Förväntningarna är höga efter Pengar på fickan men sjunker när jag inser att Scandinavian Star, del två, Djävulsboken inte är någon egentlig fortsättning på berättelsen om mordbranden på passagerarfärjan där 159 personer omkom 1990.
”Så länge jag hade fått betalt hade jag inte blivit förödmjukad.”
Med liknande skärpa och generiska ansats som jag uppskattade i Moral (av Lyra Ekström Lidbäck) fortsätter Asta Olivia Nordenhof sin undersökning av hur kapitalet styr människors konkreta vardag. Vårt moderna, sekulariserade och liberala samhälles maxim tycks vara att en tillräckligt bra lön kan förlåta allt. Till och med – det allra heligaste – en moder kan berövas sitt barn så länge hon får betalt. Nordenhof visar med detta lilla konstverk hur pengar är motsatsen till kärlek.
”Ni tror att ni kan komma in i mig, men jag är helt borta. De kalla rum ni vandrar igenom, det är era egna. Din kuk, din dödstomma tingest, den går rakt igenom mig. Det du vill ha, det kan du få, men när du får det förstår du att du är fullkomligt ensam. Jag är den djävul som påminner sig om att det bakom ditt ansikte finns åter ett ansikte, och också det är ditt eget och också det är övergivet.”
”Vad är det här för något konstigt äventyr”, tänker den prostituerade jagberättaren när hon säljer sig till djävulen. Samma tanke uppstår i mig när jag handlöst sugs in i den tunnel av intelligens och flammande prosa (och poesi) som Djävulsboken utgör. Det är en klaustrofobisk skildring i fyra avsnitt om hur tillgången till och bristen på pengar isolerar människor i små mörka celler vars vadderade väggar tystar ekot från den egna unika klangbottnen. Huvudpersonen är dessutom fysiskt isolerad i olika hus. Det första försöket att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen är kanske bland det bästa jag läst i år. Under titeln Djävulen i höghuset avhandlas vem den egentliga djävulen är; den prostituerade kvinnan, den rike mannen eller pengarna. Det finns utrymme för olika läsningar av hur makt, klass, politik och kön samverkar.
”.. den plats jag intog i patriarkatet – horans, den som spelar kvinna så hårt att hon nästan blir en man..”
”Jag hade haft sönder mig själv med mitt eget samtycke, och det var helt i enlighet med lagen.”
”Ute på balkongen satte jag mig i det gung-ägg jag dittills hade hållit mig ifrån i avsmak för konceptet.”
”Kvar fanns att spela spelet som kvinna, underkasta sig och hoppas att det i underkastelsen ska uppstå en spricka, igenom vilken man kan föra sin djävulshand och gripa sin bödel om hjärtat.”
Resterande tre försök älskar jag inte riktigt lika mycket som det första, men jag är givetvis jättenyfiken på kommande fem verk. Men först ska jag läsa Goethes Faust.
Det här är en av två fristående fortsättningar på den delvis självbiografiska romanen Rotlös, om den egensinniga Tambudzais uppväxt. Tsitsi Dangarembga (f 1959) var den första svarta kvinnliga författare från Zimbabwe som skrev på engelska. I den här romanen, skriven trettio år senare, har den kvinnliga antihjälten och huvudpersonen blivit närmare fyrtio år. En kropp att sörja utspelar sig, i slutet av nittiotalet och tycks emanera från författarens frustration över hur hennes land utvecklats.
Det går inte alls bra för Tambudzai. Hon säger upp sig från sitt arbete som copywriter och får så småningom ett nytt arbete på resebyrå. Där möter hon den absurda turismens trop med bland annat svenska semesterfirare som under parollen ”ekoturism” utlovas få del av det ”exotiska och traditionella” Afrika. Som reseledare är hon den ”perfekta afrikanen”, svart men med brittisk accent.
Jag upplever texten som ett skrik som blivit till ett ett ironiskt skratt. Titeln påminner oss om att vissa kroppar sörjs mer än andra men känslan som förmedlas är inte ledsam, snarare barockt humoristisk. Huvudpersonen är egentligen ett offer eftersom hon fötts som svart kvinna i en hemsk värld som rasifierar och våldför sig på människor, men hon framstår som en tuff och besvärlig människa, ingen man gillar. Hon misshandlar bland annat en elev som får bestående men.
