Jag hade förlorat tron på hjältar, men har nu återfått den. Den modiga Jelena Kostiutjenko (f 1984) är kanske ingen belletrist men däremot en skjutstjärnsjournalist av rang. Jag ser på Goodreads att hon anklagas för att sprida rysk propaganda, hon lyckas provocera redan med titeln.
”Jag gick till regionsbiblioteket och bad om fler nummer av Novaja Gazeta. Jag letade efter hennes [Anna Politkovskaja] artiklar. Jag läste dem. Det kändes som om jag hade feber, jag lade handen över pannan, men den var kall, fuktig, död. Jag insåg att jag inte visste någonting om mitt land. Att teven hade lurat mig. Jag gick runt med den här insikten i några veckor. Jag läste, gick runt i parken, gick runt och läste igen. Jag ville prata med någon vuxen, men det fanns inga vuxna – alla trodde på teven.”
Novaja Gazeta var en mångfaldigt prisad, oberoende, oppositionell nyhetstidning som startades 1993 av bland annat Dmitrij Muratov (som fick Nobels fredspris 2021). Dess grävande journalister arbetade med människorättsbrott och korruption, flera av dem mördades. Kostiutjenko arbetade på tidningen fram till 2022 då den lades ner till följd av invasionen av Ukraina och ökad statlig censur. Hon lever nu i exil.
Mitt älskade land är en reportagebok med Kostiutjenkos texter om dels personliga upplevelser av att växa upp i ett älskat Sovjetunionen och leva som lesbisk kvinna i Ryssland. Det är drabbande att läsa om hur den unga kvinnans ögon plötsligt öppnas inför den ryska regimens förtryck. Här finns reportage om tågtrafiken och hur den utanför Moskva går lite som den vill, om korrupta poliser som röker gräs istället för att arbeta, om bordellens misär där kvinnans pengar inte sällan går till killen som är internerad i straffkoloni.
Att leva som ryss är för somliga underbart, för andra helt okej, för många att leva i vanmakt och för en del ett rent helvete. Kostiutjenko intervjuar människor från olika delar av befolkningen och stöter på fattigdom, utsatthet, brottslighet, vapen, våld, missbruk, hög dödlighet. Många ryssar heter Nina. En Nina är sjuttiofyra år: ”Hon har haft två makar – båda är döda. Sex barn. Alla är döda. Fyra av dem dog som spädbarn. När barnen är så små syr man fast gåsvingar på dem och begraver dem i träden. Döda barn förvandlas till fåglar.” En annan Nina säger: ”En del klarar sig, andra inte. Varför? Nu tror jag på moirerna, de blinda grekiska ödesgudinnorna. De väver människors öden av vad som helst och klipper av tråden när de vill. Det är enda sättet jag kan förstå nåt här.”
Det handlar om terrordådet i Beslan då 155 barn dödades när ryska säkerhetsstyrkor stormade skolan och gruvbolaget Nornickels utsläpp i Norilsk.
”Nepotism är vanligt, den är hemsk och faktiskt ett av de största problemen, både i Kombinatet [Nornickel] och i allt som över huvud taget pågår här. Det är därför folk ofta har befattningar som inte motsvarar deras kompetens. De har helt enkelt köpt sin examen och fått ett jobb någonstans.”
För mig som ibland blir trött på ”journalistiken” efter sociala mediers intåg, klickbeten och metoo-haveriet är det otroligt livgivande att läsa om hur Kostiutjenko gör skillnad när hon avslöjar maktelitens brott. Men Mitt älskade land är en fragmentarisk och lite stum läsupplevelse. Språket är korthugget och inte alls målande, namnen är många och jag har lite svårt att få någon riktig känsla för verkligheten som beskrivs. Kanske hade kompletterande bilder gjort reportagen mer begripliga. Mot slutet skildrar hon livet på ett barnhem och ett hem för funktionsnedsatta (PNI – psykoneurologiskt internat) och det hon då upplever engagerar mig enormt.
”För mig är PNI den ryska staten. Inte vaccinet Sputnik-V, inte OS, inte rymdraketerna. För mig är det här man finner staten, det är här jag ser dess anlete.”
Avslutningsvis berättar hon om hur hon får sin romantiserade bild av krig utbytt mot verklighetens lera och utvakade människor. Hon hamnar under beskjutning och upptäcker överraskad att hon kan springa på alla fyra. Ännu mer överraskad blir hon över att inse att ryssarna är fascisterna.
