigt ont som man ska försöka tränga undan. I så fall är Gyurka en mönsterelev. Mest troligt är det väl tvärtom tänkt att läsaren ska förstå greppet med hjälp av omvänd psykologi. Författaren vill kanske visa hur absurt det är att människor förnekar och bortförklarar, att inte förfasas utan ställa sig neutral till nazisternas handlingar, att ha förståelse för det som hände och hävda att överlevare överdriver sina berättelser. Det är så naturligt alltihopa så, förstås är det det.

Kertész utmanar mig som läsare, det älskar jag. Jag blir mycket riktigt upprörd av att läsa om hur Gyurka klankar ner på judar men uppfattar SS-soldaterna som trevliga när de dunkar honom i ryggen. De ser inte ett dugg farliga ut och att de har gevär känns naturligt. Piskorna de bär ser han aldrig användas. Han går till och med så långt att han pratar om lyckan som också finns i ett förintelseläger, självklart.

”.. jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.”

Som idé får den här boken fem stjärnor. Men jag är inte helt imponerad av genomförandet. Prosan är omväxlande slående och överdriven. Författaren upprepar orden självklart, givetvis, naturligtvis och liknande för att bevisa sin poäng och det stör läsningen. (Inte sant?) Men ju närmare slutet vi kommer ju mer sänker jag min gard, blir berörd och börjar uppskatta den här romanen. Det är som att Gyurka tillslut är så sjuk och trött, nedbruten, att han lägger bort sitt tillgjorda sätt att berätta.

”I arbetet brydde jag mig inte ens om att hålla skenet uppe längre. Om de inte gillade det så gav de mig på sin höjd stryk och inte heller det gjorde mig illa längre, också det blev bara ett sätt att vinna tid: redan vid det första slaget kastade jag mig prompt på marken och sedan kände jag inte de andra eftersom jag somnade.”

apr 28 2024

Krig och fred [#1] av Leo Tolstoj

”Samtalet verkade intressant och han stannade kvar i väntan på att själv få säga vad han tänkte, såsom unga män gärna vill.”

Som förväntat är Leo Tolstojs (1828-1910) beundransvärda ambition att skriva om hur människor är på riktigt, hur de egentligen känner och tänker, vad människors egentliga agenda är oavsett miner och ordval. Tyvärr tycker jag inte att han lyckas lika väl som i böckernas bok Anna Karenina. Komprometterande för den här romanen från 1868 är också att den håller vad den lovar, den handlar verkligen om krig.

”Om han hade berättat sanningen för sina lyssnare, vilka likt han själv många gånger hade hört berättelser om attacker och därför hade en klar bild av vad en attack var och nu väntade att få höra om en sådan, då hade de inte trott honom eller, ännu värre, kanske ansett att han själv var skuld till att det inte gått för honom såsom det brukade gå i kavalleristernas berättelser om stridsanfall. Inte kunde han berätta hur alla ridit fram i trav, hur han nästan fallit av hästen, stukat armen och sedan allt vad benen höll sprungit in i skogen undan fransmännen.”

Det börjar bra. Stämningen är väldigt likt den i På spaning eftersom den tid som flytt då vi träder in på en bjudning där societeten språkas, (delvis på franska) om vem som är rikast, vem som ska gifta sig med vem och huruvida Napoleon är en hjälte eller djävul. Lakejer i frack och silkesstrumpor, hovdamer i färgade sidenklänningar, furstar med pudrade peruker och yviga mustascher samlas runt harpan och klaveret. Någon bär hatt med plym, en annan sammetsrock med sobelkrage. Tolstojs smått ironiska ton när han beskriver (de onödigt många) karaktärerna och låter de syna och lura varandra, skrävla och göra bort sig roar mig. Men han tenderar upprepa sig och uppnår inte sin fulla belletristiska potential i detta verk.

”Det är lättare för en kamel att komma genom nålsögat än för en rik att komma till Guds rike. Stackars Pierre, så ung och redan tyngd av rikedom.”

