Visa mig dina bröst och jag säger vem du är! Det är vad som ekar mellan textraderna när jag läser den här kollektivromanen som handlar om många olika människor. Och många olika tuttar.
Sommarljuset lyser över ett litet isländskt samhälle på 400 personer. In i den glesbygdsgemenskapen bjuder han oss. Berättarperspektivet är ”vi” och det känns – till skillnad från när Julie Otsuka använder det – lite fördummande. Jag förnimmer en skvallrande grupp mer än positiv samhörighet. Här finns i alla fall Stickateljens föreståndare som plötsligt började drömma på latin, Kjartan som inte kan låta bli att vara otrogen, David som tror att det spökar, Agusta som smygläser vykort, Petur, Benedikt, Siri, Simmi, fjärdingsman, Helga, Björgvin, Fiola, Thorgrimur, Brandur, Matthias, Rosa, Jakob ett, Jakob två med flera med flera. Det är alldeles för många karaktärer för mig att hålla reda på och jag är inte tillräckligt intresserad för att bläddra tillbaka för att kolla upp vem som är vem. Men Kristin har i alla fall stora svällande bröst, Asdis är hängiga i mediumstorlek, Eyglo har pyttesmå och Elisabet har brett mellan sina bröstvårtor – det ser författaren till att läsaren har koll på.
Jón Kalman Stefánsson har ett kapitalistkritiskt och humanistiskt perspektiv samt ett poetiskt språk med humor. Här och var finns en vacker mening om naturen eller något klokt om livet, men ofta är det alltför storslaget och klyschigt för min smak. Jag tror läsaren som gillar Färskt vatten till blommorna skulle tycka om den här.
Förutom klyschorna är det en hel del detaljer som stör mig, framförallt de kvinnliga karaktärerna beter sig märkligt. Den storbystade blir varm under löpturen och tar av sin sport-bh (istället för tröjan). I ilska över sin mans otrohet skjuter en mamma tre hundvalpar samt hugger huvudet av en tupp. Paret som pratar först och släcker bilen som står och brinner på uppfarten, sen. Hon som går utan trosor. Han som aldrig har sett hår i armhålan på en kvinna. Eller han som aldrig tittar aldrig åt sidan för då ser han sin stora näsa.
Det är uppenbart att Kalman Stefánsson intresserar sig för ontologiska frågor och han återkommer till att livets frågor saknar svar. Pattar i all ära, men kanske borde han söka svaren på annat håll? Hans avsikt tycks vara att gestalta människan som ett djur som bara vill knulla men som letar och hittar fel på sig själv. Kanske vill författaren också påvisa den rådande misogyna samhällsordningen vilken dömer kvinnor som luktar, är överviktiga, rynkiga och kåta, men jag tycker det är misslyckat. Jag upplever att texten beskriver kroppar utan själ, dessutom uttalat kvinnofientligt. Männen har ”kalaskula”, till exempel Kjartans feta mage lockar: ”hon tänkte på hans breda skuldror, på att låta händerna sjunkanden i hans mjuka späckiga hull”. Kvinnorna är breda, fula, någon luktar as men det går att ha sex med dem ändå. Jaha, okej, tack. Eller vad?
Innan det spårar ur med sexismen tänker jag att Sommarljus är lite som Elizabeth Strouts böcker om Amgash. Men även utan bröstfetischistisk och mansgriseri är den avsevärt sämre.
Han är född i Frankrike av en fransk mamma, pappan är från Syrien. Själv är Riad Sattouf ett gulligt litet barn med blond kalufs och det här är hans berättelse om sin uppväxt.
Framtidens arab är en självbiografisk serie i sex band. Den är lite som Jävla karlar med en idealisk balans mellan humor och elände, fast i Mellanöstern och med bara en pappa. Den pappan är lärare och tror starkt på utbildning, är manschauvinist, icke troende, gillar att döda djur och drömmer om att ett stort lyxhus. Mamman är med på bilderna när hon tar hand om Riads lillebror, hon är tyst förutom när hon någon gång säger ifrån till sin man eller far.
Familjen bor mellan 1978-1984 i Libyen, Frankrike och Syrien. Det är lärorikt och intressant att ta del av politik, kultur och leverne i Mellanöstern. Skildringen är satirisk och väldigt kritisk främst av pojkars och mäns beteende i alla länder. Jag är väl knappast rätt person att dra rasistkortet men jag blir inte förvånad om någon annan gör det.
Bilderna är lite småfula men i kombination med texten som väldigt ofta är på pricken får de mig att dra på munnen. Jag vill absolut läsa fortsättningen.
