Jag har tidigare skrivit om den första boken i Riad Sattoufs självbiografiska serie, nu har jag läst resterande fem delar. Tyvärr får jag säga, för det grämer mig att den är slut.
Jag har underhållits, jag har lärt mig om bland annat Frankrike och Syrien, jag har berörts och jag har inte minst imponerats av Sattoufs geniala tecknarstil och språk som träffar mitt i prick även när det kommer till pyttesmå till synes banala detaljer. Här vill jag nämna översättaren Björn Wahlberg som lyckas behålla humor och tonträff in i minsta pratbubbla.
Alla delar är bra, de första mest roliga och chockerande, den här sista är inte lika rolig men ändå bäst av alla. Framtidens arab är en väldigt modig och öppenhjärtig skildring som ringar in livets svårigheter i allmänhet – jag känner igen mig – med extra tjocka linjer runt patriarkala normer. Riad är liten och rädd när han växer upp och blir man, han upplever patriarkalt våld både i hemmet och utanför, han erfar rasifiering och mellanförskap mellan länder och mellan mamma och pappa. Jag tycker dock att det är onödigt att den säljs in som en ”sann” berättelse, den är för bra för det. ”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen, skrev Vladimir Nabokov. Sattoufs berättelse är definitivt sann för att den berättar om riktiga känslor som finns hos levande människor men om dessa människor hette eller talade exakt som i den här boken, det är tveksamt.
Förutom det mest uppenbara att Riads lillebror blir bortrövad är det som berör mig allra mest hur protagonistens tankebanor går. Det är otroligt snyggt gjort med färgerna i bilderna där det röda markerar starka känslor. Pappans elaka röst som ett slags överjag dyker upp i röda tankemoln, fram till det att Riad med hjälp av den rödhåriga psykologen ändrar på detta och hans eget överjag föds, det är inte rött. Givetvis tar han i för mycket innan han hittar jämvikten. När han som ung vuxen väl hittat sin röst och vågar använda den skriker han. Jag har gjort precis detsamma.
”Det gäller att göra upp räkningen med föräldrarna. Inte i verkliga livet, utan med dem man har i huvudet” (=otroligt användbart råd).
Framtidens arab är för alla! Du som älskar serier måste självklart läsa denna. Du som aldrig läser serier, kommer få smak för det om du tar dig an den här. Ser du dåligt bör du kanske vara beredd med förstoringsglaset.
Om Charlotte Roche (som skrev Våtmarker) varit äldre och fått chansen att para sig med Marcel Proust, och om den knapplösa samvaron lett till en oönskad graviditet, hade avkomman kanske blivit ett intelligent, sexfixerat och ångestridet barn, som jag tänker mig Melissa Broder (f 1979). Fiskarnas tecken är hennes makalösa debutroman.
Makalös för att den är så mycket; dels en genuin och välskriven självhjälpsbok, i skönlitterär form med humor och djup. Dels en oväntad, explicit, modern roman, som också är tidlös då den tar avstamp i arkaisk tid och behandlar eviga ämnen. Den är informativ, lärorik och väldigt pigg i bäret. Boken är bra nu men jag känner mig något övermogen, den hade varit perfekt om jag varit 30.
”Kanske var det detta som var att leva i stunden: ett tillstånd av aktiv förnekelse av framtiden.”
Lucy, 38 år, irrar laddad med ångest omkring i fantasilivets labyrint. Det är väldigt tjocka och smutsiga väggar i den medelklassbubbla som omringar hennes ego. Avhandlingen hon skriver på sedan nio år handlar om Sapfo. När hon är på väg att göra slut med sin kanske-man och särbo, som hon inte är kär i, gör han slut med henne. Panik! Lucy är en karaktär som bjuder stort motstånd, hon är inte enkel att tycka om – och det tycker jag om.
Jämfört med sköna Broder är jag en förnumstig fan, varför jag – som vanligt – vill råda er att läsa boken innan ni läser min recension. Jag kvaddar läsupplevelsen.