Mitt älskade land är motsatsen till rysk propaganda, vilket de som påstår det skulle upptäckt om de läst boken. För mig är det en lärorik läsupplevelse bland annat informeras jag om att 88 är ett kodord för Hitler (h är åttonde bokstaven i alfabetet). Tänk på det i sommar när ni längtar efter vanilj- och chokladglass täckt med nötkrokant!
Alex är ”gästen” i sin egen verklighet, men läsaren inser snart att hon är en opålitlig berättare och en bedragare. Hennes ”äldre pojkvän”/sugardaddy Simon kastar ut henne, men hon håller sig kvar på Long Island för att kunna återförenas med honom när han lugnat ner sig. Hon satsar på att hålla sig kvar på ön en vecka och det gör hon som ”gäst” hos olika personer i området.
”Alex var en sorts livlös social möbel, endast hennes närvaro var efterfrågad, en ung kvinnas ungefärliga storlek och form. Allt utöver att hon satt på sin stol och nickade med var störningsmoment.”
Den här boken är EXAKT som Gruppen, minus själva gruppen. Protagonisterna Hanna och Alex är oerhört lika. De är båda unga, vackra, alienerade kvinnor som missbrukar, manipulerar och ljuger för att snärja och utnyttja människor. De intalar sig att de är kära i personer som tillgodoser deras behov av lyx och pengar. De som blir utnyttjade har föräldrar som är rika och bryr sig om sina barn, om än för lite, vilket barnen uppfattar som kvävande och negativt. Men läsaren som är i bedragarens huvud misstänker att det är bland annat den delen som saknas.
”Men det var lätt att få honom att inte känna sig generad, lätt att le. Att göra det tydligt att inget, ingenting alls kunde skaka henne på något sätt. Var det inte det de ville allihop, att se ren acceptans i en annan människas ansikte. Ganska enkelt egentligen. Men ändå så pass sällsynt att folk inte fick det från sina familjer, från sina partners, blev tvungna att söka sig till det hos någon som Alex.”
Vi får inte veta speciellt mycket om Alex bakgrund. Inte gjorde Sigge Eklund det och inte heller Emma Cline väljer att psykologisera eller moralisera. Det gör att läsaren får bilda sig en egen uppfattning och till och med känna viss sympati för Alex som är både förövare och hora.
Jag tänker på klass och höga anspråk, hur vissa pendlar mellan att festa med kungen och hemlöshet. Men detta har jag redan skrivit om i samband med Gruppen.
Clines bok är ganska spännande men har ett segt mittenparti och ingen humor. Slutet är bra, men jag tycker Eklunds bok är snäppet bättre (kanske för att jag läste den först).
”Jag förstod att mamma och pappa hade fått mig för att odla sitt hat till varandra genom besviken över mig.”
När jag börjar läsa romanen och förstår tematiken blir min andning till suckar. Jag känner att jag absolut inte vill läsa om äckliga gubbar som utnyttjar unga flickor. Igen! Men den lyriska texten snärjer mig. Det blixtrande raseriet bländar mig. Trots att olusten är hög ut i kroppen, dras jag motvilligt in i den unga Saras liv. Som nattfjärilen dras jag till ljusets låga, och när jag väl är där brinner jag – inte upp – utan tillsammans med Cecilie Lind.
”Ett barn var jag ju också. Jag hade släpats fram till den märkligaste platsen, av tiden, där jag kunde vara allt. Där jag kunde vara Liten tjej/Ung kvinna. Oskuld/Fälla.”
Sara är tretton år när hon blir en farligt vacker ”flickfälla”. Detta vidriga ord som lägger skulden på barnet/tinget i vars ”hål männen ramlar”. Saras pappa dör och hennes mamma är (”en vissnad blomma”) arg och aggressiv (älskar grisfilmen PrettyWoman) varför Sara söker stöd hos prästen som ”tröstar” henne med sitt könsorgan. Sara har vännen Rosa, vars mor är död, tillsammans sporrar de varandra att äta så lite som möjligt. Rosas pappa blir Saras nästa förövare, han tycker väldigt mycket om att ”trösta ”hennes magra kropp. Sara fortsätter den bana som redan stakats ut åt henne, kriget mot sig själv.
”Jag har blivit smalare. jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre. Det är fantastiskt.”