I andra delen hörs inte längre ljuden från musikkapell, sorlande gäster och skrapande bestick. De ersätts av skramlande kärror, galopperande hästar, skrik och kanonmuller. Året är 1805 och de ryska soldaterna som Stroganov, Tolstoj med flera krigar mot Napoleon Bonapartes Frankrike. Ibland ser jag framför mig karabinjärerna och vad de heter som går i led i filmen Tjuren Ferdinan, men mest är det bara sorgligt och hemskt. Tolstoj beskriver hur mäns idé om ära faller lika platt till marken som liket från hästens rygg. Författarens egna erfarenheter av krig och hans religiösa dogmer bildar fundamentet som bär även en sekulariserad läsare.

”Vi älskar andra inte för det goda som de gjort oss, utan för det goda som vi gjort dem.”

Det blir tydligt att krig bygger på fantasier, hierarkier, hyckleri, alienation, egoism. Att en soldat aldrig ska fråga varför, bara var, när och hur. Att handla utan att tänka, på långsiktiga konsekvenser, på döden, på motståndarna som människor. Epikuros sa att ”där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.” Ingen vet vad döden är, men männen inser inte heller vad livet egentligen är värt, förrän det är för sent.

”Just då bröt solen fram ur molnen, en solstråle blixtrade till och då kanonen samtidigt mullrade, uppstod hos alla en morsk och munter stämning.”

Tolstoj är en av mina favoriter varför jag givetvis vill läsa Krig och fred, men jag har lite svårt att motivera varför man egentligen ska göra det. Nästan alla barn och kvinnor vet att krig är det värsta som finns, men män fortsätter ändå att kriga. Kanske trodde Tolstoj att hans antikrigsroman kunde påverka män att bli mer fredliga. Jag som lever nästan 150 år senare tror det inte.

”Död, sår, förlust av familj, inget är jag rädd för. Hur kära de mina än är för mig, min far, min syster, min hustru, hur underligt och onaturligt det än är, så är jag beredd att offra dem för ärans ögonblick, för triumfen, för kärleken från andra människor som jag inte känner eller ens kommer att känna.”

Känslan av hopplöshet är brutal. Men visst, jag vill absolut veta om den fula Maria ska fortsätta vara ogift, om tjocka rika Pierre och sköna Helena kommer att gifta sig och hur det ska bli.

apr 27 2024

Mögel [#1] av Tokuda Shūsei

En bok – ett mysterium.

Shūsei Tokuda (1872-1943) föddes några år efter den japanska feodalismens fall in i det som varit en överklassfamilj. Översättaren Hans-Göran Ankarcrona hävdar att huvudpersonen Sasamura i Mögel (1911) är författaren själv och att han i den här första boken (av tre) berättar om det fattiga livet tillsammans med hustrun.

”Sasamura var född som tredje sonen till hustru nummer två i de utarmade huset. Hade vuxit upp i en anda av förfall och hade därför ganska dimmiga begrepp om saker som hushåll och familj. Överlevde han så fick han vara nöjd, hade han tänkt och fortsatt sina tafatta ansträngningar som författare.”

Men livet som Sasamura och hans fru o-Gin lever i början av nittonhundratalet framstår inte på något sätt som materialistiskt fattigt, åtminstone inte jämfört med obemedlade svenskar i samma tidsperiod. De sitter runt fyrfatet i sexmattorsrummet, spelar blomsterkort och delar sakekrus, äter hyvlad bonito (fisk) och mandariner, röker pipa gjord av hortensiarot. Sasamuras madrass är smutsig och o-Gin tycker att de ska köpa en ny i silke. De köper leksaker och presenter, syr upp kläder i eleganta tyger, har tillgång till smink, abortpiller, mentolcigarretter, tandläkare och sjukhusvård. Sasamura hankar sig fram som författare. Här finns inte ett ord om hårt kroppsarbete.

Jag lyssnar på den här boken som är uppläst av översättaren på ett väldigt originellt snarast märkligt sätt. Allt känns tveksamt inledningsvis men jag fortsätter lyssna för att jag intresserar mig för miljön. Jag stör mig på det här att Sasamura ska vara fattig, jag menar han har till och med personal som passar upp på honom. Det är så han möter o-Gin, som blir gravid och därför bestämmer de sig för att gifta sig (efter att Sasamura övertalats av en vän).