KÄRLEKEN ÄR.. viktigast av ALLT. När jag skriver kärlek avser jag eros och agape. När Lucy tänker på kärlek är det 100 procent eros som gäller. Det är hennes första misstag. Hon försakar allt annat och använder kärlek och sex som en drog, för att slippa känna existentiell ångest över livets förgänglighet och ensamhet. Men endast nästan-kärlek kryddad med avstånd fungerar, ett tag, sen fungerar inte den heller.
Det är skitlätt som läsare att säga till Lucy att hon måste ju jobba med sin förmåga till acceptans. I en sund kärleksrelation ingår tristess och vardag. Det finns inget sådant som den perfekta mannen som håller konstant jämvikt mellan kärlek, åtrå och längtan. Hon måste våga visa sig (lagom) sårbar, våga fråga ibland och riskera att bli avvisad. Gulliga Melissa Broder låter läsaren få vara den kloka.
Jag känner mig så smart att jag tänker på kärleken i ett nötskal. Jag valde en nöt en gång, efter skalets utseende och doft. Jag försökte snarast knäcka den, det var lite besvärligt och jag måste vara försiktig för att inte klämma mig i kraschen. Men trägen vinner. Skalet kastade jag sen och njöt av den välsmakande nötkärnan. Nu när det gått över tjugo år käkar jag mest skalade nötter ur påse. Det är bara att smaska i sig. Lucy hon inte bara tittar och luktar utan slickar på flera jordiga nötter för att hitta den perfekta. Hon fantiserar brett om hur gott det ska bli med nöt, hur stor och saftig och fin den kommer vara i färgen och hur den kommer fylla hålet i magen och göra henne hel. Det är dock viktigt att ingen annan varit och orsakat en spricka i skalet, hon synar den igen och igen. När hon väl bestämmer sig för en måste hon få fram nötknäckaren som hon placerat otillgängligt i ett överskåp och därför måste hon lägga ifrån sig nöten, kliva upp på en stol, leta efter verktyget, och tror ni då inte nötfan ramlar ner och rullar längst in under soffan. När nöten sen är knäckt är allt över. Hon har röda märken i handflatan. Då upptäcker hon att hon är ju inte alls sugen på nöt. Den var inte alls så fin som hon trodde. Hon vill inte äta den och inte bjuda den åt någon annan. Den får ligga där och torka och bli besk. Lucy är fortfarande hungrig.
Den grekiska kören i den här komedin har fyllda läppar och runda yogarövar, de är gruppdeltagare som tillsammans med Lucy försöker bli av med missbrukarbeteendet. Det fungerar dåligt och Lucy letar vidare på Tinder, där hittar hon tyvärr bara fula nötter och tomma skal. Sen förstår man att hon tappar det totalt, Broder låter henne möta havsmannen Theo. En vacker yngling med muskulösa armar och fiskfena. Med honom hittar hon den perfekte jämvikten mellan kärlek, åtrå och längtan. Mystisk, sårbar, uppenbart halv vilket utjämnar maktförhållandet dem emellan, omöjlig att bli sambo med av förklarliga skäl, van med fisklukt, ej konkurrenskraftig, gillar mensblod. Alltså perfekt för Lucy. Och perfekt för oss läsare som älskar när författare använder gamla myter med ombytta könsroller.
”..när Theo oroade sig för mig kände jag mig sexig.”
När Broder skojar om fiskfjäll och avleder oss med beskrivningar av den perfekta orgasmen tror jag att Lucy är drogad, skuldtyngd, förvirrad och självmordsbenägen. Hennes stora svårigheter kommer sig antagligen av att hon förlorade sin mamma i unga år varför hon är rädd för att åter förlora en som hon har nära.
Klart slut från förnumstig fan som bara vill påpeka en gång till att det här alltså är en ROLIG bok. Om det inte framgick.
En prisvinnande bok av en kvinnlig författare som diskuterar skillnader och likheter mellan människa och hund, som utspelar sig i Ryssland och är baserad på verkliga händelser – det låter mycket lovande i mina öron. Men tydligen är jag lomhörd.