Det är något så jävla fantastiskt med Niklas Rådström! Han kan utan att skrämma upp läsaren berätta om den fruktansvärda insikten – eller kalla det förbannelse (som Khemiri gör i Systrarna) om du vill – att allt en dag går förlorat. Rådströms poetiska prosa lugnar och tröstar mig, gör mig stundvis lycklig och inger hopp om människan.
”De där bortglömda sakerna bär man med sig som små hålrum tomt ekande. Ibland kan jag tycka att känslan av det glömda är lika viktigt som känslan av det jag minns. Som om glömskan nästan också var ett minne.”
Bokens jag heter Kristian, men det lär vara mycket av Niklas Rådström i honom. Han berättar om sin barndom och skapar ett kärleksfullt och komplext porträtt av sin farmor. Jag har just inga minnen av min egen så det är jättemysigt att att få uppleva den här underbara farmorsrelationen. Hon är stor, snäll, opraktiskt och påhittig. Hon gillar att berätta och fantisera, exempelvis om en vinst på hundra miljoner. Hon fick inte bli lärare av sin far och hennes man tyckte inte att hon (också) skulle skriva, men hon skrev ändå under pseudonym. Hon bor i en lägenhet i Stockholm och där är Kristian en hel del som barn.
”På något sätt har jag alltid tyckt att det bästa svaret på en fråga är en annan fråga. Ibland får jag för mig att man hela tiden vet svaren på allting men att man glömt de flesta av frågorna.”
Det är så väldigt varmt och fint beskrivet detta möte mellan två människor. Det finns ett ”vi” där som värmer mig. ”Vi” tycker om fiskpinnar, vi delar en lögn tillsammans och vi ser en månförmörkelse. Kristian iakttar farmor medan hon utför vardagssysslor som att hälla ströbröd i stekpannan när hon steker korv. Samtalen och hennes berättelser stimulerar barnets fantasi och är säkerligen med och skapar hans insiktsfulla syn på minne, sanning och berättelse. Det blir tydligt vad det innebär att tycka om varandra och hur man visar det genom att lyssna på och se varandra. Det verkar lätt.
”- Farmor, är det sant? – Jag tror det. Det kan vara sant. – Men man vill ju veta om det är sant eller inte. – Det kan man inte alltid få veta. Man kan aldrig på riktigt få veta om saker är sanna eller ej om man inte själv tror på dem. Man kan veta att något är sant och ändå tvivla. Och man kan veta att något inte är sant och ändå tro att det är det. Vilket är mest sant? Det man tror på eller det man vet. Jag är inte säker.”
Mysig är ordet för den här boken. Jag känner mig mysig när jag lyssnar på den. Jag är förtjust i att tyget hos farmor är grovt, lössen kallas för pippor och pappor för swingpjattar. Två personer i Kristians släkt avlider, men det går bra så länge farmor är pigg.
Månen snurrar sina varv, tiden går. Sista sjättedelen av boken är myset slut. Både Kristian och farmor blir äldre. Han distanserar sig från henne, hon får en stroke och så småningom hamnar hon på sjukhus. Den delen av boken gillar jag inte. Kanske är det för att det gör ont att ta in att hon ligger i sin egen avföring, att allt hon förtär smakar illa. Jag tycker inte om att ett barn förmedlar den här typen av information. Det blir tilt i skallen på mig.
”Jag visste att nu var det för sent. Jag tänkte på den där historien farmor berättat när jag varit hos henne för en månad sedan. Jag hade aldrig hört den tidigare. Det kanske fanns annat jag heller inte hade hört.”
Ibland tänker barnet att han ska säga något speciellt till farmor, något storslaget, men han vet inte vad han ska säga och han hittar inte rätt tillfälle heller. Det blir aldrig av. Och sen är det för sent. Jag älskar det. Jag tycker det är en bra metafor för livet.
Den unge mannen ryms på 36 små sidor. Det är en mycket skickligt skriven novell men den är varken suggestiv, tvetydig eller ”en nyckel” som det påstås på baksidan. Den handlar om en kvinna på 54 år och hennes affär med en manlig student som är cirka trettio år yngre. Jag läste nyligen Moral som bearbetar ett omvänt förhållande; en ung kvinnlig doktorand som ligger med en äldre manlig handledare. Annie Ernauxs berättelse väcker inte min skrivlusta jättemycket, men med Moral färskt i minne blir det mer spännande.