Så småningom förstår jag att det är känslomässig fattigdom som råder i detta naturalistiska verk. Jag börjar uppskatta den osentimentala, strama prosan som från början känns något osammanhängande och tråkig. Snart klarnar också bilden av karaktärerna. Författaren känns ärlig när han självkritiskt beskriver Sasamura som oengagerad, otrevlig, lynnig och trögtänkt. Han släpper fram sina mindervärdeskomplex, skriver ner sig själv utan att försvara eller moralisera. När o-Gin blir gravid tänker Sasamura att det är som när ens egen hund biter en i handen och han försöker skylla ifrån sig, att det inte är hans barn.

”Det värsta var emellertid att gå och tänka på att det skulle komma ett barn till världen som kanske skulle bli mer degenererat än han själv. O-Gin hade också för jämnan oroat sig för hur det skulle gå för barnet.
– Hur dant kommer barnet att bli tror du? Jag vill inte ha ett elakt barn.
– Ja med mina anlag lär det inte bli något märkvärdigt.”

Han lyckas trots inte dölja sin påfallande mjukhet vilken står i kontrast med O-Gins starka person. Det visar sig att vi har med en feminist att göra och det här är en bok om mjuka värden. Jag tycker det är högst anmärkningsvärt att det i ett sådant patriarkalt samhälle som Japans och dessutom för över ett sekel sedan fanns en man så intresserad av att vara med barnen, att kela med, bada, oroa sig för, berätta sagor för, byta på dem etcetera. Dessutom beskriver han sin hustrus graviditet, förlossning, kropp, brösten exempelvis helt utan att sexualisera. Han intresserar sig för amning! Han berättar också på ett bra sätt om hustruns tidigare man som misshandlade henne. Shūsei Tokudas skriver feministiskt och där i ligger hans storhet, menar jag. Märkligt nog nämns inget av detta i recensioner eller i Ankarcronas hyllningar.

Varför heter den här boken som handlar om hustrun Mögel (är det Sasamuras madrass som avses)? Bland annat det vill jag ta reda på. Jag är mycket nyfiken på att läsa fortsättningen.

apr 25 2024

Mors dag av Klara Wiksten

Jag läser andra böcker nu och skulle bara bläddra lite i den här grafiska novellsamlingen. Men den gick ju inte att lägga ifrån sig sen, jag fick lova att sträckläsa.

De nakna blyertsteckningarna som låter skönja resterna av utsmetad blyerts och utsuddade linjer upprättar en direktlänk till min amygdala. Jag blir väldigt rörd och lever mig in i dessa små korta och samtidigt jättestora berättelser som alla handlar om relationen mellan barn och en mamma som dött för tidigt. Som vissa linjer i boken är suddade men ändå kvar är de döda mammorna. Det handlar om hur sorg och saknad slår ut och förvrider känslor och beteenden kanske i många år efter förlusten. (Bonus: att bli upplyst om microchimerism.)

Hur sekulariserad jag än må vara är jag av den bestämda uppfattningen att moderskapet är heligt. Min mamma betyder mer för mig än ord kan beskriva. Under läsningen slår det mig att jag borde egentligen aldrig beklaga mig över någonting någonsin. Jag har fått ha min älskade mamma hela livet och har det än.

En av mina barndomsvänners mamma dog när vi var i tioårsåldern. Jag skäms och vill be henne om ursäkt när jag inser hur lite jag förstått av vilken jävla tragedi det var. Säkert har jag skyddat mig själv mot smärta och rädsla. Med Klara Wikstens verk i mina händer vågar jag försöka förstå och mer ändå – vågar jag känna – hur det kan vara att förlora en mamma och att leva vidare efter det.

Wiksten är en författare med en alldeles särskild förmåga att skildra människors inre. Hennes böcker är lärorika. Bilder och text harmonierar och gestaltar allvarlig realism, ibland humor, fantasi och fakta. Wikstens konstverk för oss människor närmare varandra. Här finns också en skopa kritik mot vårt ”svenska” sätt att (inte) hantera döden.

Det är Anna som försöker festa bort sin sorg och Fanny som tänker på hur hon som tonåring grälade med sin mamma och mamman sa ”du tar livet av mig” kort innan hon dog. Det är Lasse och Matte som delar sina helt olika mommie issues på psyket. Sorgen letar sig fram mellan garven. Miriam upplever gång på gång sorgen som nioåring när hon blir lämnad av sina killar. Magnus får diagnosen ADHD men kommer på att det är undanträngd sorg som är problemet. Sorgen behöver klappas medhårs och rastas regelbundet, som en hund. Ankans liv handlar om att springa. Linda letar efter vägen ut ur mammalabyrinten men kan leva okej i den också. Sabina är arg istället för ledsen. David har problem med att passa in i den normala världen. Bodils mamma var solen i solsystemet som höll de andra himlakropparna på plats med sin gravitation. När hon försvann blev allt kaos. Lidia saknar sin mamma på ett nytt sätt när hon själv blir mamma. Thomas har aldrig pratat om sin sorg.