Så här i efterhand kan jag se tecknen. Det där blodiga typsnittet som titeln är skriven med borde ha gjort mig misstänksam. Samt att författaren alls inte är från Ryssland utan Australien.
Jag märker väldigt snabbt när jag börjar läsa (högt för min tolvåring) att prosan inte faller mig i smaken. Hundpojken är överbelamrad med ord som säger samma sak. Folk skrek och svor, som att de var arga, de väsnades, stimmade och slamrade. Sen hördes inget, inget gnällande, inget snubblande, inget rotande eller rasslande. Det var ”bara hans egen vitfrostiga andedräkt. Det var bara han som andades in och ut..” Sida upp och ner skriver Eva Hornung samma sak med små variationer. Av alla 265 sidor skulle säkert 200 kunnat strykas, menar jag.
Själva handlingen får mig ändå att fortsätta. Romotjka är en övergiven pojke på fyra år som i sitt sökande efter mat lämnar sitt iskalla hus och så småningom hamnar hos en hundflock i ett tillhåll vid en soptipp i Moskva. Hundarna har ett språk, en hierarki där pojken klättrar, de åker tunnelbana. Pojken går snart på alla fyra, bits, äter as med mera. Tyvärr säger Romotjka saker som ”nån har varit en egotrippad skitstövel” vilket stämmer dåligt överens med en fyraåring. Han är tyvärr helt obegriplig som karaktär. Jag får förresten ingen känsla för någon av karaktärerna i den här diegesen.
Det värsta är ändå att författaren valt att krydda sin illa berättade historia med flertalet brutala scener som innehåller våld, avföring och övergrepp. Jag misstänker att det gör att vissa upplever boken som spännande.
Efter 150 sidor lät jag mitt barn slippa denna smörja, men jag läste färdigt bara för att kunna skriva denna recension och varna er andra. Det kostade på vill jag lova. Så varsågoda.
Estela heter en människa som likt en stjärna lyser och blinkar men utan att synas. Vi träffar henne i en fängelsecell där hon försöker göra sig hörd. ”Hör ni mig?”, frågar hon. För de tysta väggarna, och för oss, berättar hon sin historia om hur hon för att hjälpa sin mamma med pengar lämnar det fattiga hemmet på landet och tar tjänst som piga hos en välbärgad familj i Santiago. I den familjen ingår en dotter som nu är död.
”..för att ta sig till hjärtpunkten måste man först rita upp konturerna. Och vet ni vad som döljer sig i hjärtat av en berättelse som den här? Strumpor svarta av smuts, blodfläckiga skjortor, en olydig flicka, en kvinna som håller fasaden uppe och en beräknande man.”
Tillsammans med gapskrattande fuktfläckar i husets bakre rum, som hon konsekvent vägrar kalla ”mitt rum”, lever hon i sju år. Tjänsten fick hon för att hon är läskunnig, pålitlig och har ett presentabelt yttre. Hennes överordnade är den föraktfulla frun, den distanserade gode doktorn och den matvägrande flickan. De vuxna är inte uttalat otrevliga även om de korrigerar hennes tal, de kallar henne för smeknamn fast det känns förstås aldrig familjärt, de betalar ut lönen punktligt varje månad. Men eftersom arbete som hembiträde försätter en människa i en ovärdig och omöjlig situation har Estela det givetvis skit. Den anställde exkluderas från ett eget privatliv vilket leder till alienation. Trots att det är Estela som bokstavligen håller flickan vid liv genom att laga hennes favoriträtt och truga i henne maten, är det nu hon som får bära skulden för hennes död. En piga är bra till så mycket, att lägga skuld på inte minst.