Flickdjur är en modern variant av Lolita som skildrar den unga vita tjejens (Dolores Hazes) perspektiv i ett propedofilistiskt samhälle och den unga feminina människans sexualiserade och underordnade position. Den är mer explicit och (över)tydlig i sitt budskap och inte lika bra som Nabokovs. Det vidriga och viktiga temat har jag läst om flera gånger tidigare i exempelvisDarling river, Min dyra ögonsten, Mr Högavlönad och Moral. När flickan är i en utvecklingsålder och ska lära sig om sina behov (av uppmärksamhet, omtanke, kärlek, trygghet) och begär (makt, kåthet) blir hon utnyttjad och förlorar möjligheten att urskilja den tunna hinna som åtskiljer det bästa från det värsta.
”Jag kan bara känna begär om jag vet att jag är begärd. Mitt begär uppstår först när jag är övertygad om att jag är tillräckligt snygg för att en mans begär ska kunna riktas mot mig. Så länge jag inte är förvissad om min skönhet kan jag inte känna lust. För att känna lust måste jag egga mig själv med en annans ögon, mannens.”
Den här skildringen är stark, obehaglig och bitvis väldigt realistisk. Exempelvis är beskrivningen av anorexin på pricken, som Meidells. Jag gillar att det handlar ganska mycket om den erotiska och tävlingsinriktade spänningen mellan Sara och Rosa. Det är också tillbörligt att förövarna är fler än en och att de dömer varandra väldigt hårt. Lind inleder och avslutar diegesen med att vi får möta vuxna Sara i framtiden, det är en mycket dyster ram.
Förut läste jag Höstoch nu är det vinter. Man vill ju göra rätt va, men vad fick jag ut av det? Det oklart (än så länge) vad årstidstitlarna vill säga i Smiths kvartett. Medan jag har läst Vinter har jag funderat mer på kopplingarna mellan böckerna än vad jag njutit av Vinter som en bok i egen rätt. Dumt ju, men så blir det ibland.
Det börjar med att nästan alla saker utom spöken är döda – en omvänd skapelseberättelse – så som det delvis är och framför allt kan kännas på vintern. I bakgrunden har vi Brexit, inhuman flyktingpolitik, en kaotisk värld med sociala medier och en överhängande klimatkatastrof. Det är minst sagt vemodigt, (Vinter är dock inte den sista boken). Och sen har vi de små människorna som oavsett rena eller smutsiga andar ska navigera i en utmätt tid som är nu men som också utgörs av vad som redan hänt och vad som komma skall. Här är det två sjuttioåriga systrar och antagonister – den ena entreprenör, den andra klimataktivist – en son (kung Arthur?) och en kvinna han betalat för att vara med, som tillsammans firar jul.
Det som är väldigt likt i böckerna är författarens skruvade stil som också tangerar översättaren Amanda Svenssons; avspänd och språkglad med fria associationer som spritter iväg väl långt för min smak. Dialogerna sker mellan karaktärer men också mellan berättare och läsare. I texten som är väldigt teatral finns humor, litteraturreferenser och mysterier – jag får ibland en otäck känsla av att jag missar poänger. Böckernas teman sammanfaller när det gäller tid, minnen, svåra familjerelationer, samhällskritik, krig och klimat. Gränsen mellan verklighet och fantasi är suddig. Den vänsterorienterade politiska övertygelsen lyser igenom och även fast jag delar den övertygelsen är jag inte helt nöjd. Jag tror jag håller på att utveckla intolerans för böcker som är ”kloka”. Jag tycker texten är ojämn och min känsla under läsningen pendlar mellan dum (vad har jag missat?) och uttråkad (när det är förnumstigt). Men däremellan finns också plats för mys och måttligt intresse.
”Inget av detta händer här. […] Alla platser är ett här, inte sant?”
Tyvärr får inte Hoppets gröna klänning eller Lyckans röda äpple, Shakespeare eller Dickens, en naturintresserad bloggare som föredrar Twitter mer än andra fåglar, konstnärerna Pauline Boty eller Barbara Hepworth det att spritta i min bralla som jag tror det gör hos Jeanette Wintersons fans. Men jag kommer i alla fall att läsa fortsättningen. Måste. Knäcka. Nötterna.
Det här är fem små skakande noveller med olika personer som alla hör till samma lilla avfolkade by belägen på Kanadas landsbygd. Avsändaren är platsen som likaväl kunde varit här på Gotland. De magiska orden är pengar och ”ekoturism” (turistindustri).
