dec 12 2023

Ett nytt namn (Septologin #6-7) av Jon Fosse

Jag som är fattig i anden, blir rikare med Fosse i handen.

Den tredje och sista boken i Septologin inleds med en rad av Nietzsche: Nur Narr! Nur Dichter (Blott narr! Blott diktare!) Redan där börjar till min stora glädje Fosse-atmosfären byggas upp och tid, konst, ande, sanning, minne, berättelse och språk blir till vidare begrepp som jag tar mig an tillsammans med berättelsens tysta tvilling. Jag vinglar mig ut på hans bro av ord, upprymd, oklar över vart den leder mig men helt övertygad om att den kommer att hålla.

”..ja Jesus Kristus är själva paradoxen som rymmer den paradox som alla människor är, tänker jag, så som korset är symbolen för paradoxen, tänker jag och jag tänker att eftersom tron är paradoxal, i sig själv är en kontraindikation, som man säger, så kan den aldrig fattas med förnuftet, för det måste följa den vanliga logik där A och icke-A, som man säger, aldrig kan vara sant samtidigt, medan det i tron är sant, där är tre detsamma som en, så som det är i treenigheten Gud..”

Ett nytt namn börjar som de två tidigare banden med en beskrivning av ett kors i brunt och lila som konstnären Asle målat. Detta kors står givetvis för tro men också för det dubbla i allt. Asle tycker att han har målat färdigt, han är trött och ensam i sitt hus, sitter mest och tittar ut genom fönstret med blicken fäst på en och samma punkt; de eviga vågorna i Sygnesjøen. I vågor kommer hans minnen för honom, han ser sin ungdom på konstskola, hans första utställning, när han träffade Ales och de flyttade ihop. Snart är det julafton och den har han motvilligt lovat fira tillsammans grannen Åsleik (Jesusarketyp) och hans syster Guro (Gud).

”.. och i alla år har jag egentligen målat på samma bild, och ju närmare jag har varit min egen innersta bild, desto bättre har jag målat..”

Hans namne – den andra Asle – ligger fortfarande på sjukhus och är inte möjlig att träffa. Berättarjaget tänker mycket på honom och på sin älskade och saknade sambo Ales, hon är död. Ales mamma heter Judit (som befriaren i den katolska bibeln). Asle och Ales är som namnen antyder, olika materia men samma innehåll. Två kroppar som delar själ. Något liknande Platons mytologi om det paradisiska urtillståndet, då man och kvinna ännu inte fanns utan alla var hermafroditer som rymde bägge könen i sitt väsen. Jag brukar ha svårt för den här typen av högtravande romantiseringar om att en människa blir ”hel” tillsammans med en annan, men inte när det är Fosse som skrivit. Jag snaskar i mig varenda ord han bjuder på med största välbehag.

När jag läste del ett Det andra namnet och del två Jag är en annan funderade jag ganska mycket och jag stannade upp i läsningen för att bläddra, tolka och skriva ner mina analyser. I den här delen får jag redan dragna slutsatser bekräftade och jag behöver inte undersöka så mycket mer. Jag bara njuter av att flyta med i textens flöde och jag försätts i ett slags meditativt tillstånd, tid och rum runt mig försvinner. Jon Fosses Septologin är bärbar magi, en nådegåva! Den är konst lik en bön och innehåller ande, som Asle själv uttrycker det: ”..det som gör den [konsten] bra är just föreningen av materia och form och själ, som blir till ande..” Jag undrar om Jon Fosse egentligen inte skulle velat vara bildkonstnär istället. Han verkar ha ett ambivalent förhållande till språk som å ena sidan är hans konstform å andra sidan tycks vara något han strävar bort ifrån.

”..men det här blir väl bara ord, och ord de ljuger hela tiden, jag tror aldrig på ord, och heller inte på det som jag själv tänker med ord, tänker jag och jag tänker att det bara är i mina bilder, när jag målar bra, som någonting kan sägas, ja något lite grann, om vad jag har erfarit och vet, och då kan det bara sägas inte som bilden i sig själv, inte som färgerna, formerna, ja allt det som är i bilden, och heller inte som det som bilden på ett eller annat sätt föreställer, men just som en enda enskild förening av form och innehåll i ett, som ande, och denna förening, denna ande, den är lika osynlig som bilden, som målningen, är synlig, och det är den anden som i själva verket är bilden..”

Jag fick en jävla panginsikt när jag läste citatet ovan. Jag känner mig ofta som en hycklare när jag är bland människor som inte är min familj, för att jag inte – trots idoga försök – lyckas förmedla och få andra att förstå fullt ut vad jag menar/känner/tycker/vet/är. Men jag inser nu att det är ju inte jag som ljuger, det är ju för orden. Nådegåva, som sagt. Tack Fosse, du ökar svikten på min trampolin.