”Du borde bara ha stått ut när de vita männen satte sina namn på dina slogans och jingeltexter.”
Jag gillar att författaren valt att skriva om nästan bara kvinnor, till och med krigsveteranen som förlorat sitt ena ben är en kvinna. Men du-perspektivet som författaren valt stör mig ganska mycket och jag tycker att samhällskritiken och politiken liksom överskuggar gestaltningen. Trots spännande kontext tappar jag intresset emellanåt.
Namnet Monika har oklar etymologi, kanske kommer det från grekiskans monachós som betyder ensam. Huruvida huvudpersonen Monika är ensam och hur ensamhet hänger ihop med frihet är ledmotiv i Jag hade så mycket.
Läsaren lär känna jagberättaren Monika som trettonåring och följer henne sen genom många decennier på 460 sidor. Du kvinna som gillar Khemiris Systrarna, Franzens Vägskäl eller McEwans Lektioner kommer troligen att älska den här. Jag tycker nämnda män är helt okej vardagsskildrare av medelklassen men de saknar den finess som Trude Marstein besitter. Den här bränner mer, är tätare och psykologiskt mitt i prick. Inte i klass med de ryska prototyperna Tolstoj och Dostojevskij kanske, men jag har nog aldrig känt mig så förstådd av en bok.
”Tänker jag på det nu är det som om jag bara ville ha vad andra hade, utan att tänka på om det var något jag verkligen ville.”
Det är bara ibland jag känner igen mig i den irriterande protagonisten. Lillasyster Monika vill frossa i allt vad livet kan erbjuda som en riktig hedonist. Hon varken kan eller vill göra val med tanke på risken att gå miste om något annat. Hon är otålig, impulsstyrd och självupptagen. Smart och dum. Genom hennes modus gestaltar och diskuterar Marstein mänsklig ontologi; vad det innebär att leva som människa, åldrande kvinna och sexuell varelse, partner, syster, vän och mamma. Det är inte väldigt humoristiskt, inte otroligt smart, inte fräckt eller humanistiskt varmt heller, absolut inte sentimentalt eller navelskådande, så vad är det då? Perfekt!
Marstein fångar det ovanliga i vanligheten. Hon gör det obekvämt för läsaren, jag känner mycket för och med och mot Monika och hennes anhöriga. Det är intensiv läsning, samtidigt väldigt komfortabel på grund av textens lättillgänglighet. Prosan flyter lätt men tullar aldrig på komplexiteten, detaljerna är lagom många, mitt intresse är på topp från början till slut. Marstein ställer inga frågor, ger inga svar och bjuder inga moralkakor. Hon gestaltar liv, som en riktig belletrist. Jag lär mig saker.
Det händer inte mycket. Mest handlar det om kärlek och relationer, att som kvinna försöka ta makten över sitt eget liv. Marstein imponerar stort med sin psykologiska klarsyn. Hon vågar skriva om föräldraskapets känsligaste problem; barn och övervikt, tristess, kontrollförlust, när ens barn är elakt och besvärligt. Marstein sätter ord på många grejer som jag liksom har snuddat vid men inte formulerat. Man kan vara invaderande omsorgsfull. En skilsmässa är kanske inte problematisk för barnen förrän en förälder bli nykär och galen vilket gör barnen till oönskade hinder. Missförståndet med en gåva som blir något man tar; när vuxna barn överlåter ansvaret för sina barn till mor- eller farföräldrar som en kärlekshandling, men den äldre generationen uppfattar det som ett arbetsamt krav.
”Jag föreställde mig mamma säga: Jag har alltid älskat er som ni är. Jag har aldrig tänkt så mycket på era prestationer. Jag har aldrig haft förväntningar ni inte har infriat. Jag har aldrig varit riktigt besviken eller riktigt orolig över någon av er.”