Jag gillar ofta glesbygdslitteratur och Hägern är inget undantag. Lise Tremblay skriver minimalistiskt och ”smutsrealistiskt”. Boken är liten men innehållet stort, översatt från franska av Elin Svahn. Ett suggestivt obehag växer fram och jag är fångad från början till slut.
Naturen i glesbygd är vacker och byn lever upp då den befolkas av välbärgade sommargäster, jägare och fågelskådare. De som är bofasta tvingas dansa efter turisternas pipor, de som inte redan är bundna av släktbanden. Människorna lever som under en glaskupa, där är trångt och kvalmigt. Skolan är nerlagd men skönhetstävlingarna för unga tjejer pågår alltjämt. Främst är det kvinnor som förmår lyfta på locket och slippa ut. Männen blir kvar med tystnaden, jaktvapnen, alkoholen och frustrationen.
”Sedan dess har jag av egen erfarenhet lärt mig att byns enda regel är lögnen. Alla vet allt och alla låtsas som att de inte vet någonting”.
Jag älskar att Tremblay insinuerar att i allt som sker finns också dess motsats. Mäns bristande verbalitet öppnar för andra sätt att kommunicera och den syster som söker kontakt är inte bara till hjälp. Urbaniseringen är problematisk, stan å ena sidan och landsbygden å andra. Byn må ha sin mossa men när Tremblay skriver om den gör hon det fruktbart och öppet. Jag vill läsa mera av henne.
Jag lära mig ett nytt ord: kylbränd, om kött som legat för länge i frysen.
——————————
Det här är årets sista recension. 2023 har bortsett från läsningen varit ganska trist, jag tror det beror på att jag fått ett dödsmedvetande (första halvan av året var dessutom ett sorgeår). Jag har klarat utmaningen att läsa 300 böcker. Det har varit ett riktigt gott läsår med hela 41 stycken favoriter mellan vilka jag tyvärr absolut inte kan välja. De finns att hitta under taggen Favorit eller Betyg V. (Minst) 16 gånger i år har jag syndat, 16 böcker har jag sågat.
Jag har läst totalt 61 002 sidor. Det blir 167 sidor/dag (ljudböcker inkluderade). Den längsta boken jag läst i år är Anna Karenina med 964 sidor och den kortaste är någon barnbilderbok kanskeDyksommar. Tusen och en natt är den äldsta och När vi var fåglar den nyaste. I år har jag slutfört utmaningen att läsa mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. Jag har läst tre verk av årets Nobelpristagare samt lagt lite krut på att läsa författare från olika länder. Min jorden-runt-utmaning går framåt, jag har nu läst böcker av författare från totalt 72 olika länder, 17 av dem är nya för i år.
”Att läsa På spaning är också att läsa sig själv – och glömma sig själv.”
Att läsa På spaning är för mig som när Berättaren Marcel ”beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag” för mekaniskt till läpparna en sked med, inte vin utan lindblomste, i vilket han blött upp en bit, inte oblat utan madeleinekaka. Att läsa På spaning är att spritta till, bli på helspänn inför något ovanligt som försiggår inombords. Det är att fyllas med epifani och med ens ter sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad. Att läsa På spaning är att ta del av ett konstverksom ”erbjuder ett par ögon utöver de egna.” Det är att dessutom själv bli en sorts konstnär, en levnadskonstnär, eftersom livet självt är ett konstverk. ”Att läsa På spaning är att gå i lära, att bli en annan, att få tillgång till dolda delar av sig själv.” Jag glömmer bort mitt jag och när jag återkommer till mig är jag förändrad.
”Men också läsaren kan vara konstnär, så tolkar jag Prousts rader om boken som ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att vara konstnär är inte en praktik eller en syssla, utan ett förhållningssätt, en sensibilitet, ett sätt att bruka intuition och fantasi. […] ..för Proust är konsten vidgandet av våra jag till att omfatta också andra människor, hur de känner och tänker: Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt.”
Proust romansvit är överväldigande och för den som inte har tålamodet, tiden eller koncentrationsförmågan att ta sig igenom hela verket kan jag med varm hand rekommendera Lyckans gåta som en ingång. Carl-Johan Malmberg förmedlar med aldrig sinande entusiasm, vänlig pedagogik och stor noggrannhet vad som är extraordinärt med romanen. Malmberg bidrar till min förståelse av varför jag älskar På spaning och varför läsupplevelsen påverkade mig som den gjorde. Lyckans gåta är inte en bok om Marcel Prost utan om hans magnum opus, inte heller är Malmberg speciellt personlig. Han har plockat ut de bästa bitarna samt några till, här finns många och långa citat främst från sista delen. Man bli nyfiken tror jag, om man inte läst storverket och om man har läst det får man en välbehövlig djupgående genomgång och encyklopedi. Jag fick dessutom flera nya lästips.