För mig är det glasklart att Namnen Asle (han på sjukhus) är en konstruktion och projicering. Namnen bär i sin berättelse de minnen (och barn) som är alltför smärtsamma för berättarjaget Asle att koppla samman med sitt jag. De är alltså samma person med två olika spegelbilder. Namnen är alienation i sin råaste form. Men då kanske lika gärna Ales också kan vara en tröstande del och konstruktion av huvudkaraktären? Nej det tror inte jag. Ales är den som räddar Asle från att supa ihjäl sig. Hon (och Judit) hjälpte honom också att finna Gud.

”..dag efter dag kommer och går, och det är som om tiden bara går och går, men så händer det nåt, och när det händer då går tiden sakta, och den tiden, den som går sakta, den försvinner inte, den blir, ja en händelse liksom, så egentligen finns det två slags tid, den tiden som bara går och går och som egentligen bara är viktig för att det dagliga livet ska ha sin gång, och så den andra tiden, den egentliga tiden, den som är ihopsatt av händelser, av stora och mindre händelser, men av nåt som skiljer ut sig, antingen det nu är bra eller ledsamt, och den tiden, den egentliga tiden, är sammanhanget av händelser, och den tiden den består”

Fosse skrev vid sitt besök på biblioteket i Rinkeby till barnen där att de ska hålla fast vid det som bara är deras. Vad menar han då är bara mitt? Mitt inre jag, bilden av mig, mitt inre ljus eller mörker, min själ..? Det som enligt Mäster Eckhart kan upptäckas endast med slutna ögon. Eckhart talade om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Jag tror inte på någon gud men jag tror på det inre väsen som är högst personligt i varje människa och som inte går att ta på eller se.

” och så säger Asle att det finns många caféer och restauranger och barer i Bjørgvin, men han trivs bättre på Värdshuset än till exempel på Konstnärskaféet, för det finns levt liv på Värdshuset medan det på Konstnärskaféet bara finns ambitioner, alltid liksom en strävan efter nåt, hela stämningen där vill liksom nånting, utan att det blir till längtan, det blir till nånting tillgjort, till nåt stelnat och eftersträvat, till nåt världsligt utan himmel, säger Asle och så ska alla liksom vara vänner och gilla varann, och de låtsas som om de gör det, men alla tävlar egentligen mot varann, ändå ska det inte se ut som om de tävlar, och alla ska liksom vara något speciellt, vara originella eller vad det nu heter, och därför liknar alla varann och ingen är sig själv, alla är epigonala, som det heter, säger Asle, för där alla ska vara originella där blir alla epigonala, och det är det som är kultur, väl.. […] medan det som är konst, ja det är att nånting bara liknar sig självt, och är helt sig självt..”

Angående konstkritik skriver Fosse att bara den som kan måla bra bilder själv kan bedöma vad som är bra och dåligt. Det samma gäller, får vi anta, för litteratur? Vi läsare som recenserar utan att vara författare bör alltså tas med en nypa salt. Det passar mig utmärkt. Salta på bara!

dec 11 2023

Ut och stjäla hästar av Per Petterson

”Människor tycker om att du berättar saker för dem, lagom mycket med en anspråkslös förtroendeskapande ton. Och de tror att de känner dig, men det gör de inte.” […] Det de gör är att fylla ut med egna känslor och åsikter och antaganden och de komponerar ett nytt liv som har väldigt lite att göra med ditt.”

Trond är född 1933, nu är han 66 år och bor i en ensligt belägen, sjavig stuga vid en norsk sjö. Det här ska vara hans sista boende tänker han sig. Trond bryr sig inte längre om nyheter, andra människor eller just någonting utifrån kommande. Han vill vara i fred med skogen, sin hund Lyra och fåglarna på fågelbordet. Kanske tänker han sig att vistelsen i naturen är ett sätt att krympa sin egen betydelse, sitt jag till en mer behaglig storlek. Eller så vill han återta huvudrollen i sitt eget liv.

”En av mina många rädslor är att bli mannen med den trådslitna jackan och den oknäppta gylfen framför kassan på Konsum med ägg på skjortan och annat också därför att spegeln i hallen har slutat att fungera. En havererad man utan ankare någon annanstans än i sin egna flytande tankar där tiden har förlorat sin ordningsföljd.”