Båda böckerna är skildrade ur de kvinnliga protagonisternas perspektiv. Båda männen har redan en partner när respektive relation inleds, männen står således för 100% av den omoraliska otroheten i den här jämförande undersökningen. Det är hos de äldre älskarna den kulturella, ekonomiska och sociala makten finns. Men makten mellan könen skiljer fallen åt, jag återkommer till det. Båda kvinnorna verkar uppfatta att männen hyser starkare begär till dem än tvärtom, och att det är männen som tagit det avgörande initiativet. Ungdomarna i dessa båda berättelser kan kallas person A. De äldre tycks använda sina yngre sexualpartners för egna behov – ingen av de – menar jag – blir förälskade i person A för den individ han och hon är.
I den här modiga berättelsen varken smyger eller super de. Den äldre kvinnan gör en tidsresa tillsammans med sin unge älskare. Hon är mest i hans hemmiljö och får där minnena av sina unga år återupplivade. Hon blir påmind om hur livet såg ut innan hon bytte socialgrupp, den unge mannen handlar mycket om klass. Att titta in i ett ungt ansikte gör att hon också känner sig ung.
”Min kropp saknade ålder. Det krävdes den kraftigt fördömande blicken från gästerna som satt bredvid oss på en restaurang för att jag skulle få veta hur gammal jag var. En blick som långt ifrån fick mig att skämmas, utan stärkte min beslutsamhet att inte dölja min kärleksaffär med en man ’som skulle ha kunnat vara min son’, när vilken femtioårig karl som helst kunde visa upp sig med en kvinna som uppenbarligen inte var hans dotter utan att mötas av minsta fördömande.”
I Moral använder den äldre mannen den unga kvinnan som en porrdocka, för att leva ut sina sexuella fantasier. I den unge mannen saknas explicita sexskildringar. Den femtioåriga kvinnan tycks njuta mer av vad som händer i medvetandet när hon kommer i kontakt med sitt yngre jag.
”Jag skulle vilja vara inuti dig och komma ut ur dig för att få likna dig”, säger den unge mannen som vill ha barn med den äldre kvinnan. Hon är inte längre fertil vilket hon tycker är orättvist. Ernaux skriver att hennes älskare nog förväxlar längtan och begär. Det menar jag stämmer för alla fyra parter. Lyra Ekström Lindbäck skriver: ”.. av någon anledning kan jag inte skilja den intellektuella spänningen från en sexuell, eller skilja min egen vilja från vetskapen om att du vill ha mig.”
Människan är svag för makt, och det är makten – tror jag – som lockar de båda unga personerna. Det är något helt annat än kärlek. Kärlek och makt är paradoxer. Ernaux menar att han lillsorken är galen i ”henne”, som ingen annan varit. Om det stämmer har jag fel. Men jag tror inte han hade blivit galen i ”henne” om hon hade arbetat i sina föräldrars affär. Det är hennes position i samhället han är galen i. Att den äldre kvinnan inte inser detta tycker jag är patetiskt. Dock är hon inte lika patetisk som mannen i Moral, anser jag. Här kommer vi nu till könsaspekten. Män har mer makt än kvinnor. En ung kvinna blir sexualiserad mer och av fler än en ung man. En ung kvinna blir nedvärderad av kvinnor och män i alla åldrar, detta vet den äldre kvinnan eftersom hon erfarit det. Hennes medvetenhet om maktperspektiv minskar den omoraliska aspekten. När en vit, manlig, heterosexuell, universitetsprofessor, helt omedveten om sin position i hierarkin använder en ung tjej, riskerar han orsaka stor skada. Att vara en ung man som begärs på grund av något opersonligt som sin ungdom är inte riktigt illa eftersom han har minst en befogenhet mer än en ung kvinna. Han kan förmodligen värja sig, han kanske till och med har våldskapital (ursäkta vidrigt ord). Han är man.
Inledningen upplyser om att nära varannan person av (den amerikanska) befolkningen är introverta, men att ”många människor låtsas vara extroverta. […] Vissa lyckas till och med lura sig själva, fram till dess att en livshändelse av något slag – en uppsägning, en separation, ett arv som gör dem fria att tillbringa tiden som de vill – skakar om dem och får dem att börja utforska sin sanna natur.”
Jag blir med åren alltmer intresserad av kraften i tystnaden. Har jag pratat så mycket att jag helt enkelt har pratat klart? Ibland känns det som att allt är sagt. Fast ändå pratar jag väldigt mycket. När jag läser Tyst inser jag att det handlar om pseudoextroversion. Det här skakar om mig som om jag fått ett stenblock i skallen.