Själv blev jag ett brinnande Prostfan redan under läsningen av första boken, Swanns värld. Enligt Malmberg är det många som fastnar i tredje delen. Den som kämpar på och läser hela verket kommer att bli rikligt belönad. Det är nämligen först efter att man läst alla sju böcker som man förstår hur kompositionen är tänkt. Den sista delen är kanske den bästa roman jag läst någonsin och det skulle inte förvåna mig om det delvis beror på motståndet som jag trotsade i del tre, fyra, fem och sex. När man sitter med facit i hand och vidgad själ drabbas man av tacksamhet och inser som Sara Danius skrev att: ”Man är inte galen. Inte vansinnig. Inte sjuk. Man har upptagits i kretsen av Proustläsare.” Det är alltså inte bara med de ekvilibristiska språkkonsterna, kompositionen, öppenheten och den psykologiska kunskapen som Proust imponera. Han bjuder upp läsaren på scen, där lär han mig att balansera på livets lina som sträcker sig över mina svunna tider som när man ser tillbaka på dem med hjälp av fantasin kan förvandlas till lyckostunder befriade från tidens ordning. Detta är enligt Proust det högsta goda, svaret på lyckans gåta, att befinna sig ”utanför tiden” där så kallade minneschocker gör livet lättare att leva.
”ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat”
Malmberg förklarar den dubbelrörelse som bildar romanverkets geniala väv. Proust låter något utspela sig (som brukligt i en roman), hans iakttagelser och återgivning av fenomen tar ofta omvägen över andra fenomen i manieristisk stil och avbryts av att berättaren tar ett steg tillbaka för att reflektera, komma med slutsatser i ett essäistisk skrivsätt. Enligt Malmberg kommer inspirationen till detta skrivsätt från en annan av mina favoriter; George Elliot.
”För Proust kan inget fenomen synliggöras som vad det är. För honom finns inget ting i sig i Kants, Husslers, fenomenologins mening. Ett fenomen måste jämföras med ett eller flera andra för att träda fram. Det uppstår först i liknelsens form – med andra ord i språket och i individen.”
Proust berättelse uppehåller sig i det sociala och mellanmänskliga, hur bilderna av den verklighet vi utgör och är omgivna av kommuniceras. Han ”ser med ord” och försinnligar världen. Ingen kan som Prost skriva om känslans växlingar som också utgör romanens centrum. Romanen förordar en slags psykologisk kubism om motsatserna i människan.
”Ingenting når intellektet om det inte först funnits i sinnena.” Sinnena är för Berättaren intellektets känselspröt. Proust använder smärta exempelvis i form av svartsjuka som ett instrument för att skapa konst. Med en impressionistisk blick tittar på dynamiken mellan då och nu, minne och glömska, ljus och skugga, liv och död, synligt och osynligt, det vackra och det fula. Proust använder uppfinningsrika analogier på sin upptäcktsfärd genom det alldagliga. Han låter ett sinnesintryck korrespondera med ett annat i så kallade synestesier – förbindelser mellan våra olika sinnen. Han avvisar den naturalistiska redovisande prosan när han broderar ut känslorna som fenomen väcker. Det finns visst beskrivningar av ytan men aldrig utan att han också tränger genom den och ner på djupet.
”ty det var inte vad de ville säga utan deras sätt att säga det som intresserade mig, emedan det avslöjade deras karaktär eller deras löjliga sidor..[…] .. jag liknade en kirurg som ser den tärande inre sjukdomen under en kvinnas släta mage. Jag gick bort på middag men såg inte gästerna, ty när jag trodde mig betrakta dem, röntgenfotograferade jag dem.”
Malmberg bevisar Olof Lagercrantzs alltför enkla påstående att På spaning är en sorglig bok fel. Visst är tonen ofta sorgsen men också obekymrad, inte sällan komisk. Exempelvis beskriver han ”det förflutna som en brottare som tar livtag om nuet. […] Tiden blir en människa […] både stark och farlig.”