Slumpen har givit honom en granne med en motorsåg vid namn Lars, vilken får Trond att minnas sommaren 1948. Då bodde han med sin älskade far och hjälpte honom att arbeta med timmer. Han umgicks med vännen Jon och de roade sig med att låtsasstjäla hästar med Zorro som inspirationskälla. Andra världskriget, nyvaken sexualitet, död och otrohet är andra saker som kommer upp i Tronds minne. Hans far sviker (realism!) men Trond blir arg på sin trötta men närvarande mor (realism2).

Som jag älskar den här prisade romanen! Per Petterson (1952) skapar en vemodig värld som jag aldrig vill lämna. Vad är det med Norge och alla dess begåvade författare!? Rolf Lassgårds läsning och musiken bidrar också till den ljuvaste stämning. Språket och karaktärerna, dialogerna och relationerna, stillheten och naturbeskrivningarna imponerar. Jag känner oerhört starkt för framförallt unga Trond och för Petterson som beskriver precis lagom mycket.

Jag har redan reserverat Jag förbannar tidens flod.

dec 09 2023

Varats olidliga lätthet av Milan Kundera

Boken med den ljuvliga titeln är en dikotomiernas antibibel där den mänskliga komedin står i fokus. Dryga trehundra sidor med ”overifierbara spekulationer” som berör filosofi, identitet, kön, frihet, kärlek, sexualitet, politik, religion, drömmar och inte minst kitsch intresserar och imponerar. Här finns dessutom en hund som heter Karenin. Men det är svårt att inte störas av tjejernas tillgjorda stön från porrfilmen som rullar parallellt genom verket. Aldrig har jag väl älskat och hatat en och samma roman så mycket.

Varats olidliga lätthet utspelar sig i Centraleuropa mot en bakgrund av Pragvåren 1968 som följs av sovjetisk invasion. Det är i en kontext av tvingande kommunism som tjeckiska Milan Kundera (1929-2023) skriver denna ironiska lov till individens frihet. Frågan är hur människan ska leva i en värld som är trasig?

”Om allt är förlåtet är allt tillåtet.”

Tomas, Tereza, Sabina och Franz är de fyra huvudkaraktärer som författaren använder i sin undersökning som kretsar runt tyngden i förhållande till lättheten. Nietzsches tes om att allt en dag skall upprepas avfärdas. Eftersom allt i livet bara händer en gång – vi bara får göra alla val en gång med ett möjligt resultat – betyder det att livet saknar inneboende mening och att individer är fria att göra val utan att belastas av moralisk eller existentiell tyngd. (Denna lätthet förkroppsligas i romanens slut av fjärilen.) Tomas och Sabina är representerar lättheten. Men icke är denna lätthet endast positiv och att preferera. Tyngden för oss närmare jorden. ”Varats ljuva lätthet nalkas ur framtidens djup men bara det som väger äger värde.” Tereza och Franz är tvärtom ”tunga”. Kundera avfärdar Parmenides tes om att ena polen i en dikotomi är positiv och eftersträvansvärd medan andra sidan är negativ och dålig. Slutsatsen är att varken lätthet eller tyngd, varken frihet eller ofrihet är att föredra. Detta gestaltas via karaktärerna som ingendera undslipper olyckliga öden.

”Att ha en publik, att tänka på en publik, det är att leva i lögn.”

Vi börjar med den grandiosa Tomas som tyvärr får mest uppmärksamhet av Kundera. Tomas är ”lätt” och ”manlig” vilket enligt Kundera hör samman med drift, styrka, självsäkerhet, pondus och våld. Han förnekar sin son från ett tidigare äktenskap och samlar på älskarinnor som tanter samlar på tomtar. Tomas bestämda ”ta av dig kläderna” fungerar nästan varje gång. Han hävdar att sex och kärlek går att separera, det är bara Tereza han vill sova med på natten och alltså älskar. Hon är skör och sårbar som ett barn ”..som man lagt i en korg, bestruken med tjära och satt ut på en flods vatten, för att han skulle plocka upp det på sin sängs strand.” Den ”tunga” karaktären Tereza väcker Tomas besvärliga medkänsla. Hon hatar sin kropp och har behov av att vara unik för sin man. När han kommer hem och luktar kön i håret gör det Tereza djupt olycklig. Den tidsenliga fria kärleken passar henne inte alls. Hon är otrogen en gång men hon tycker inte om det och skäms efteråt.