”..det sociala livet är performativt och sociala masker är våra sanna jag”
Susan Cain är själv introvert och boken, som är tio är gammal, är väl hennes försvarstal kan man säga, mer eller mindre vetenskapligt underbyggt. Ibland faktiskt rakt motsägelsefullt och dumt. Men jag tycker ändå att det finns något – åtminstone delvis – klargörande i att tänka på människors personligheter som introverta och extroverta. Men det måste poängteras att det finns inget beteende som bara har en orsak. Förhållandet är aldrig ett till ett. Huruvida en person är intro- eller extrovert är komplext och kan bero på hereditet, uppväxtmiljö, temperament, personlighet, situation, kultur, fri vilja etcetera.
Introverta dras till den inre världen av tankar och känslor. De kan vara högkänsliga, tålmodiga, nördiga, intellektuella (dock inte mer intelligenta än extroverta), ha bra magkänsla och motståndskraft mot grupptryck. De trivs ofta med det trygga och vana, kanske hemma, i sitt eget sällskap eller med få andra och nära personer. Introversion hör samman med lågmäldhet, vakenhet, försiktighet, mottaglighet för nyanser, komplex känslosamhet, empati och konflikträdsla. Introverta är kanske bättre på att spara pengar och äta med måtta. Tröskeln att känna förlägenhet är lägre vilket kanske gör de mer hänsynstagande. Ett samtal får enligt den introverte gärna handla om idéer och ideal eller personliga problem framför vädret eller vad man gjort på semestern. Introversion ska enligt författaren inte sammanblandas med blyghet som är något negativt och innebär att en person är hämmad och inte vågar ta plats fast hen egentligen vill. Den introverta är nöjd med att lyssna mer än att prata.
Introverta egenskaper kan bero på att amygdala i det limbiska systemet är mer lättretad. Det introverta barnet reagerar starkare på obekanta stimuli än det extroverta och de tycks ha lättare att lära sig läsa och prestera i spel som memory. Någon forskare hävdar att fysiska förutsättningar som blå ögon, ökad benägenhet att utsöndra saliv när man ser citron, samt svettas lättare hör samman med introversion men detta avfärdar till och med författaren som spekulationer.
”Personlighetsegenskapen [extrovert] har visat sig vara mindre vanlig i Asien och Afrika än i Europa och Amerika, vars befolkningar till största delen härstammar från folkgrupper som invandrat. Det ter sig logiskt, hävdar de här forskarna, att de som gav sig ut i världen var mer extroverta än de är som stannade hemma”
Extroverta dras till den yttre världen av människor och är mer benägna att handla. De kan vara mer svårstimulerade och belöningskänsliga, mer målinriktade, med större ambitioner och risk för övertro på sin förmåga. Extroverta är mer angelägna om att passa in i gruppen, jaga efter pengar och karriär. De anses ofta coolare, har fler sexpartners, gillar uppmärksamhet, motionerar mer och råkar oftare ut för olyckor. De kan vara lättsamma och mer benägna att snabbt byta samtalsämne. Extroverta är inte sällan energiska och högpresterande med framträdande karismatiska personligheter, men kan också finnas bland mobbare, missbrukare och kriminella. ”Psykopater och idoler är kvistar på samma genetiska gren.” När barn ska utveckla känslan för rätt och fel kan extroverta egenskaper vara försvårande eftersom de är mindre benägna att känna oro och obehag när de blir tillrättavisade.
Tyst är onödigt lång och ironiskt nog en babblig bok, (350 sidor plus 60 sidor noter). Det är alldeles för mycket namedropping och banaliserande information om hur folk ser ut. Fallstudierna från näringslivet, juridiken på Wall Street och militären intresserar mig inte alls. Den är väldigt amerikansk och coaching-aktig. Jag som brukar hata självhjälpsböcker är kluven.
Det är med skeptiskt intresse jag läser om orkidéhypotesen, femfaktorteorin, att det var Carl Jung som myntade begreppen extro- och introvert och om hur det extroverta idealet växte fram i det amerikanska samhället under 1900-talet. Det stänkte förstås över till oss här vilket öppna arbetsplatser och individuell lönesättning är tecken på. Finländarna nämns som de mest introverta folket i västvärlden. I Asien och inom buddhismen är introversion idealet, i Kina exempelvis uppfattas tystlåtenhet traditionellt som en dygd. Men många ungdomar med asiatisk bakgrund anstränger sig medvetet för att agera mer utåtriktat än sina tillbakadragna föräldrar för att ha chans att ta sig in på den västerländska arbetsmarknaden.