Monika, född 1960 – livskonstnär, eller precis tvärtom? Hon är 13, hon är 27, hon är 50 och alltid (o)lyckligt kär eller bara (o)lycklig? Vi följer henne in i varje ny relation som börjar med glädjerus, vin och sex på udda platser för att snart övergå till tysta måltider med fryspizza och sen gräl. Hon inser att hon gått från något dåligt till något sämre och det blir ytterligare en separation. Hon hittar inte balansen mellan att ge och ta och hon verkar aldrig bli riktigt vuxen. Avvisningsångesten leder henne in i nya relationer gång på gång.
”Han ser på mig som om jag vore ett barn som vill ha tröst efter att ha förstört sin egen födelsedag, men nej, dessvärre, det där barnet kan inte tröstas, det är ohjälpligt. Han fortsätter bort på Grensen, en våg av förtvivlan far genom kroppen, och sedan en ny våg, och en till.”
Det är som att hon inte kan få till stavningen av den kära leken. Antingen är det något som fattas som i kälek. Eller skriver hon kärrlek med ett extra R för Roar, den gifta otillgängliga älskaren som är 19 år äldre. Roar är beviset för att begräsningar tillför människan något. Att ha tillgång till allt jämt gör oss inte gott. Det är väl genomgånget i kulturen hur begränsningar i kärleksrelationer (som i att behöva smyga med sin kärlek) kryddar. Personligen är jag mer traditionell som föredrar att begränsa mig till en partner. Så här långt.
”’Men skulle du vilja ha tillbaka honom?’ säger hon. ’Om du kunde?’ Jag nickar, skakar på huvudet, nickar igen.”
Men vem är jag (”bara” 44) att döma Monikas livsval och frihetsivran? Jag vet inte om det är hennes styrka eller svaghet som gör att hon inte lägger sitt eget liv i en annan persons händer. Jag ska aldrig lämna dig kan innebära att jag inte vågar lämna dig eller att jag inte vill. Det kan finnas något klaustrofobiskt och låst i relationer, kanske framförallt för kvinnor, detta får Monika se på nära håll hos sina föräldrar. På vissa sätt påminner den motstridiga Monika om kärleksmissbrukaren Lucy i Fiskarnas tecken. Är det tragiskt att bli ensam kvar i berg-och-dalbanan när kompisarna en efter en kliver av? Utseendemässigt lyckade människor som kan välja och vraka mellan partners borde kanske njuta av förälskelsens sötma gång på gång så länge det är möjligt. Vem vill inte plocka russinen ur livets kaka? Bara de då avstår från att skaffa barn. Men även snyggingarna bli rynkiga och sladdriga i hullet.
”Vad är det jag vill ha? Jag visste inte hur jag skulle göra mig själv lycklig eller ge mig själv ett så bra liv som möjligt, jag kände att jag hade missat något verkligt stort i livet, eller att jag oavbrutet missade något, att jag inom mig hade förmåga till mycket starkare känslor än jag hade gått genom livet och känt.”
Uff! Det snurrar i pallet. Jag tänker så att det knakar på livets olika faser och livsval. Marstein får mig att ifrågasätta allt. Är i själva fallet de som röker lyckligast eftersom de har förmåga att tränga undan oron? (Monika är rökare.) Dö ska vi ju alla ändå en dag. Att vara rökare är på sätt och vis att leva i nuet. Att leva i nuet är att inte spara barnens teckningar eftersom man inte kan föreställa sig att tiden går. Att leva i nuet är att inte planera för framtiden. Att leva i nuet är att ha sex med grannen istället för att gå in till sin man som kanske är en god vän men inte spännande. Det kan i sin tur leda till skilsmässa. Att leva som skild är att leva med barn som längtar efter – eller skäms för att hen inte längtar efter – sin andra förälder.
”Så mycket tid jag har gjort av med under årens lopp, med all min intellektuella och emotionella insikt, all kunskap och erfarenhet, på att tänka mig fram till exakta sanningar om mig själv […] Jag har sökt mig fram, hittat eller följt ett intrikat mönster, men i samma stund som tankarna faller på plats, rationella och lättbegripliga, är det bara banala, generella sanningar som alla känner till och som kan gälla nästan vem som helst. Som: Jag längtar efter att bli sedd, efter uppmärksamhet, men när jag till slut får den vill jag ändå inte ha den. Och: Det var först när jag såg mina föräldrar bli sjuka och dö som jag förstod att det även skulle hända mig.”