Utanförskapet, är ett annat tema som Proust och Malmberg uppehåller sig vid; det oönskade och självvalda som en akt av befrielse. När jag läste På spaning blev jag oerhört eggad av tanken på det sista. Jag fick en mäktig känsla av självtillräcklighet, att jag inget annat behöver än böckerna som sällskap (förutom familjen). Jag ville sitta i ett tour d’ivoire (elfenbenstorn) och bara konsumera konst som vidgar min själ. *plats för skratt
Proust skriver om vänskap som en flykt och att den får oss ”att uppoffra det enda hos en själv som är verkligt”. Vi överger vårt autentiska jag, söker utvärtes stöd i en vän. Malmberg förklarar: ”Genom ett slags förfalskning av oss själva kommer vi att uppskatta hos andra de egenskaper vi hos oss själva uppfattar som brister. Vänskapen blir på så vis ett förräderi mot oss själva; vi förlorar tron på det sanna hos oss till förmån för det falska hos andra.” De verkliga, värdefulla tankarna tänks bara i ensamhet.
Men. Dels visade sig vara väldigt svårt att hitta böcker av den digniteten. Inte alla (inget annat!?) verk gör mig till konstnär, om man säger så. (Att läsa På spaning är inte bara lyckligt, det är också att se hur andra texter bleknar.) Det är dessutom enligt Malmberg ett missförstånd att den intellektuelle eller skapande människan blir som mest kreativ i sin ensamhet. Man måste uppleva samtal och gemenskap för att ha något att skapa kring.
”Söka? Det räcker inte: skapa.”
Konsten och dess komplexa betydelse går som en röd tråd genom På spaning och Malmberg lyfter detta på ett snygg sätt med placeringen av Andrea Mantegnas verk Korsfästelsen på omslaget. Målningen omnämns av Proust vilket enligt Malmberg kan bero på att bildkonstnärens stilgrepp påminner om Prousts eget i det att åskådarna tar mer plats i bilden än huvudpersonen och att verket föreställer liv och död i samtidighet. Gestaltandet vädjar inte till betraktaren/läsaren, upphovsmannen försöker inte övertala oss att känna något på förhand bestämt. Malmberg påtalar att i Mantegnas målning samverkar ointresse och likgiltighet med yttersta förtvivlan och plågsamt döende. Trots ett uppslitande innehåll finns ett lugn i bilden såväl som i texten. Proust skriver om moralfrågor men utan att moralisera, dömandet överlåter han till läsaren. ”i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare”. Proust förväntar sig av läsaren att hon bör anstränga sig att tränga ner i världen och sitt eget djup. Läsaren blir då en konstnär – är konstnär inners inne – och har möjlighet att med fantasins hjälp omvandla plågsamma minnen, förluster och misslyckanden, till något nyttigt och vackert: det vill säga återfinna tiden.
”Jag är både den som känner och förnimmer och den som iakttar och gestaltar det: jag som konstverk.”
I romanens motto ”Söka? Det räcker inte: skapa” finns svaret på lyckans gåta det vill säga livsgåtan. Vi som har ett rörligt medvetande behöver inte sörja tiden som flytt utan kan återfinna den med minnet och genom att låta fantasin flöda. Vi bör söka rätt på verkligheten utanför vanans makt och vardagens slentrian. Med hjälp av våra sinnen kan ett minne som legat fäst vid en botten släppa och stiga upp till ytan. Sen ska vi utforma nya uttryck i form av bilder, text, musik eller skulptur. Konstverk är som änglar, de kan återuppväcka en död konstnär. Detta sker i romanen med Vermeer som målat den gula murytan och det sker med Proust vars böcker läses fortfarande hundra år efter hans död.
de döda lever kvar endast inom oss”
Lyckans gåta är måste-läsning om man gillar På spaning. Ibland är den mer djupgående än vad jag kan ta till mig för närvarande, men man vet aldrig vad en omläsning i framtiden kan innebära. Lyckans gåta kan man växa i. Men varför texten ska vara i svårläst rött begriper jag inte.
Jag är nog inte den julpys/mys/rystyp som Winterson riktar sig till med sina magiska historier och nostalgiska recept. Men precis som uppesittarkvällen – TACK OCH LOV – nu finns i tes (Lotta Engbergs) och ljuvaste antites (Christopher Garplinds) känner jag mig nödgad att ta mig an den här julporren med prosaisk ansats.