Det är en bedrövlig värld där slaveri finns. Arbetet som tjänstefolk i andras privata hem är väl det tydligaste uttrycket för ojämlikhet, men något politiskt manifest är tack och lov inte Rent hus. Alia Trabucco Zerán skriver med bravur fram det tysta skrik som ojämlikheten och medför. Estelas berättar en hel del om sin mamma som arbetade med att fläta en annan flickas hår medan Estela som barn fick vara på internat. Detta ger en bredare förståelse för den underordning som alltjämt är en del av vissa människors liv och som ger upphov till protesterande folkmassor och stenkastning i Chile. Det intressanta i här är att det kanske ändå inte är Estela som mår sämst i det rena huset. Den lilla flickan växer upp med hårdhjärtade föräldrar och hennes mående tar sig allt mer otäcka uttryck.
Estela däremot har livsbegäret och törsten intakt. Hon var älskade av sin mamma och vet därför något om sitt värde som människa, låter sig inte helt domesticeras och har alltså något gemensamt med den gatuhund hon i smyg låter bo i tvättstugan. Men inte kan hon, som hon först tänkte, stå emot, det blir som mamman sa att det skulle bli; hon börjar älska den lilla arga flickan som nu är död och frågan är om hon kommer repa sig från det?
Jag tänker mig att det här är författarens fantasier, teorier och bearbetning av den verkliga lillebroderns självmord (som jag redan läst om i Natten innan de hängde Ruth Ellis).
”’Det bara blev så’, brukar mamman säga, ’hur kunde det bli så? Jag ville ju inte det här!’ Och så sökte hon efter den som bar skulden och hon fann honom i samma rum: pappan.”
Det är femtiotal. Gunnar är 16 år när han möter friheten i att bo ensam kvar i huset som ska renoveras. Hans pappa, predikanten och hans deprimerade mamma har tillsammans med de yngre syskonet tillfälligt flyttat. Storasystern (författaren) bor nu i Lund och är tillsammans med en poet. Det här är Gunnars berättelse om hur han kämpar med det yttre och inre livet, sitt privata och sin del i det kollektiva, det goda och onda i sig själv. Han försöker undvika att bli utskrattad på fabriken där han arbetar och han söker efter skönheten i tillvaron. Han hittar den i musiken, men den glider undan för honom. Vuxenblivandet, sexualiteten, prestationerna och arvet efter mamman är några av hans andra angelägenheter.
”Han känner redan efter några veckor att han själv, om han var tvungen att fortsätta här på fabriken för all framtid, omöjligt skulle kunna leva ett liv utanför det här arbetet. Han skulle inte orka med själen. Den skulle bli en alltför stor börda ovanpå den som den materiella bristen lagt på honom, för om själen fanns, skulle den ideligen påminna honom om nånting ännu viktigare som han saknade.”
Strömstedts gedigna kunskaper om mänsklig psykologi och hennes formidabla formuleringskonst träffar ofta mitt i prick. Hennes prosa är direkt och liksom varm och len, som en stabil och tröstande hand. Här finns inga onödigheter och banaliteter. Jag fastnar för hur hon beskriver spegeln som krossar människans lust och glädje: ”Malligheten pyser långsamt ur honom, när han står och ser på sig själv. Har han någonting i denna världen att berömma sig av?” En lillgammal flicka beskrivs så här förslaget: ”Hon hör till dem som omärkligt glider över från liten flicka till tant, utan att våga passera de bråddjup en ung kvinna måste se ner i och sen svinga sig över av egen kraft.” Om vad Gunnar hittar i Beethovens toner: ”Där kom tonerna som underverk, som något ofattbart, som påminde om att skönheten finns och att glädjen och sorgen och hela livet kan beskrivas och förklaras.” Hon sätter fingret på vad som kan kännas fel i möten med vissa människor: ”Varför känner han det som om hon med berått mod försöker stänga en dörr för honom?”
Det är kanske aningens väl tilltaget emellanåt, sentimentalt och bombastiskt i överkant. Men på det stora hela tycker jag det här är helt fantastisk läsning, ännu en gång. Strömstedt har kommit att bli en favorit. Jag vill som Sten & Stanley också vara din, Margareta! Och läsa allt du har skrivit.