Jag gråter som ett litet övergivet barn genom nästan hela boken och enligt författarens devis är det just vad jag behöver. Wiksten menar att vi ska bjuda in döden i livet. Att läsa den här boken är ett bra sätt att göra det.

apr 24 2024

Alla nattens älskare av Mieko Kawakami

Efter den här olidligt segdragna gotländsvintern finns det nog inget jag värderar lika högt som ljus. Eller det skulle vara kärlek då. Lika lämpligt som lägligt dyker Mieko Kawakamis nya drömroman upp som handlar om just ljus och kärlek.

Gör dig själv en tjänst och läs boken innan du läser resten av min text, jag har redan avslöjat för mycket.

Vi har att göra med en jagberättare som är 34 år och heter Fuyuko. Hennes namn betyder vinterbarn och hon firar mycket riktigt sin födelsedag på julafton. Den natten brukar hon spendera promenerandes, ensam. Hon älskar den japanska vintern, kanske på grund av svalkan och – gissar jag – för att det är en mörk årstid.

Fuyuko är helt och hållet introvert. Hon är innesluten i sig själv, har svårt att prata och är därför en väldigt ensam person. Läsaren får dock dela hennes inre monolog. Hon arbetar ensam också, som korrekturläsare. Det är ett arbete som kräver att hon kan hålla fokus på den faktiska texten utan att sjunka ner under ytan och dras med i handlingen. Det klarar hon alltför väl även när det kommer till hur hon lever sitt liv.

”Min upprymdhet höll i sig ett tag medan jag vaggades fram på tåget, men där jag satt alldeles stilla mitt bland en massa människor som nästan alla var leende och såg glada ut i det sköna försommarsolskenet som flödande in i tågvagnen, kom min blick att vändas mer och mer neråt utan att jag egentligen märkte när den började göra det, och den där känslan som jag tveklöst hade haft när jag gick ut från förlaget vecklade snabbt och taktfast ihop sig med buller och bång.”

Det är för ljust för min älskade Fuyuko, för mycket, för många människor, som är för glada, för runda och bär för många kassar. Folk är alltför påträngande, ber henne att lämna blod exempelvis och hon säger inte nej. När hon får syn på sin spegelbild ser hon en bedrövlig gestalt, fruktansvärt smal med insjunkna ögon. Hela hon är som ett hålrum med ett hopklumpat medvetande. Som att någon slagit av strömbrytaren.

Detta vinterbarn absorberar ljuset som vore hon en absolut svart kropp. Hon är en måne utan sol. Hon förmår inte reflektera energi och kan därför heller inte påverka eller komma samman med andra människor. Hon vågar inte och tycks inte stå ut med att dela med sig av sig själv. Allt som händer är att hon blir varm och svettas.

För den som vill, en liten fysiklektion: Ljus är en sinnesupplevelse och elektromagnetisk strålning i form av fotoner (som orsakar sinnesupplevelsen). Fotonerna som strålar från exempelvis solen är ljusenergi med olika våglängder. När dessa krockar med något kan de reflekteras eller absorberas. Ljuset och färgerna vi ser är reflekterade fotoner. Vita och ljusa färger reflekterar mest medan mörka färger absorberar mer. Absorberade fotoner omvandlas till värme. Vit och svart är i själva verket inte färger utan svart är avsaknaden av reflekterade fotoner och vitt är summan av dem. När ljus till exempel träffar ett grönt blad studsar endast de gröna strålarna tillbaka och in i våra ögon. Bladen absorberar alla fotoner utom de med en våglängd mellan 520–565 nm. Saker vi ser som gröna är alltså sådana som reflekterar grönt ljus.

”Jag reste mig upp och tog fram en ny flaska sake ur kylskåpet, sedan lade jag mig ner igen och lyfte bara på huvudet och drack långsamt.”