Som titeln utfäster delger författaren fiktiva sagor varvat med julrecept kopplade till personliga anekdoter. Vi som läst JeanetteWinterson tidigare känner igen nyckelbegreppen; religiösa dogmer, homosexualitet, utanförskap och föräldralöshet. De här berättelserna är dock glättigare än allt annat jag läst av henne, här råder mer eller mindre klichéartad julstämning, inklusive spöken, en levande snöperson, en julhatare med mera. Det är en gnutta klokt, sorgligt och berörande men mer barnsligt och sentimentalt.
Vi vet ju att det finns folk som är ensamma på julen och att barn far illa under denna kommersiella högtid. Jag tycker att Winterson slår in öppna dörrar och att när hon låter det goda segra är det på bekostnad av realismen. Julhataren får en gran, den ensamme hittar en partner och den elaka straffas.
”Julen handlar om gemenskap, samarbete och firande. Om man gör julen till det den ska vara kan den bli ett motgift mot den jag-först-mentalitet som har omklassificerat kapitalismen som nyliberalism. Shoppingcentret är inte vårt rätta hem och det är inte heller ett offentligt rum trots att gallerians falskt välkomnande miljö för många är den enda offentliga plats som finns kvar förutom gatorna..”
Men här finns också intressanta fakta om julen. Den inspirerar mig till att sammanställa ett julquiz till familjen. Vad symboliserar egentligen vinterträdet? (Överlevnad.) Från vilket land kommer traditionen med julgran? (Tyskland.) Varför är julens färg röd? (Reklam för Coca-cola.)
Jaha och så var jag tillbaka på kyrkogården igen, där brukar jag inte trivas, men skam den som ger sig. Tredje gången gillt med denna prisade debut vars författare är från Trinidad och Tobago. Hon har skrivit på trinidadisk engelska vilket möjligen har satt översättaren i en svår sits. Eva Åsefeldt skriver ”dom” istället för ”de” och ”dem” och det tycker inte jag är helt lyckat. Kanske borde man läsa den här på originalspråk.
Det är en tudelad dieges med två huvudkaraktärer som sammanstrålar. Dels är det Yejide som står i klärvoajant förbindelse med de döda, dels är det Emmanuel Darwin som sviker nasirlöftet, klipper sig och skaffar ett arbete som gravgrävare. De möts på kyrkogården och blir kära.
Tyvärr är jag helt ointresserad av deras berättelser redan innan de möts. Som kärlekshistoria blir Vi var fåglar ännu sämre. Han uppfattar hennes huds ”naturliga” doft som sandelträ och sånt. Jag känner inget annat än tristess. Diegesen leds delvis framåt av retoriska och irriterande frågor av typen; ”Varför vill han [Darwin] så gärna hitta honom [Darwins far]?” Jag kan inte se den röda jorden eller de lysande eldflugorna, jag känner inte den kvävande hettan eller andarnas närvaro. Jag lär mig inget (förutom om nasirlöfte), jag undrar inte hur det ska sluta, jag får inget att fundera på och jag njuter inte av texten.
Det är möjligen lite intressant när hon jämför cannabis med alkohol: ”Gräs får honom att vilja odla och plantera, vattna blommorna och dra händerna över bladen och leta efter angrepp och skadedjur. Får hans mamma att vagga fram och tillbaka och nynna med mjuk röst, tar smärtan från hennes fingrar. Får det att kännas som att han för upp grönska ur jorden var han går. Av rom blir han seg och slö, så tung att han skulle sjunka ner i marken om han stod upp för länge.”
Jag förstår att det ska uppfattas som fint och berörande att skriva om sina levande och döda anmödrar, men Ayanna Lloyd Banwo lyckas inte skriva fram hur verklighetens nivåer samexisterar. Jag kan också se att hon försökt göra sina karaktärer komplexa, exempelvis är Yejides mamma ”både sköte och grav, sondslang och hängsnara” men det hjälper inte. Jag får känslan av att jag läser en dålig ungdomsroman.
”Otis tycker att barn väcker känslor i en och ger sig av och lämnar en stående i regnet med känslorna.”
Hemma är en märklig, liten och oförutsägbar bok om en kvinna som flyttat ut på landet och för första gången bor ensam i ett hus. Hon och hennes man Otis separerade efter att deras vuxna dotter lämnat hemmet. Det är alltså högst oklart var ”hemma” är för henne nu, eftersom det under lång tid varit där barnet är. Hon försöker göra sig hemmastadd på sin brors restaurang där hon arbetar och tillsammans med det pragmatiska syskonparet Mimi och Arild.