Marstein skriver in sig i mitt hjärta. Det känns som att jag har fått en ny vän.
Lucrecia ärver en förmögenhet av sin faster Vita, med villkoret att hon lämnar sitt karriärsdrivna ekorrhjul i storstan Buenos Aires. Det är så länge sedan hon hade semester att hon glömt hur man gör när man söker ledigt. Men hon kommer iväg i alla fall och precis som Vita tänkt sig börjar Lucre sova gott, känna och tänka efter:
”Hennes faster har visserligen alltid varit en riktig bokslukare. I alla fall så länge de umgicks. När var det egentligen som de tappade kontakten. Inte medan hon studerade, nej, hon har tydliga minnen av Vitas kommentarer om universitetslivet, hennes råd vad gällde hennes karriär. Av den ironiska ton med vilken hon behandlade en del av hennes planer, i stort sett alla. Först kommer de att ta ifrån dig dagarna, sedan nätterna, sedan drömmarna, oavsett vad du gör, sa hon. Maskineriet kommer att sluka dig, min vän.
Jag borde och vill älska en roman som proklamerar arbetskritik, som är originell och på inget sätt förutsägbar. Prosan är av fin kvalité men efter ungefär hundra sidor tappar María Sonia Cristoff mig mellan sina spretiga avsnitt. Den experimentella och fragmentariska formen med flera olika berättarjag och anteckningar, sångtexter, brev, nyhetsflashar och samtal faller mig inte i smaken. När romanen avslutas med en krönika undertecknad ett skrivkunnigt vildsvin känner jag att detta nästan var slöseri med min tid.
”.. tänk bara hur trist det skulle vara att läsa om händelserna så som de var, detaljerade uppgifter om tidpunkter och platser, meningar utformade som vittnesmål i en domstol.. […] Det är inget jag skulle vilja skriva ner, än mindre läsa. Jag vill hellre överdriva, Lucre, jag vill hellre fantisera.”
Klart hon ska fantisera och överdriva, María Sonia Cristoff, många gillar det (magisk realism), men sällan jag.
Den här är för mig som lindblomsteet och madeleinekakan för Marcel – jag minns min ungdom och hur den brukade ta på mig. Som huvudpersonen Matilda satt också jag i kassan i matbutik och log och ljög. Med fuktiga armhålor och dunkande hjärta, i obekväma kläder med en argsint chef över mig mötte jag sura tanter, snuskiga gubbar, dryga överklasstyper och lättkränkta missbrukare. Mjölk och människor är en perfekt titel på dessa berättelser om helt jävla galna och vanliga människor (som i Steinbecks klassiker). Vissa avreagerar sig, andra söker tröst hos kassörskan som vore hon en moder med söt mjölk.
Bilderna träffar tillsammans med texten precis mitt i prick. Matilda Josephson lyckas hålla en väl avvägd balans mellan tillspetsad humor och realistiskt allvar. Hon framkallar den skaviga stämningen som uppstår i kassan där alla typer av människor möts, det påverkar mig starkt. Än mer drabbande är gestaltningen av att vara ung tjej och ny på jobbet. Jag minns med fasa osäkerheten och alla respektlösa förslag och kommentarer. Många behandlar unga människor dåligt så egentligen är kanske inte serviceyrket helt lämpligt när man är ung. Det kan vara tvärsäkra kollegor som ger oombedda råd, eller psykiskt sjuka vars beteenden skrämmer, vissa vill imponera och skryter eller ljuger som en häst travar, andra är arga och skäller på priser/sortiment/öppettider/väder eller annat som inte har med kassörskan att göra.
När jag tänker på det nu inser jag hur mycket skit man tar som ung. Jag gjorde i alla fall det. Varför stod jag inte på mig och såg till att jag fick herrbyxor som jag ville istället för de ”figursydda” damvarianterna med plats för kurvig röv och getingmidja? Kanske för att när unga står upp för sig själva blir folk galna och börjar gorma om dålig uppfostran och att man ska respektera äldre. Fy fan vad glad jag är över att den tiden är över.