Fuyuko lyckas förändra sitt beteende genom att använda alkohol som medicin. Djärv i sinnet kastar hon en burk i papperskorgen så att det skramlar. När hon är full trubbas hennes sinnen av, hon vågar möta och prata med, det vill säga reflektera en annan människa. Hon blir bekant med Mitsutsuka (mitsu betyder ljus och tsuka chef). Det är han som lär henne om ljus. Han är observant och fångar upp det lilla ljus vår mörka huvudperson ändå utstrålar. Och sen reflekterar han tillbaka det till henne via sina glittrande ögon. Han ”tänder” henne. Det är kärlek.

Som ting kan absorbera eller reflektera ljus och framträda i sina färger, kan människor. Det gäller att hitta en person som inte absorberar all energi utan reflekterar tillbaka. Så ser vi varandra. Så älskar vi varandra. Det handlar kanske mer om att reflektera varandras energier än att ”vara på samma våglängd”. Jag älskar hur Kawakami gestaltar vad kärlek är.

”Jag hade varit ensam mycket länge och borde mycket väl veta att jag inte kunde bli mer ensam än vad jag redan var, men ändå kände jag mig verkligen väldigt ensam just där. Bland alla dessa mängder av människor, mängder av platser att gå till och oräkneliga ljud och färger som blandades samman, fanns inte en enda en som jag kunde sträcka ut handen till.”

Den här ljusmetaforen går också att använda samhällskritiskt. Den trångbodda, naturfrånvända, urbana, moderna människan drillas att bli en absorberande kropp som bara tar för sig med syfte att fylla sitt eget hålrum. Alla dessa val, strävanden och marknadsföring av sitt eget jag handlar om att tända upp i sitt eget mörker. Ett ljuskänsligt vinterbarn har inte nog med ljus för andra att hela tiden ta för sig av utan att reflektera tillbaka. Vissa är solar och lyser för starkt, de bländar vissa och bränner andra. Somliga är månar som reflekterar väl. Författaren dömer varken den ena eller andra sorten (Hijiri betyder helig man). Vi är olika men måste vara lyhörda och generösa mot varandra. Kärlek och energi växer ju mer vi ger.

Haha herregud vad jag snöade in här nu. Hur som helst. Det här är en helt igenom underbar läsupplevelse med luckor som varje läsare kan fylla med sitt. Stillsam och melankolisk med ljusglimtar som riktigt bländar och värmer mig. Lite humoristisk och feministisk också med ett fenomenalt slut. Kawakamis prosa är för mig som sirenernas sång för Odysseus, jag älskar varje ord. En stor eloge till översättaren Vibeke Emond. Ni bara måste läsa den. Om det är för lång kö på Alla nattens älskare och du inte redan har läst Bröst och ägg av samma författare, ta den så länge.

apr 21 2024

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Låt dig inte luras av omslagsflickans undersköna ansikte, änglalika uppsyn och lena hud, det till synes timida sättet att dölja munnen med handen. Bakom den där mjukt lockiga luggen vilar en intelligent och svartsynt författarpersonlighet. Claire Castillon hugger fram sin vassa och kalla prosa, som ur is.

”Jag skulle aldrig söka tröst hos någon av mina väninnor, eftersom vårt förhållande betraktas som så oerhört stabilt. Jag gillar att bli avundad.”

Det här är en liten samling som rymmer tjugotre korta noveller i genren feelbad. Precis som på bilden är det förförande och inte sällan vackert på ytan men därunder brinner det utav helvete. Temat är antiromantik. Här finns inga små och subtila känslor, det är pang på rödbetan och allt mänskligt sölas ner. Det handlar om den misslyckade kärnfamiljen, psykiskt och fysiskt våld, barnmisshandel, arvstvist, incest, otrohet med mera. Novellerna är på ett par tre sidor bara, ofta med en knorr på slutet. Alla är mer eller mindre makabra och sarkastiska. Kvinnorna är uslingar och männen är ännu värre.

”Min man är dum i huvudet. […] Ibland undrar jag om han har varit med om någon olycka som jag inte har blivit informerad om. Han har kanske krockat med en elstolpe och fått en stöt, utan att någon har fått reda på det. […] Det är inte lätt att hålla en hög nivå vid sidan av en man som råkar i extas över att en tvåpack är mycket mer ekonomisk än en tjugofyrapack när man inte äter så mycket yoghurt.”