De första hundra sidorna är jag helt tagen. Milan Kundera är en språkkonstnär! Jag älskar de filosofiska resonemangen och uppskattar den tänkande och resonerande romankonsten, som inte underordnar sig en viss idé eller politisk ideologi. Det här är en ofantligt innehållsrik roman. Men sen är det någon som höjer ljudet på p-rullen och jag kan inte längre bortse från det värsta fall av gubbsjuk författare jag någonsin stött på. Han lyckas pricka in alla sätt på vilka man kan objektifiera en kvinna. Det är inte bara otroligt irriterande utan idiotiskt:

Tereza är madonnan som har förberett sig för sin man sedan hon var åtta(!) år. Hon vill bryta med sin vulgära mor (som fiser offentligt). Tereza ser på sin nakna kropp i spegeln och letar efter sin själ (som att kvinnor gör sånt). ”Men den här själen måste vara ett monster, om den liknar denna klädgalge, där två par kassar hängts upp.” Kvinnokroppen jämförs med fosterlandet som försvagas av ryssarnas invasion, och med boskap. Tereza är inte bara den svaga utan också boven i kärleksdramat. Det är inte Tomas ständiga affärer som förstör kärleken mellan dem utan det är hennes svartsjuka och osäkerhet. Och som kronan på den här efterblivna fantasin om vad kvinnor är för något slår han till med ett övergrepp där Tereza säger nej men menar ja.

”..ordet kvinna, som han uttalade det med särskilt allvar, för honom, var inte benämningen på det ena av människosläktets kön, utan representerade ett värde. Alla kvinnor var inte värdiga att kallas kvinnor.”

Vi går vidare med (horan) Sabina, en av Tomas älskarinnor. Hon är konstnär och vill inte binda sig, ser svek som en viktig del av livet. Sabina leker med den kvinnliga underlägsenheten genom att sätta ett plommonstop på skallen när hon står naken framför spegeln. Sabina är den enda som lever när romanen är slut, kanske betyder det att hon är den som bäst håller sig i mitten mellan polerna. Hon har en fling med Franz (som också är otrogen sin fru), men det blir kortvarigt då de är för gamla när de träffas och han dessutom är misslyckad som älskare. Franz är svag som menar att ”älska innebär att avstå från våld”.

Jag förstår att det här är en postmodernistisk resonerande roman som inte avser att vara psykologiskt realistisk, men det här finner jag rent obehagligt. Det är som att sitta mitt emot en blottare på ett tåg. Jag borde byta vagn, sluta läsa. Men trots att jag tycker att det är väl teoretiskt, onödigt många upprepningar, överdrivet, ointressanta drömmar, för långdraget och mittendelen tråkar ut mig, fortsätter jag.

”Muss es sein? Es muss sein!” (Måste det vara? Det måste vara!)

Och det ångrar jag absolut inte. Kunderas utforskning av vad människolivet är utmålar människorna som mer eller mindre misslyckade på att leva. Det heter att vi bär vårt eget öde men egentligen avgör väl ”slumpens fåglar” det mesta. Vi har det ju inte lätt alltså med medvetandet och fria viljan och allt! Tomas är ingen hjälte utan ska nog läsas som ett varnande exempel.

”Det är bara slumpen som kan tolkas som ett meddelande. Det som sker av nödvändighet, det som är väntat och som upprepar sig dagligen är stumt.”

Vi måste begränsa vår frihet självmant och hitta en balans mellan individ och kollektiv, lätthet och tyngd, glädje och sorg, medkänsla och egoism, sexualitet och kärlek, kitsch och skit. Och när vi hittar någon att älska, vilket bör ske när vi ännu är unga då ”bara de första takterna skrivits” i våra partitur och vi kan ”fortsätta kompositionen tillsammans och utbyta motiv”. Enda sättet att undvika missförstånd är att satsa på varandra, verkar Kundera mena: ”Om de hade hållit ihop längre, skulle de kanske så småningom har börjat förstå de ord de använde. Deras ordförråd skulle långsamt och kyskt ha närmat sig varandra, som mycket blyga älskande, och den enas musik skulle ha börjat uppgå i den andras.”

”Det unika hos ett jag döljer sig just i det som inte går att föreställa sig hos en människa. Man kan bara föreställa sig det som är identiskt lika hos alla varelser, det som de har gemensamt. Det individuella ”jaget” är allt det som skiljer sig från det allmänna, alltså det som man varken kan gissa sig till eller räkna ut, det som måste avslöjas, blottas och erövras.”

Kundera menar att det är genom sprickorna som ljuset kommer in, men att människan förnekar det svåra. ”..kitsch är en skärm, som satts upp för att skymma döden.” ”Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.”