”Erfarenheten har lärt mig att tystnad hör till den andliga disciplin som bör känneteckna en som vigt sitt liv åt sanningen. Vi möter så många människor som är ivriga att prata. Allt detta prat kan kan knappast sägas vara till något gagn för världen. Det är bara bortkastad tid. Min blyghet har i själva verket varit min sköld och mitt beskydd. Den har gjort det möjligt för mig att växa. Den har hjälpt mig att urskilja sanningen.” /Mahatma Gandhi
I boken finns ett test som visar att jag är ambivert. Precis som extroverta och introverta egenskaper kan komplettera varandra hos olika personer kan de väl inom en och samma person, tänker jag. Jag gestikulerar mycket, svettas, pratar snabbt och för mycket när jag träffar vänner och bekanta. Efteråt känner mig olustig och dränerad. Jag längtar alltid hem till mitt hus och min familj. Mitt forcerade prat kan, enligt Cain, vara ett sätt för amygdala med hjälp av frontala cortex att lugna ner sig. Dessutom, skriver hon, finns det ”fria personlighetsegenskaper” som gör att vissa introverta kan bete sig extrovert när det krävs. När jag gick i skolan fick jag ofta höra att jag skulle prata mer och visa vad jag kan, att ta plats var ett vedertaget mål som aldrig ifrågasattes (skolan är utformad för extroverta) förutom av min mamma. Jag har plågat mig genom att föreläsa, leda gympa och prata i radio (sommarpratade i Radio Gotland till och med), men nu är det sedan länge slut med sådant. Jag tackar nej till allt som innebär att tala framför folk (senast till P1 angående Nobelpriset i litteratur). Och jag är mycket mer tillfreds nu.
Min rätvinkliga resa som ambivert. Om jag hade tagit den streckade ”enkla vägen” (hypotenusans väg istället för kateternas) mot dagens introverta läge hade jag förmodligen inte träffat kärleken och inte fått mina underbara barn. Kanske hade jag träffat en finne istället? Mina introverta egenskaper är för mig förknippade med avspändhet och att ”vara mig själv”. Jag upplever att jag idag har hittat rätt läge med optimal stimulans. Men jag undrar förstås också hur lågt på y-axeln grafen ska sjunka..
”Livets hemlighet är att se till att hamna i rätt belysning. För vissa är det scenens strålkastarljus, för andra skrivbordslampans sken.”
Poängen är förstås att komma på och acceptera hur man fungerar och vad man skälv vill och trivs med. Men hur mycket och ofta ska man gå utanför sin trygghetszon, hur blir man varse sin egen läggning? Enligt Cain kan man fråga sig vad man ville bli som barn, vilken sorts uppgifter man dras till, vad man avundas andra personer. Jag tänker att den utbredda psykiska ohälsan och förekomsten av utbrändhet i vårt extroverta samhälle är tecken på att människor inte orkar med sin egen vardag och jag tror att självkännedom i vissa fall kan vara ett sätt – bland många – att må bättre.
Nej, nu måste jag gå ner till havet med hunden tror jag och se på vågor och lyssna på fåglar, tänka på sånt som inte är jag och mitt. Självobservation ska vara i små doser.
Har ni läst Furanav Lisen Adbåge? Det är en barnbok med skräcktema där träden stretar emot och virket som husväggarna består av gnäller och blöder. Om inte, gör det! När jag läser Troll längtar jag efter Furan.
Jag beundrar danska Rasmus Daugbjerg (född 1993) som hittat en helt egen stil baserad på fantasi och gamla myter. Han använder den klokt för att angripa människans skövlande av naturen. Troll verkar ha fått flera fina recensioner, jag vill också tycka om den här boken. Men det gör jag inte.
För mig framstår prosan som en massa ord uppställda i rader men utan egentligt sammanhang. Jag känner inget och mitt medvetande framkallar inga bilder, förutom minnet av Adbåges illustrationer.
Det bästa med Troll – förutom att den är kort – är religionskritiken och den alternativa skapelseberättelsen, att människan ur djurens och naturens perspektiv är en tjuv vars språk är bedrägligt, att trollet är en tjej och skogens gudinna och att hon straffar människorna (slaktarna, bönderna, skogshuggarna, köttätarna, mjölkdrickarna) samt att vi borde tillbe, värna och respektera naturen. Daugbjergs människor ”äter hela skogen, de fyller inhägnader med djur som de äter. De skär sår i jorden. De äter kol från såren.”
Men jag får aldrig kläm på varför Karolin har en ”gråttrumma”, varför människans språk är skall eller vad tidelag tillför berättelsen. Jag bryr mig inte om kungen, trollet, människorna eller ens djuren. Jag verkar inte gilla naturmystik. Min inre häxa är visst bränd sedan länge och askan är rakad.