Jag skrattar faktiskt när jag läser Tolerans tusen (citat ovan) men för resten kan jag hålla mig. Det är lite för mycket av det skruvade och onda, lite för övertydligt. Jag är dock glad att jag hittat Castillon, jag är sugen på att läsa hennes roman Insekt. Tipstack till bibliotekarien i Slite!

apr 20 2024

Om uträkning av omfång [#3] av Solvej Balle

I septologins tredje del får Tara äntligen sällskap. Nu är det inte bara Tara i den artonde novembers upprepning, utan Tara och Henry. Solvej Balle övertygar när hon beskriver den väsentliga skillnaden mellan att vara fast i tiden ensam eller tillsammans med en lekkamrat. Jämför filosofen Martin Bubers lära om det mänskliga mötet mellan två människor, hur Jag och Du (till skillnad från Jag och Det) innebär att vi ingår en relation med oändlig innebörd. I ett möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet, hen är ett subjekt som är med och skapar mitt ”jag”, liksom jag deltar i skapandet av ett ”du”. Att vara ensam som Tara varit i de två tidigare böckerna, är nästan omänskligt eftersom människan är en social varelse.

”Vi ställer frågor. Vi utbyter erfarenheter. Vi överväger och speglar och jämför våra upplevelser i den artonde november. Vi pratade om tingens opålitlighet, nattens övergångar, vår förvåning och de små striderna med den artonde novembers fenomen.”

Om den första bokens modus operandi var ensamhet och den andra ensamhet och klimatkris så är det nu dialektik och digitalisering som står i fokus. Men varje bok har trots sitt nätta omfång stort och brett innehåll där grundfundamentet består i vad det är att vara människa, filosofi och historia. Med den enkla idé som Balle fick när hon tappade sin väckarklocka 1987 för hon samman sinnen, idéer och det levande livet, och hon gör det bra. Ibland ler jag stort när jag läser hennes prosa för den är så löjligt bra.

Tara och Henry lever i ”en värld som ömsar sitt digitala skinn varje natt”. ”Försvinnandet i det digitala intet” skriver Balle ”var alltför likt tillvaron före den artonde november”. Mobiltelefonerna är opålitliga, likaså den ström av bilder och tecken som forsar fram på internet. Ting – som inte är digitala – går att behålla från en artonde november till en annan om de används eller ligger med i sängen. Det får mig att tänka på alla saker jag samlar omkring mig men som jag egentligen inte använder.

Det är svårt för oss att se det som finns mitt framför näsan, det vi är vana vid. Hur märkligt det är egentligen att vi föds och dör exempelvis. Kanske krävs något lika besynnerligt som ett stopp i tiden för att vi ska kunna få syn på vår plats i historiens malström. Tara läser om det fallna romarriket och funderar på om deras misstag var att de valde bort råg som energikälla. Kanske är vi mitt i fallet?

Ungdomens springbrunn av Lucas Cranach (1472–1553)

Jag uppskattar allt Balle skriver, inte minst det om feminism, konst och historia. Via Tara framför Balle ett brandtal varför kvinnor bör intressera sig för historia. Exempelvis var världens första författare (som vi känner till) en kvinna från Mesopotamien (Irak). Hon hette Enheduanna och levde för cirka 4 000 år sedan. Detta säger Tara i ett svar till Henry som ”försökte förklara min värld för mig genom att klättra över på min sida av staketet, men jag tyckte att det var ett staket som han själv satte upp medan han klättrade”.

Skolan i Athen av Raffaello Sanzio (1483-1520)

Sen möter de ytterligare två som fastnat i tiden och det innebär ännu fler sätt att tolka och hantera situationen de hamnat i. Tara och Henry ser sig som monster som parasiterar på jordens resurser. De försöker orsaka minsta möjliga skada genom att äta mat som ändå ska slängas exempelvis. De andra två ser sig som utvalda för att göra skillnad, de vill förbättra den artonde november genom att förhindra olyckor. De har fortfarande hoppet kvar om att det en dag åter ska bli den nittonde.