”Bakom alla europeiska trosläror, religiösa eller politiska, ligger det första kapitlet i Skapelseberättelsen, som talar om för oss att världen skapades som det var meningen att den skulle skapas, att varat är gott och att vi därför ska försöka oss. Låt oss kalla denna grundläggande troslära ett kategoriskt bejakande av varat. […] Avföringsögonblicket är det dagliga beviset på det oacceptabla i Skapelsen. Antingen eller: antingen är skiten acceptabel (låt då bli att låsa in er på toaletten!) eller också har vi blivit skapta på ett sätt, som inte kan godtas.
Härav följer att det kategoriska bejakandet av varat som estetiskt ideal har en värld, där skiten förnekas och där alla uppför sig som att den inte existerade. Detta estetiska ideal kallas kitsch.”

I jakten på hur vi ska leva våra liv är det första och viktigaste att vi lever i ett liberalt fritt land. Det andra att vi ska finna balans mellan polerna tillsammans med en partner av motsatt kön. Vi ska fästa blicken på det sköna i livet, som konst och musik, och även på skiten och döden. Vi kan också vara behjälpta av att hitta vilket vårt inre imperativ är:

”Om man överhuvudtaget kan dela upp människorna i kategorier, så är det säkraste kriteriet de starka begär som leder dem mot en eller annan verksamhet som de utövar livet igenom. Ingen fransman är den andra lik. Men alla världens skådespelare liknar varandra – i Paris, i Prag och på den mest anspråkslösa landsortsteater.”

Vi lär dock inte bli lyckliga ändå till skillnad från exempelvis hunden vars kärlek är utan ängslan och vars tid går i cirklar. ”Människans tid går inte i cirkel utan löper fram i rät linje. Det är därför människan inte kan vara lycklig, lycka är nämligen längtan efter upprepning.”

Är du sugen på en intellektuell mix i stil med Michel Houellebecqs provokationer och Lena Andersson korrekthet tycker jag du ska ge dig hän åt Kundera. Men kom inte och säg att jag inte har varnat dig!

dec 07 2023

Gruppen av Sigge Eklund

Francisco José de Goya y Lucientes (1746-1828) var en spansk konstnär och han har avgörande betydelse för min förståelse av romanen Gruppen. Några av Goyas mest kända verk är Den nakna Maja (La maja desnuda) och Den klädda Maja. ”Maja” kan härledas till den spanska benämningen för kvinnor från de lägre samhällsklasserna som klär sig pråligt.

Nämnda verk hänger på Pradomuseet i Madrid.

På detta museum praktiserar romanens huvudperson som kunnat heta Maja, men hon heter Hanna. Hon har Goya som huvudintresse. En kväll i Madrid möter hon tre coola svenskar och blir som besatt av att bli en del av deras grupp.

”Gruppen utstrålar ungdom eftersom de vill så mycket, är så glupska. En ungdom som saknar botten. Nu står Hanna på kanten till den och blickar rakt ner.”

Det här är den första boken jag läser av poddkillen-hela-dagen. Gruppen är en underhållningsroman som är mer spännande än djup och mörk. Det uppskattar jag. Men förstås kan jag inte låta bli att läsa mellan raderna. För mig handlar romanen om längtan efter ett annat, rikare liv. Till en början kan man tro att det bara är Hanna som utsätter sig för risken att falla från balkongen på sitt höga luftslott, men snart inser läsaren att hela gruppen är ett exempel på trompe l’œil.

”..ingen kommer undan. […] Alla bär på en säck med stenar, sjunger han. Hanna tänker: Så är det nog. Men det är inte alla som bär säcken med värdighet.”

Egentligen handlar väl alltsammans om yta och pengar. Är man rik och snygg typ kan man omsätta det mörka till något vackert. Det är bara i romantiserade sagor som fattigdom är vackert. Att vara rika och snygga tillsammans höjer statusen ytterligare. När en av gruppens medlemmar går ensam ser han ynklig ut.

Gruppens dieges är som en fusion av Allegro pastell och Steglitsan. Eklunds prosa är sinnlig, explosioner av (spanska) smaker och dofter möter kroppsligheter som näsblod, kräk och kåthet. Språket är alldagligt, vilket i och för sig är okej eftersom perspektivet är Hannas. Hon ser att de rika har en djupare brun färg, tydligare käklinje, fastare magar och slätare ben. Att de äter godare och nyttigare, pratar friare, rör sig ledigare, sover i skönare lakan och framförallt väntar de sig väldigt mycket mer av livet. Klart hon vill vara en av dem – vem klandrar henne?

Jag! För mig är denna tilltro till nåden (Hanna betyder nåd på hebreiska) helt obegriplig. Gruppens deltagare verkar tro att de har rätt till ett framgångsrikt, vackert och lyckligt liv. Det kanske inte är så konstigt eftersom vi i vår samtid får lära oss att alla har rätt till allt och att vårt öde ligger i våra egna händer. Hanna är en mycket duktig västerlänning, kan man säga. Hon ser inga problem med att välja det godaste på menyn som någon annan betalar för, sedan ångra alla kalorier hon satt i sig och sen döva sig med små beska tabletter. Jag känner inte igen mig ett smack och blir rätt trött på gruppen. Men det betyder inte att jag bli trött på boken.