Jag läser mig jorden runt och mitt första delmål är att läsa minst en författare från alla 45 länder i Europa. Högst upp på listan med olästa länder är Andorra. Jag hittar inget verk som översatts till svenska, men jag hittar poeten Teresa Colom (född 1973). Hon skriver dikter på katalanska som finns upplästa och översatta till engelska, här.
Jag läser att Coloms stil jämförs med Tim Burtons och bröderna Grimms. De tio dikter jag läser av henne tolkar jag som klassmedvetna, feministiska och existentiella. De handlar om sanning, kvinnliga normer och mamma. Mamma som köpte ett uppslagsverk på avbetalning fast hon var helt ointresserad av att läsa. Mammans kärlek framkom via hushållsarbetet och hennes tankar på döden har gått vidare till dottern.
Jag fastnar för en som heter Rosor och som handlar om en rosförsäljare från Pakistan som inte får komma in på en restaurang. Han går in på en bar istället där människorna är mjukare på grund av berusning. Där lyckas han sälja sex slokande ”tiggarrosor som böjer sig för alla önskemål” (min översättning). Efter stängning sitter han i månens sken på gatan, ”månen har heller inga mynt”. Morgonen kommer och han hoppas på att höra fotsteg från någon som är beredd att öppna plånboken för honom och hans rosor, ”innan de dör utan att ha känt att de var blommor”.
På en av mina tidiga sommarjobb gick ryktet att en sommaranställd låg med chefen (en gift man). Det skiljde tretton år mellan dem, jag blev äcklad och tappade respekten för honom. En gång satt jag i samma longtail-boat som en ung kille och en gubbe. De tog i varandra på ett sätt som gjorde mig högst besvärad. När jag ser bilder på George Clooney, Madonna, Michael Douglas, Donald Trump, PG Gyllenhammar, Mick Jagger, Stellan Skarsgård, Richard Gere, Rod Stewart, Alec Baldwin, Lars Lerin, Rowan Atkinson tillsammans med sina flera decennier yngre partners blir jag olustig. Huruvida avskyn jag känner är något arkaiskt nedärvt eller om det vittnar om en överdrivet moralistisk, oromantisk och pryd personlighet har varit lite oklart.
Fram tills nu.
Här är då äntligen en bok som låser upp mitt intellekts dörrar. Lyra Ekström Lindbäck bjuder mig att leka med idéer och ifrågasätta övertygelser. Jag kliver ur mitt jag och får gå i person A, Annas skor. Hon är drygt tjugo och doktorand. Hon inleder en sexuell relation med person B, snart femtio år, gift tvåbarnsfar, författare och Annas mentor. De båda forskar inom filosofi. Hennes ämne handlar om hur moral och litteratur hänger ihop. KAN DET ENS BLI MER INTRESSANT?
”.. men måste det handla om njutning? Säg till exempel att jag vore på väg att inleda en affär med någon som är gift och att laddningen mellan oss gjorde mig inspirerad till att skriva och tänka, skulle det inte kunna finnas något gott med att bejaka det då? Mina texter kunde ju leda till att någon annan fick ett moraliskt uppvaknande.”
Det här är en generisk berättelse, underbart välformulerad, smart och spännande om å ena sidan läran om moral och andra sidan att leva moraliskt. Författaren undersöker hur makt, moral, begär, synd, självkontroll och litteratur förhåller sig. Det är inte en rolig bok men jag skrattar för att den är så löjligt bra. Jag älskar berättarjagets försök att med kontrollerat lugn bemöta patriarkatets käftar. Det blir komiskt. En liten femme queer Rödluva möter en gråvarg, frågan är hur stor och stygg han är? Makten låg väl egentligen hos Charles Perrault, Rödluvans författare. Berättelsen om den här smutsiga otrohetsaffären är författad av Anna, och Lyra Ekström Lindbäck.
”.. av någon anledning kan jag inte skilja den intellektuella spänningen från en sexuell, eller skilja min egen vilja från vetskapen om att du vill ha mig.”
Jag varvar att lyssna till författarens egen fenomenala uppläsning av Moral med att läsa den unge mannen av Annie Ernaux. På så sätt får jag tillgång till bådas perspektiv. Ernaux perspektiv är den äldres och i Moral är det den unga, porrdockans.
Oh! Det är härligt att leva när sanningar kan blottläggas och när frågor kan besvaras. Det är härligt att leva i en tid post-metoo när författare som Lyra Ekström Lindbäck nomineras till Augustpriset. Jag hoppas hon vinner.
Men om jag kunde komma till saken då och ni som ännu inte läst boken gör det. Det måste ni göra innan ni läser mina avslöjanden nedan.