Alltså böcker ändå va!? I den här får jag till mig personliga och spännande saker om socialantropologen Jannete Hentati och också lära mig om vattenkraft och svensk historia. Hon dyker ner i Lule älv för att hitta sin egen botten vilken har kopplingar till älvens historia och Sápmi.
”..det är svenskarna som kolonialiserat oss och allt det som en gång var vårt.”
Luleälven står för omkring en tiondel av den svenska elförsörjningen. Elen är lagringsbar, förnybar och fossilfri vilket förstås är alldeles utmärkt, men regleringarna innebär fördämningar, höga vattennivåer, torrfåror, sterila stränder, kraftstationer och med det stora skador på ekosystemen. Samer har tvingats flytta, viktig renbetesmark har gått förlorad, fisket har försämrats och bostäder lagts under vatten. I norra Europas största damm Suorvadammen har flera drunknat på grund av osäker is. Det statliga bolaget Vattenfall tvingar bort människor, utarmar djur och exploaterar naturs men å andra sidan genereras arbetstillfällen och en mer befolkad landsbygd. Hentati reser runt och gör studiebesök på kraftstationer och Facebooks lagringshallar, hon intervjuar ”vattenfallare” och samer för att försöka skapa sig hela bilden av hur politiska beslut, svenska staten, anställda och andra tillhörande habitatet runt Lule älv påverkats sedan den första regleringen gjorde under första världskriget och in i vår tid.
Sverige (till skillnad från exempelvis Norge och Danmark) har fortfarande inte ratificerat ILO:s konvention från 1989 om urfolks rättigheter som rymmer centrala krav på staters erkännande av urfolkens ägande och besittningsrätt av land och vattenområden. På så vis lever den koloniala historien kvar också i den tid som är nu. Det brukar kallas postkolonialism.
Ett sätt att skydda de älvar som fortfarande är orörda är att göra älven och andra delar av naturen till en juridisk person. Detta skulle kunna leda till en mer jämlik relation mellan naturen och människan.
2019 beslutade regeringen att alla Sveriges drygt 2 000 vattenkraftverk måste ansöka om nya miljötillstånd. Målet är inte att riva upp några stora dammar, utan att göra mindre förändringar för att göra livet något lättare för en del av älvarnas invånare. Detta har dock sittande regering rivit upp.
Lärorik och ganska fin bok om än väl lång och tradig emellanåt.
”Här är jag och jag famlar som en blind på den nya medelålderns barnlösa tundra.”
I en tid präglad av ja-mentalitet, livsoptimering och framåtanda är den här bokens tack-men-nej-tack-mentalitet en frisk fläkt som svalkar skönt när tåget tuffar vidare. Kvar på perrongen står den nulliparösa Sara Martinsson. Med en klädsamt frågande och genuin ton diskuterar hon hur kvinnlighet, moderskap och barnlängtan förhåller sig. Hon gör en djupdykning, med stöd i forskning, för att hitta mönster i kultur, religion och historia, främst i västvärlden. Även parametrar som politik (pronatalism som en del av nationalism), ekonomi (fattigdom), rasifiering, IVF, digital teknik (ektogenes) finns med. Det är intressant, välskrivet, precis lagom teoretiskt och dessutom berörande. Jag lär mig nya saker trots att detta är ett välbekant ämne för mig.
Jag uppskattar hennes referenser som inkluderar mängder med intressanta kvinnliga författare; Julia Kristeva, Chris Kraus, Suzanne Brogger, Sheila Heti, Virginia Woolf, Karen Blixen för att nämna några bara. Med hjälp av deras eminenta texter försöker hon tränga in i den filosofiska frågeställningen om vad barnlängtan egentligen består i; någon att älska och älskas av, biologi, kulturell konstruktion, trygghet, revolt mot en frihetsnorm, plikt, behov av förändring, livsleda eller som en källa till utveckling? Roland Paulsen skriver att barn är ”det privata sättet att ’få tillbaka magin’ i livet och täcka upp för den generella avförtrollningen”. Att det skulle finnas något nedärvt biologiskt i människan som syftar till att föra våra gener vidare avfärdas. När jag funderar tillbaka på min egen barnlängtan minns jag det som att den uppstod i mötet med en väldigt gullig bebis. Då var jag 26 år, innan dess hade jag inte haft någon längtan efter barn.