Jag har sett några negativa kommentarer om Gruppen av kvinnor som inte läst och absolut inte tänker läsa boken. De gillar inte att Sigge Eklund gestaltar en tokig tjej när han själv är man. Det stör inte mig. Troligen har han mer gemensamt med grandiosa Hanna än många kvinnor. Huruvida Eklunds romantext duger som feministisk står klart för mig när han tar smink på största allvar:

”Hanna blir överraskad av synen. Den går rakt in. Den första impulsen är att tvätta av allt med detsamma. Lea har sminkat fram någonting som hon trodde var hemligt.”

Mot slutet spårar det ur lite med Toms hemlighet bland annat, fast avslutet är bra. Jag gillar inte när författare är lata och tar den banala genvägen att låta huvudkaraktären hitta en dagbok som besvarar frågor. Hanna stämmer inte helt som karaktär men det är väl i sin ordning. Hennes konstintresse känns ytligt men kanske har hon dragits till konst från första början för att komma upp sig. Hon har ”djuret” inom sig som matchas fint av spanska traditioner av djurplågeri i form av både tuppfäktning och tjurfäktning. Sen är den lite rolig också.

”Visade han kuken som en tumme upp eller ett långfinger?”

dec 04 2023

Julstädningen och döden av Margareta Strömstedt

”Nu är hon riktigt tokig, säger pappa till mig, men så högt att mamma ska höra det. Snart kan man inte ha henne hemma!”

Margareta Strömstedts (1931-2023) prosa är i dessa nio berättelser som siden, len och glänsande om en (sin?) uppväxt på 40-talet. Mamman ”med nerver” hatar hushållsbestyr, ligger oftast till sängs efter att ha förlorat klädkampen mot korsetten och det tjocka håret som ska kammas och flätas. Om mamman alls ska visa sig bland folk vill hon vara lite finare. Ångestskrien ekar efter grälen med pappa predikanten, grälen som inte sällan gått genom barnen. De är fyra stycken; tre lydiga och en vanartig. Margareta är näst äldst, familjens storasyster och lilla piga.

”Jag väntade mig så mycket, säger hon [mamman]. Jag skulle bli en strålande predikantfru. Och vad blev det? Det här!”

Det finns så mycket förståelse och ömhet i Margareta Strömstedts skildring av barnens svårigheter och föräldrarnas. Inte minst för mamman som nästan dukar under för tyngden som vilar på hennes kvinnoaxlar. I berättelsen som gett boken sin titel handlar det om hur svår en julstädning kan upplevas för en kvinna – och ett barn som måste hjälpa till – fysiskt men än mer psykiskt. Det är väldigt berörande, fint och sorgligt. Jag tänker först att jag saknar den typen av förståelse hos min egen generations författare. Men sen inser jag att det här barnets känslor växer ju inåt, de förstör hennes livslust i perioder. Istället för att vara arg på sin mamma vill hon själv dö och slippa allt. Pappans predikningar väcker skuldkänslor och skräck inför Guds vrede och straff. Barnen möter också utmaningar utanför familjen; döden, äckliga män och pedofiler (i den här boken också).

Jag vill läsa allt av Margareta Strömstedt!

dec 01 2023

Till skuggornas lov av Junichirō Tanizaki

Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.

Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” – en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”

Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?

Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.

”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”

På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).

Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut.

Antingen läser man den här boken och njuter av vackra beskrivningar om arkitektur, inredning, konst och konsthantverk, matvanor, klädsel, teater eller så plockar man med sig budskapet. Viktigaste av allt som Tanizaki hela tiden återkommer till är att inget någonsin ska lysas upp med starkt elektriskt ljus. Allt och alla tjänar på att betraktas i ett milt fladdrande sken från ljusens lågor.

”Vad kan denna skillnad i smak bero på? Jag tror att det kan ha att göra med att vi österlänningar vill vara tillfreds med de omständigheter som vi försatts i, vi försöker acceptera det rådande läget, och därför känner vi oss inte missnöjda med mörkret utan godtar det som det är; om ljuset är svagt får det vara svagt, och vi sjunker in i mörkret och upptäcker den skönhet som finns där. De driftiga västerlänningarna önskar sig däremot hela tiden förbättrade förhållanden. Från levande ljus till oljelampor, från oljelampor till gasbelysning, från gasbelysning till elektriskt ljus, ständigt har de önskat sig något ännu ljusare och bemödat sig om att jaga bort minsta skymten av skugga.”