Anna är alltså ung och nyanländ till Tjeckien, hon är så ung att tågvärden misstar henne för ett barn. Hon klär sig ”utmanande” och blir smickrad när den framstående författaren visar sig intresserad av henne. Hon är:
”..hypermedveten om hur mina höfter, min rumpa och mina bröst rör sig med stegen. Smaken av makt bränner metalliskt på tungan, och jag vet inte om den är min eller din.”
Det är ett allvarligt problem att när unga smarta tjejer vill ha den uppmärksamhet de förtjänar, eller kanske undersöka gränser, är det inte sällan någon äldre olycklig man där och utnyttjar tillfället.
”.. det känns viktigare att dricka in världen sinnligt än att begreppsliggöra och förstå den. Att vidga definitionen av filosofi. Vilken student på grundnivå har inte haft den ambitionen?”
Den unga tjejen är den med minst makt i varje (patriarkalt) samhälle. Hon får mest skit och minst kredd. Ett vackert ansikte och en sexig kropp leder inte till reell makt även om det kan ge vissa riskfyllda möjligheter. Anna får klä skott för en medelålders deprimerad mans snuskiga bdsm-fantasier och fungera som en öppnare av tiden i hans liv. Han vill känna sig ung igen och därför gillar han att vara med henne. Han ser henne inte som en individ utan som en bild, en fantasikvinna över vilken han är ensam upphovsperson. Deras relation har egentligen inte med henne att göra, inte hennes inre, det är mellan honom och hennes kropp och därför intar hon ett slags blundande sinnestillstånd. Han vet inte – och vill inte veta – något om henne. Hon är förstås inte heller den andra kvinnan utan den tredje, som kommer innan den fjärde och den femte. Eftersom hon som ung, kvinna, under utbildning, ensam i ett nytt land är i underläge vill hon absolut inte visa det. Hon försöker istället låtsas det motsatta vilket sammanfaller perfekt med den bild han försöker pådyvla henne; som styrande, sexig, kåt och stark. Han kan på grund av bristande självinsikt inte se sig själv som en auktoritet trots att han är hennes lärare och ska betygsätta hennes arbete.
”Efteråt rör du vid mina stay-ups som jag har behållit på och ler lite skevt. – Vet du, jag gillar sånt här. Det kanske är barnsligt men.. Jag frågar om barnsligt verkligen är rätt ord, men säger inte att jag snarare skulle föreslå gubbsjukt. Du älskar inte dig själv tillräckligt för att jag ska kunna göra det perversa i situationen explicit. Du måste få tänka att vi är två jämställda vuxna människor. Du måste få glömma att jag är din student.”
Hon försöker jämna ut maktrelationen genom att tänka, skriva och prata med sin vän Molly. Molly är den universella kvinnliga vännen som sitter på sanningen. Kanske har ni läst Andromeda och villrådigt funderat på hur det egentligen står till med Gunnar och Sofies relation. Samma spörsmål undersöks av Sally Rooneys protagonist Sukie i Högavlönad. Molly har svaret:
”-Man tror alltid att man kan hacka patriarkatet, säger Molly i telefonen efter att jag har berättat om min dag, man kan göra vad som helst eftersom man är ett självständigt queer; ligga med snubbar, gå in i skeva relationer, spela gullig eller sexig tjej, som om det bara vore en del av en självmedveten strategi för att navigera genom ett heterosexistiskt samhälle som man ändå aldrig kommer att låta definiera vem man verkligen är. Men man kan inte hacka patriarkatet. Förr eller senare sitter man ändå där och har blivit illa behandlad av en snubbe och så inser man att det mest är han som tjänar på att man har lyckats intala sig själv att ens självrespekt hindrar en från att bli ett offer. Då slipper han ju känna något ansvar för att han får en att må skit.”
Lyra Ekström Lindbäcks text är en strålkastare som förintar skuggor och gråzoner. Vad tråkigt, kanske man kan tro, inget utrymme för läsaren att tolka själv. Men nej, det är inte tråkigt. Det är nödvändigt. Inte ens den mest medvetna feminist verkar kunna avgöra vad som är moraliskt rätt och fel när det kommer till sex och lust och kärlek. Men tack vare Lyra Ekström Lindbäck behöver vi aldrig mer tvivla: Det är icke rimligt att äldre män ligger med unga tjejer i kärlekens namn. Hon kanske får orgasm, eller tänder på förnedring. Hon kanske initierar relationen och medverkar alldeles frivilligt. De är båda vuxna. Hur kan det vara omoraliskt? Det stavas m a k t. Varken vänskap eller kärlek fungerar i relationer där den ena står i maktposition till den andra. Kärlek och makt är antagonister, de kan aldrig samverka.