”Ju mer ängsliga, isolerade och tidspressade vi blir, desto mer benägna blir vi att utnyttja privata betaltjänster [städhjälp, nanny, läxhjälp, terapi]. För att finansiera denna extra service måste vi arbeta mer. Därmed får vi mindre tid att spendera med familj, vänner och grannar; vi blir mindre benägna att be dem om hjälp och de blir mindre benägna att be oss om hjälp.”
Martinsson har mig redan i första kapitlet, men lyckas knyta mig hårdare till sig när hon utan omskrivningar beskriver surrogatmoderskapets praktik som den skamlösa människohandel det är. Jag är belåten när hon går igenom de bloggande mammornas trop och ger mig orden som (åtminstone delvis) förklarar min olust till sociala medier: ”Skam förvandlas till triumf när den delas.” Hon ställer sig kritisk till lycka och positivt tänkande som ett påbud och som sig bör avslutas boken med en litteraturlista. Det här var så bra att jag genast vill läsa Knäböj.
Apropå kvinnor och normer, i dag fyller www.karenina.se tre år.
Klagan över tidens framfart är apriorisk. Trots att vi vet att alternativet är sämre ondgör vi oss över att bli äldre. Kanske tycker Solvej Balle att detta kverulerande måste få ett slut. Med prosans medel förevisar hon möjliga konsekvenser av vår ogenomtänkta önskan. Om tiden stannar blir vi utan matrester, erfarenheter, moral, årstider som ligger till grund för traditionerna. Vi kan inte bygga, saker kan inte växa och vem är människan utan tillväxt? För att bara nämna några saker i vår värld som bygger på att tiden går.
När jag ger mig i kast med andra delen av Om uträkning av omfång blir jag snabbt indragen i Tara Selters universum, dit har jag längtat. Det är å ena sidan skönt att levitera in i hennes relativt problemfria vardag eftersom allt som görs här är glömt i morgon (av andra), å andra sidan är det en mycket ensam tillvaro. Att som människa ha någon att dela sin upplevelser med känns som ett grundläggande mänskligt behov som exempelvis Defoe undersökte redan på 1700-talet.
Ständigt denna artonde november! Tara är nu inne på sitt andra och tredje år i rondellen, eller om det är mer som en återvändsgränd. Tiden är en behållare hon fallit ner i. I morgon är i dag, hela tiden. Eftersom det blivit omöjligt att förflytta sig i tiden satsar Tara nu på förflyttning i rummet. Första stoppet är hos föräldrarna som utan större knussel är med på att ”leka jul” trots att det bara är november. Tara lämnar alltså sin sambo Thomas – kärleken tycks omöjlig om man inte delar tidsuppfattning – och ger sig ut på jakt efter årstider. Hon söker sig till folkströmmar i kollektivtrafiken. Det kryllar av människor i hennes ekande ensamhet där hon tycks vara mol allena om att ha koll på tideräkningen i övriga världens glömska. Hon överhör när en gubbe berättar om sina två älskade hundar som han antog älskade honom tillbaka. Men när den gamla hunden dog ville den fläckiga hunden inte längre dela säng med honom, det var hundarna som ville ligga tillsammans. Den berättelsen fungerar som en allegori för Tara och Thomas kärlek som var beroende av tiden som en tredje part.
”Jag saknar Thomas steg i trappan, men det är steg i en sommartrappa jag saknar. Det är inte novembertrappan. Jag saknar inte Tomas i artonde november, jag saknar inte huset i Clarion.”