Jag hyser också stort hopp, om en spännande fortsättning!

apr 18 2024

Ännu ett liv av Theodor Kallifatides

”Ingenstans är Sverige så likt Grekland som här. Samma ljus, samma kalkrika jord, samma vindpinade tallar. Och havet.”

Theodor Kallifatides (f. 1938) har sommarhus på Gotland. I Ännu ett liv (2017) blickar han tillbaka på sjuttiotalets Fårösund med tre banker, tre livsmedelsbutiker, en bokhandel samt 650 militärer. Då fick ”utlänningar” inte äga mark och inte bo i Fårösund utan att få godkännande från överstelöjtnanten (eller liknande). På gotlandsbåten såg han Olof Palme sitta i skräddarställning och äta Lisbeths smörgåsar. Nere på bildäck stod Ford Taunusen fullpackad med bestick och annat som man behöver i ett sommarhus som inte är utrustat. De hade bara en uppsättning på den tiden.

”I min ungdom var jag en äkta Othello. En gång hade jag sett min flickvän i Athen le mot en annan och jag svimmade av smärtan. Det var slut med sådant. Nu orkade jag inte ens svimma.”

Allt var inte bättre förr även om mycket av det Kallifatides blickar tillbaka på skimrar nostalgiskt. Minnen samsas med filosofiska och politiska utläggningar i denna bok som också handlar om och kommer ur skrivkramp. Den drabbade honom 2015 tillsammans med letargi och en känsla av att inte längre vara en människa bland människor.

”Seglarna talar om förlig vind, att skriva är som en sådan. Man dras med. Berättelsen väljer sina vägar och stigar, allt kan hända från en mening till nästa. Jag längtade så mycket efter det.”

Språket och skrivandet är förstås livsviktigt för honom och dess drivkraft tycks komma ur kosmisk fåfänglighet. Han vill bli uppmärksammad och ihågkommen efter sin död. En kompis till honom har sagt att:

”Du min vän skulle springa till din avrättning om de lovade dig att det skulle stå en skylt om det på den platsen. Hon hade inte fel.”

Det är dock inga vassa kanter på minnesspillrorna han drar fram. Han är oväntat rolig och inte mer sexistisk i sina formuleringar än jag kan tåla (numera). Det här är en mysig bok.

”Ibland tror jag att meningen med ålderdom är att skämmas över sin ungdom.”

Han omfamnar ordet ”gnällspik” som lämpar sig väl för honom (och mig) när det kommer till Sveriges migration – och flyktingpolitik med stängda murar, sverigedemokrater och hotad demokrati. Han är trött på ”nyliberalismens matadorer” och vill utöka lagen om förbud för hets mot folkgrupp. Han tycker att säga är samma som att göra. Det håller jag inte med om.

Idag finns bara en livsmedelsbutik i Fårösund. Där brukade jag ladda bilen i samband med att jag besökte den pojke jag var god man åt som kom dit från Afghanistan. Kallifatides känner igen pojkarnas defensiva kroppsspråk från när han själv var ny i Sverige och tryckte längs väggarna. Han lyfter fram den medmänsklighet som boende i Fårösund visade då 2015, och det gör han verkligen rätt i tycker jag.

apr 17 2024

Utanför revet av Veronika Malmgren

Ingen handling, bara stämning ”no plot, just vibes, kanske inte är helt korrekt genre för Utanför revet, men nära på. Det finns en handling här, i överkant till och med, det finns naturbeskrivningar att riktigt mysa med och en stämning som trots – eller snarare tack vare – en mycket stillsam och lågmäld prosa håller mig lika alert som en blixtbländad tacka.

Huvudpersonen är 39 år och heter Claire. Hon har tre barn; Ellie, Flo och bebisen Ava, tillsammans med Paul som är marinbiolog. De har nyligen lämnat London för Isle of Mull på Skottlands västkust för att Paul fått forskningsanslag. Där bor de i ett jättestort och lyxigt hus tillsammans med barnflickan Krystyna (en present från Pauls föräldrar). Claire är ledig från jobbet som curator. Det är en modern familj tillhörande en hög klass vi följer genom 410 sidor. Eller hur modern är den egentligen?

Trots att berättarperspektivet är första person singular känns det inte som att det är Claire som berättar. Hon är distanserad och sval, som bedövad. Hon ser givetvis Skottlands vilda vatten, höga berg och karga heder men det påverkar henne inte särskilt. (Mig däremot!) Hon har fördomar om invånarna och tänker på vildkattens ohyra istället för att charmas av dess gullighet.