Skuggor är lika med konst. Bara inte i en kvinnas ansikte.

nov 30 2023

Raka vägen hem av Klara Grede

Jag blev mätt på novembers granitkarameller och gav mig på en feelgood-bok. Det är en genre som brukar irritera mig, men jag tycker Klara Gredes lättsamma språk och ironiska humor i kombination med Emma Peters uppläsning fungerar ganska bra. Jag skrattade inte, jag lärde mig inget, jag fick inget att fundera på men jag fick min tid fördriven utan större lidande. Givetvis är den orealistisk; den arbetslöse får jobb, en gömd dagbok hittas och saker som aldrig har sagts högt till någon, sägs nu. Dock tycker jag att Grede undviker de värsta klyschorna och jag tror att om man gillar feelgood gillar man Raka vägen hem.

Isa är den svala huvudpersonen som håller känslorna på insidan och som inte våga binda sig. Hon har oläkta sår från barndomen som hennes bonusdotter Fanny hjälper henne med. Fanny är en utmärglad hemmasittande med gamla skärsår på armarna.

Sensmoralen är att människan ska gå emot sina rädslor, våga visa sig sårbar och vara öppen med sina känslor bla bla samt att tonåringar är kloka och bör tas på allvar. Det där har vi läst förut.

Slutet gott allting gott, vi fick snö och i morgon är det äntligen december.

nov 29 2023

Att älska sin dotter av Hila Blum

”..jag lärde mig älska andras barn, men kärleken till Lea var motsatsen till en inlärningsprocess, den innebar att glömma allt.”

Jag kunde inte instämma mer med berättaren Joela som vittnar om kärleken till sin älskade dotter Lea. Att vi först möter bokjaget när hon står i mörkret på gatan utanför sin vuxna dotters fönster och kikar in i smyg, går nästan förbi mig då jag är upprymd av kärleken till det lilla barnet nytt i världen. Men ganska snart inser jag att det är en psykologisk nagelbitare jag läser. Men aj, Lea oj, vad det bränner!

”Mina barnbarn hade kommit till världen utan att jag blev deras mormor, och hittills hade jag inte berättat det för någon.”

Min hjärna kastar fram förslag på lösningar: Dottern är säkert ett lättkränkt (ensam)barn av vår tid. Tvivelsutan grandios. Nej, mamman är förstås bipolär. Eller vänta, är det pappan som styr i lönn? Den ena vändningen efter den andra lockar mig genom hela verket som också har ett växlande tidsperspektiv. Mammans vansinnigt långa arm som hon lindat flera varv runt dottern som vore hon en spole, lindas upp och närhet blir till avstånd. Men realism och god kännedom om mänskligt beteende, snygga små detaljer i blickar och ordval läser jag om kärlek som blir en tvångströja. Och jag är helt och hållet lycklig när jag gör det.

”..livet är ett enda långt tillfrisknande från barndomen.”

Hila Blum har (förstås!) vunnit priser för sin lågmälda dunderbok som översatts till tjugo språk. En av sakerna jag älskar med Att älska sin dotter – förutom temat som undersöker hur en mor- och dotterrelation kan se ut och var gränserna går – och – att den också handlar om böcker och läsning – är den opålitliga berättaren. Joela har mig i sitt grepp. Läsaren får inget av Leas perspektiv och måste själv filtrera och få bukt med Joelas modus. Själv menar hon givetvis att hon gjort så gott hon kunnat.

”Jag gjorde det för hennes skull, såg ingen annan utväg, därför gjorde jag det. När jag gjorde det var avsikten klar för mig, men nu beklagar jag att jag gjorde det.”

Förutom att njuta av lyckorus blir jag påmind om en jävligt viktig sak. Jag är nämligen som Joela en förälder som är väldigt väldigt kär i avkommorna. Jag måste komma ihåg att mitt jobb som förälder inte i första hand handlar om att bli älskad av mina barn utan att barnen ska älska sig själva. De är sina egna som ska ut i stora vida världen. Jag tänkte stå kvar här så att de kan se tillbaka och upptäcka hur långt de kommit.

”Jag berättar allt jag vet och minns. Men minnet är svagt, ett material som är avsett för konst. Människor formar och målar med minnet, använder sig kreativt av det och därför har jag ibland tänkt att om Lea hade en bror eller syster skulle det vara vår räddning. Men vi var en hel rad av ensamma döttrar, min mamma var min mormors enda barn, jag var min mammas enda barn, i vårt hus var vi de enda vittnena till vårt liv, vår historia delades aldrig upp mellan olika talespersoner och blev heller aldrig motsagd av någon. Vårt minne var allenarådande, vi var ensamma om det, och eftersom vi såg normala ut var det ingen som blev misstänksam.”