När Tara beskriver att hon måste resa norrut för att uppleva vinter går tankarna till vår klimatkris. Kanske uppkom idén till boken en varm novemberdag? Men Balle ballar inte ur utan fortsätter att smita undan mina försök att ringa in vilket omfång det är som egentligen ska räknas ut. Är detta en hommage till handväskan? Likt Skalman med sitt förråd på ryggen har Tara det mesta i sin närmast magiska väska. Klart är i alla fall att Balle med filosofiska ansatser resonerar om hur människan, tingen, kunskapen förhåller sig till tid och språk. Årstiderna är, kommer Tara på, egentligen ett mänskligt påfund som vi bygger med hjälp av språket. Jag längtar till exempel efter att vädra vårluft, lyssna till en vårbäck, medan jag sitter i vårsolen, klädd i vårjacka, ätandes grön vårsoppa gärna med vårlök, och med blicken söka vårtecken. Tara skriver ner sina sommarlögner och andra byggstenar för kommande års årstider. Det blir tydligt hur tokigt mänskligt beteendet att resa runt för att hitta rätt väder är. Oavsett tideräkning möter man gärna våren i London som svensk medelklass.
Sen ska man inte glömma att det kan vara så att Tara är en opålitlig berättare. Hon skriver inte uttalat att hon mår skit men man kan ana det i Balles gestaltning:
”#654 Det är en skälvning, en stillsam form av panik. Jag letar efter september. Jag letar efter platser som känns som september […] jag känner en rastlöshet men det händer ingenting. I går kväll gick jag på teater, men det enda jag såg var människor fångade i ett rum, en scen. De går rastlöst omkring men de kan inte hitta ut.”
Det är spännande att vara i en roman och inte ha en aning om vart man är på väg. Men det är också lite jobbigt. Del två är faktiskt pyttelite tråkig emellanåt. Men självklart ser jag fram emot att en tredje gång försätta existensen i fritt fall.
Överraskande märkligt och bra var det här. Jag är från början till slut intresserad av dessa sju skeva noveller om instabila hus och hem, klass, sorg och mer eller mindre desperata och förvirrade människor. Prosan är minimalistisk, enkel och rak vilket gör läsningen så där lättsam och skön. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med i svängarna, det går inte att förutspå vilken väg det ska gå.
Samantha Schweblin uppehåller sig främst vid det vardagliga och realistiska men sprayar lite magisk realism uppå och avslutar med ett absurt bär på toppen. Jag gillar alla texterna som är suggestiva och härligt skrämmande, men kommer nog främst att minnas mamman som möblerar om i främmande hus och kvinnan med väsande andning.
Det är däremot ett gissel att skriva recensioner om novellsamlingar tycker jag. Men jag kan säga så här, oavsett om man gillar noveller eller ej så tror jag att man gillar Sju tomma hus. Läs! Med fördel i bokcirkeln. Själv ska jag läsa Kentukis.
I den här romanen som både är dokumentär och autofiktiv (1997, på svenska 2014; samma år som författaren fick Nobelpriset) letar han spår efter Dora Bruder och hamnar lika ofta i sina egna. Genesis är den notis i en fransk tidning från 1941 som Patrick Modianos (f. 1945) blick fastnar på, vars budskap handlar om en försvunnen flicka. Hennes föräldrar låter meddela att Dora, femton år, har rymt från en katolsk skola och att hon varit borta i två veckor.
Med den knapphändiga information som Modiano hittar i gamla arkiv och gamla polisregister uppfångar han ett oklart återsken av verkligheten i ett naziockuperat Paris. Dora var barn till fattiga judar precis som författaren själv, men hans tonårsminnen emanerar från en avsevärt snällare tid. Med en ganska torr prosa skildrar han relationen med en frånvarande pappa och bland annat hur han stal och sålde grejer. Han hittar spår av Dora som leder till lägret Drancy utanför Paris och sen vidare till Auschwitz.
”Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden – allt detta som solkar och förstör oss – aldrig kan beröva henne.”
Denna knapphändiga skildring av en enskild flicka som föll offer för nazisterna är otroligt drabbande dels för att Modiano skriver sansat och bra, dels för att det blir tydligt hur lite av en människa som återstår när man tar hennes liv innan hon hunnit leva färdig. Tack vara Modiano finns hon dock kvar.
Senaste kommentarer