”.. tänkandet kanske alltid är en flykt från precis det man försöker tänka på.
Soundtrack: U suck med Sega Bodega Rekommenderar boken till: Alla gamla män, och unga eftersom de kommer bli gamla. Och alla unga tjejer, samt gamla eftersom de varit unga.
Den äldre man som använder sin maktposition och förför en ung kvinna är ”en förövare med ett offers självbild. Han är fegare än en förövare.”
Nej nej, det här var inte för mig. Precis som Björnjägarens döttrar är det här en manschauvinistisk bok skriven av en kvinna om råbarkade kvinnor som jagar, skjuter och svär. Augustprisets jury tycks ha en fäbless för den kombinationen. Tänk dig en korsning av filmerna Jägarna och Modig så landar du nära ungdomsromanen De tar allt ifrån mig.
”Stålnacke bresar så mycket att männen bredvid får lägga benen i kors för att få plats. Hon berättar att hon sköt ihjäl två av sina hundar förra veckan. Den ena var för fet, den andra kunde knappt hitta sin egen svans.”
Linda är det femtonåriga jaget som älskar att jaga och som skjuter bäst, (som i en saga). Men hon tycker det är för magstarkt att använda orden ”döda djur”, (det stämmer dock inte med hennes jargong i övrigt). Hon tänker mycket på att hennes bröst är för små, (jag anar en insinuation av myten ”alla tjejer vill ha stora bröst”). Lindas mamma är byns kvinnliga jaktledare och matriark, hon snusar förstås och har en maska på strumpbyxorna. Hon har ”alltid varit den starkaste i byn” fram till att ”farsan” lämnade henne, (för kategoriskt, man kan ju vara stark på många sätt). En av de kvinnliga jägarna heter Stålhnacke, hon inleder alla utsagor med ”vi karlar..” (för överdrivet). Frej, den nya killen i klassen, vegan, jesusfigur osv är den som ser att Fridas barndomsvän och bästis Emmy är ledsen, han ber Frida ringa henne, (ingen högstadiekille har väl tankar på sånt, för orealistiskt). Fitta är en svordom och livmoderhalscancer heter ”tjejcancer”. Länsstyrelsen, politiker och försäkringskassan är fienden. Suck.
Jag uppskattar temat om den utarmade glesbygden där skolor, äldreboende, sjukhus läggs ner och där tilltron till polis och rättsväsende är låg. Norr är negativt konnoterat till och med bland de som bor kvar. Norr om byn bor ”patrasket”, Frej och hans utförsäkrade pappa bland andra. Jag gillar också att se hur det hjärtliga kan samexistera med hårda ord. Och så gillar jag slutet.
Men. Den är för kategorisk, överdriven, förutsägbar och orealistisk (och då menar jag inte att det beror på det märkliga djuret Korsningen). Mest av allt är den för grabbig för min smak.
Det här dagboksanteckningar från slutet av 2019 till mitten av 2021. Det börjar med att Alexander Mahmoud får fast jobb – äntligen – som fotograf på DN. I samma veva börjar covidpandemin.
”- Är det jobbigt? – Nej det är bara jobb.”
Du vill inte mer är varken peppig eller sentimental – det är positivt. Men han utelämnar sina reflektioner och känslor vilket gör texten till en uppräkning av hemska saker och orättvisor i världen. Han skriver mest om sina olika fotouppdrag som berör papperslösa, migranter i flyktingläger på Lesbos, bortrövade och adopterade, skjutningar, politiker, Anders Tegnell, koranbränningar, vulkanutbrott på Island, sillgrisslor på Stora Karlsö, pensionärer som lurats att köpa bitcoins, översvämmade städer, kriget i Ukraina med mera. Bilderna är fantastiska! Detta varvar han med privata erfarenheter från sin fattiga uppväxt som mobbad, kraftigt överviktig med svarta tänder och svårigheten att hitta en hobby eller egentligen något annat meningsfullt än jobbet. Han jobbar för mycket och han älskar att jobba för mycket.
”- Är det jobbigt? – Nej det är bara jobb.”
Lyckligt nog är Du vill inte mer 100% fri från skryt och självmedlidande. Tyvärr också från djupare tankar och humor. Att läsa om hungerstrejkande Karl-Axel som får sin vilja igenom är underbart och en av få glädjeämnen. Det skrivna känns ärligt och mitt eget liv känns härligt i jämförelse med Mahmouds råa verklighet. Att han får sin tröja använd som handduk av skolföretagaren och miljardären Barbara Bengtsson stör honom inte lika mycket som att reportagen om utnyttjade papperslösa inte väcker större uppmärksamhet.
Senaste kommentarer