Lea är en del av Joela rent bokstavligt – men hon är mer än så väl?

nov 26 2023

Satansviskningar av Sami Said

Det här är väl verkligen en bok för mig? Språket är klurigt, personligt och vackert, tonen lågmäld och utan frosseri i hemskheter, den handlar om vanartiga flickor.

”Hon säger det hon vet. Ingenting.”

Huvudpersonen är Nadine. Henne mellannamn är Hera som betyder hjälte eller krigare. Hon är en av de stökiga flickor som placeras på en internatskola i öknen. ”Välkommen till ovärlden.” Där får de av Föreståndaren stryk om de inte följer det stränga regelverket (som enligt författarens efterord saknar förankring i Islam).

”Sekulär kunskap är skräp, den lär er bara att bygga skyskrapor och kolkraftverk.”

På elevhemmet hänger Nadine med första och andra flickan, det blir inte mer personligt än så. De delar – tillsammans med många ungdomar i världen – dyrkan av (den fiktiva) artisten Assam Lo, vars namn betyder vägvisare. Hon är den enda guden i den här boken (jag ser Billie Eilish framför mig). Assam Lo blir mördad av sin bror.

”De som talar först har minst att säga.”

Nadine gör saker man inte får som i ett slags omedvetet rus, hon tror själv att hon är ond och att hon inte är att lita på. Jag funderar ofta och väldigt mycket på vad som ligger bakom människors dåliga beteenden, men tyvärr får jag sällan några svar. Sami Said är mycket försiktig med sina. Här är det inte tal om någon diagnos som förklaring. Frågan är om oron/satan som viskar i Nadines öra är hennes egen psykiskt sjuka röst eller är det ekot av allt skvaller som viskats om henne? Vi vet att där det finns makt finns också motstånd. Att växa upp som ung tjej är inte lätt, förstås icke heller i en muslimsk diktatur som det verkar vara frågan om här. Kan det vara en patriarkal uppgörelse som pågår? Föreståndaren säger att flickorna inte ska be om ursäkt för att de fötts till flickor. Hon insinuerar att det är världen det är fel på. Jag tolkar bokens budskap som feministiskt.

”Någon i rummet bredvid snyftar. Som en liten pojke snyftar hon.”

Men tyvärr tycker jag aldrig att Satansviskningar blir så bra som jag vill tycka. Den är för suggestiv och vag för min smak. Visst gillar jag det feministiska och klimatdystopiska (staden kallas Avgrunden). Men i övrigt varken kritiserar eller förespråkar han, utan behåller alla dörrar öppna. Det blir korsdrag men inget mer händer än att håret fastnar i ansiktet. Eftersom jag inte kommer karaktärerna nära tappar jag intresset mellan varven. Författarens gåtfulla prosa är lika delar inspirerande och jobbig.

”Nöjda blir de inte förrän de har köpcentrum i varje hörn, skyskrapor som sträcker sig upp till himlen. Män ska ha det största, du vet.”

När boken väl är slut känner jag att den var ganska bra ändå.

nov 24 2023

De anställda av Olga Ravn

I många korta vittnesmål berättar de som arbetar ombord på det sextusende skeppet – människor och människoliknande cyborger – om livet ombord, främmande föremål, saknaden efter jorden, attityder till varandra och arbetsuppgifterna. Här är känsloyttringar som gråt exempelvis en positiv sak, i dem finns det kraft.

”Bara ett fåtal av oss har beträtt jorden, men ingen av oss är enbart en sak.”

Det är en fragmentarisk bild som långsamt klarnar, men aldrig blir helt skarp. Från början fattar jag ingenting, man vet inte vem som säger vad. Jag är inget fan av sci-fi eller dystopier men jag blir helt tagen. Olga Ravn undersöker på ett väldigt öppet sätt, hur mänskligt liv, artificiell intelligens och teknologi förhåller sig till känslor, minnen, drömmar, liv och död. Det finns en ilsket röd samhällskritisk tråd som rör arbete, produktion och avhumanisering samt miljöförstöring, konsumtion och annat osnyggt mänskligheten sysslar.

”Jag vet inte om jag längre är mänsklig. Är jag mänsklig? Står det i era papper vad jag är?”

Denna arbetsplatsroman från det 22:a århundradet är tankeväckande och språkligt tillfredställande men framförallt klaustrofobisk och kuslig på ett härligt sätt. En riktig liten bladvändare.