Tidigt i boken förstår jag att det är en begåvad författare jag har att göra med. När Veronika Malmgren beskriver hur Claires blixt skrämmer fåret, hur gästerna funderar på om det är toppen av Ben Nevis de skönjer och hur djurskötaren Nialls konststudier förvånar, gestaltar hon Claire på ett sätt som imponerar. Malmgren berättar precis lagom mycket med tonträff. Claire lever upp för mig som en människa av kött och blod, jag känner med henne och irriterar mig på henne. Som det brukar vara med människor. Malmgrens prosa spänner en båge genom de första 390 sidor. Jag är på min vakt eftersom det finns ett alltjämt överhängande hot om att den här bubblan ska spricka.

Man styr inte över kärleken sägs det. Kanske håller Malmgren inte med? I vilket fall är jag glad för att hon ställer frågan och överlåter svaret åt läsaren.

Boken heter ju faktiskt Utanför revet och där håller Claires lillebror till. Han är missbrukare och har ingen egen familj. Läsaren förstår revet som en ram som bildar en pool i vilken Claire simmar. Revet är för mig också en metafor för gränsen som håller Claire på plats. Så länge hon håller sig innanför följer hon normer och förväntningar på henne som monogam, mamma i en kärnfamilj.

Femtiotalets hemmafruar var en statussymbol, men alla vi som läst om Sandbergs Maj vet att det var, om inte alla gånger en fysiskt, så alltid en mer eller mindre psykiskt, utmanande position. Att lämna arbetet och kollegorna för att tillbringa sina dagar i hemmet passar somliga bättre än andra, oavsett kön. Hur mycket hon än älskar sina barn blir hon inte stimulerad av att rulla mjuka bollar och bygga torn av klossar. Claire lever i en tid åtta decennier senare, men fortfarande råder förväntningar på att kvinnan ska vara hemma med sina barn.

Paul är också mycket realistiskt framställd. Han är ansvarstagande när det gäller barnen, alltid respektfull och trevlig. Men han är också mycket engagerad i sitt arbete. Det är han som drar in pengarna, han som valt platsen och han som bestämmer när de ska åka tillbaka till London. Man kan tro att de rådgör tillsammans, men det är han som har makten. Även detta perfekt gestaltat. Jag vill också nämna Malmgren smakfulla sätt att skriva sms-konversation och hur mobiltelefonen har en stor del i vår vardag. Det enda jag egentligen ifrågasätter är att Claire kan simma i kallt vatten utan att vara rädd för mjölkstockning.

Det här var riktigt bra, jag vill läsa mer av Veronika Malmgren. En roman ur Krystynas perspektiv hade varit något.

apr 15 2024

De kom från öar [#1] Malin Haawind

– Naj hu för karlar, säger Hulda från Slite på gotländska. Och det är väl en rimlig inställning på 40-talet kan jag tänka.

Den rakryggade och lite plumpa Hulda är min favorit i den här berättelsen som sätter präktiga Dagmar i fokus. Jag tror att Dagmar är baserad på Malin Haawinds mormor vilket kan förklara den mesiga tonen. Jag väntade mig lite kaxigare prosa av en författare som tidigare skrivit Ät din jävel, Sluta skrik för fan och Dra åt helvete.

Hulda är den av Dagmars tre systrar som flyttat ifrån mamma Vera som hakat upp sig på småfolket (demens?) och pappa Birger som jobbar på cementfabriken – som så många andra män i Slite. Dagmar själv jobbar på hotellet Slitebaden och det är där hon möter sin kärlek i sjömannen Holger.

Vi får följa de här karaktärerna under några år och stöter då också på den glada och kurviga Karin, hotellföreståndaren som utsätter sina anställda för sexuella övergrepp, dans i Hejnum och vad-ska-folk-tro-mentalitet. Det är lite feministiskt och lite anakronistiskt. Lite intressant och väldigt lite realistiskt. Mer som en saga faktiskt. Helt utan luckor. Allt står i texten, jag som läsare behöver inte tänka. Det tycker jag är synd för jag gillar att tänka. Jag gillar också ordet ”kondis” och undrar varför det inte finns med?

I övrigt en rar romandebut.