”Såvitt jag visste hade min bror under hela sitt liv aldrig riktigt sysslat med något, han hade aldrig engagerat sig i något, han hade inte gått någon utbildning, han kunde någonstans mellan lite och inget.”
Arild är en otålig och småtjurig grisbonde som eggar jagberättaren när han öppnar en öl med tänderna. Hans hårdkokta stil står i motsats till exmannens ängsliga och nervösa person och det naturnära lantlivet kontrasterar mot stadslivet med löskokta ägg och rotfrukter med linfröolja.
”Jag tänker att jag skulle kunna vara en annan än den jag är. Jag skulle också kunna vara en som varje morgon äter tre hårdkokta ägg till frukost och läser en tidning där det inte finns några dåliga nyheter, och jag häpnar över att jag faktiskt fortfarande tror mig kunna bestämma vem jag vill och skulle kunna vara.”
Ibland är det med absolut gehör som Hermann beskriver människorna och vad de gör, tänker och säger men ibland tycker jag hon träffar lite snett. Det känns arrangerat och liknar grannlåt. Efter badet ruskar Mimi på sig ”som en hund” och kärleken mellan jaget och Otis var så stark inledningsvis att ”det var omöjligt att äta från två tallrikar”. Det här en fragmentarisk text skriven med distans vilket jag brukar gilla men nu förblir jag smått absent. Det är meningen att jag ska fylla på med mina egna känslor men det händer tyvärr inte. Med viss avmätthet konstaterar att det inte regnat på länge, att grisarna hos bonden är skadade och saknar svansar och att kvinnorna har erfarenhet av att vara instängda i olika boxar. Det är ett klart godkänt försök att gestalta klimatkris, dålig djurhållning och patriarkat men jag är ändå inte helimpad. Det är lite för ordrikt men samtidigt ofullständigt och flyktigt för min smak.
Här är din räddningsplanka i tillvarons hav. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband. Helle Helle! Denna gigant bland giganter!
Jag sitter som en fluga på väggen i lägenheten där Susanne bor med sin kille Kim och dit en före detta kollega Ester också flyttar. Det stormar inom mig av vad jag får uppleva. Helle gestaltar sina karaktärer oerhört väl, och fulla med hål där jag får plats med mina föreställningar. Jag känner för dem så att jag nästan spricker.
Susanne är flickvännen som inte vill vara besvärlig och hon är kompisen som vill ställa upp. ”Hon gjorde sig tyst på bussen hem för att uppväga sina vardagligheter.” Hon är, sina fantasier till trots, vad jag skulla en ”doer”. Det är mycket som är tvivelaktigt och osäkert med människan, städning är fysiskt och enkelt tycker Susanne. Kim menar tvärtom att Susanne städar själen ur lägenheten, han vill inte blir störd på sin väg mot att bli en intellektuell författare. När han en dag kommer hem med en tegelsten från gatan för att ha som dörrstopp, förstår jag att de delar samma klassbakgrund. ”Han hjälpte henne över en liten driva som hon lätt hade kunnat klara själv.” Ester är gravid och krävande som ett stort allvarligt spöke, hennes kille heter Luffe och går ej att beskriva utseendemässigt.
Människors okomplicerade liv är inget annat än en föreställning, som titeln eklärerar. Våra ideal och fantasier och hur vi låter dem inverka i vår vardag varierar och det blir lätt knöligt.
”En gång för flera månader sedan hade hon i bästa välmening föreslagit att han skulle ta sig ett jobb. Det hade funnits en ledig halvtidsanställning på ett vårdhem i närheten. Han hade trott att hon skämtade och hade skrattat länge. Hon hade också skrattat. De hade skrattat och skrattat. De hade varit under påsken. Det hade hängt en gul kyckling och gungat från matbordslampan. Hon visste inte vad det var för en kyckling, eller var den var någonstans nu.”
Det är något så jävla fantastiskt med Helles stil. Prosan är sparsam, enkel och konkret, helt motståndslöst rinner den bara in i mitt system. Hon zoomar in personer, relationer och vardagens banaliteter med realism och humor, texten är helt fri från bombastiska överdrifter och trams. Jag lovar här finns inte en enda klyscha! Hon tar sina klumpiga karaktärer på allvar, känner med dem och tycks liksom de undra varför vi är här. Det finns något tröstande och förlåtande i Helles värld som jag vill stanna kvar i.
Senaste kommentarer