Jag är däremot inte glad över att Jospehsons bok är slut. Hoppas det kommer flera!
Det var Sara Danius som gjorde mig uppmärksam på Stina Aronson (1892-1956) och Hitom himlen från 1946. Den utkom igen 2004, med obegriplig omslagsbild enligt ovan. Underbart ju, när förlag väljer att lyfta upp gamla godbitar till ytan. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband.
”Ty gällde det verkligen sorg höll Emma Niskanpää tillbaka tårarna och gav sig inte över som lappkvinnor och många kvinnor söderifrån gör istället för att bevara sitt lugn.”
Det kan göra underverk för en känslig åttiotalist söderifrån att hänga med änkan Emma Niskanpääs i hennes vardag. Den pågår i Norrbotten tidigt 1900-tal. Emma är ett rejält finskt fruntimmer som reder sig i sitt pörte trots fattigdom, tjugofem minusgrader och storm samt rädslan för Stalo. Det är salt i kaffet, renost i botten av kaffekoppen och pipa i munnen. Gudstron, oron för sin lungsjuke son John och livmoderns krampanfall om vilka hon biter samman sina tandlösa käkar är några av de saker jag upplever med Emma. När hon får besök till ödegården sticker det i halsen, hon vet inte själv att det är glädje för hon tolkar sällan sina känslor.
Hitom himlen kan förmodligen uppfattas som en smula trögläst på grund av sina överlastade meningar men läsaren med tålamod blir rikligt belönad. Jag behöver ingen nypa snus att nysa mig pigg av när jag läser Aronsons intelligenta, innovativa och underhållande prosa. Det är språket mer än handlingen som fängslar. Här är tankar på den intima kroppen köttätande. Dagsljuset som grumligt vatten och när det senas hastigt mot kväll fälls himlen ner över jorden som ett kistlock. En man är utrustad med ett tidtagande sinne istället för bristen på pengar att köpa ett ur för. Tankar är imaginära armar som kan tränga, hålla fast och genomsöka fickor.
”Innerst var han en godsint liten man fast han hade infantil uppsyn och små misstrogna apögon.”
Men Aronson – som själv var född i Stockholm och som flyttade till Norrbotten – envisas med att beskriva människornas ansiktsdrag som förvrängda och djurlika, mongoliska och gula. Det finns en underton av rasbiologiska föreställningar. I en av byarna bor sjutton personer varför det är lätt att tolka de dövstumma och på andra sätt missbildade personerna som resultat av inavel. Aronson överlämnar åt läsaren att tolka.
”Redan medan bonden Vaaras hustru satt och drömde i det ödsliga köket – hennes namn var Mira eller egentligen Miriam..”
Klart är i alla fall att Stina Aronson skriver feministiskt medvetet ur kvinnornas – och männens – perspektiv. Hustrurna är realistiskt beskrivna, de har namn och livmödrar, bekymmer och styrkor. Aronsons diktade män och kvinnor är på många olika sätt. Den nyligen lästa Godnatt, jord lämpar sig väl att jämföra. Min övertygelse om att kontexten inte kan rädda Ivar Lo-Johanssons generaliseringar ökar när jag läser Hitom himlen.
Voj voj (som de säger här) vad bra! Den här måste alla prosa-gourmander smaka.
Vad kan jag skriva om en bok där allt redan står? (Allt står faktiskt redan i beskrivningen på baksidan.)
Tjuvlyssnaren börjar ganska starkt. Jag gillar språket och blir nyfiken på den 64-åriga ekonomen Karl-Gunnar Hammarkvist. Han berättar inledningsvis om sin barndom som osynlig och ensam. Jag uppskattar att han inte blev tokmobbad, att Maria Ernestam avhåller sig från ytterligheter.
”Mitt liv kännetecknades inte av svindlande höjder men i gengäld slapp jag dalarna.”
Karl-Gunnar Hammarkvist – det är så han tänker på sig själv – överhör ett samtal som gör honom besatt av en person som heter Mariana. Hon personifierar någon slags rödflagg för ett undanträngt minne han bär på. Det är själva plotten och den är tyvärr väldigt förutsägbar.
Det handlar om kärlek och ensamhet, bra ämnen i och för sig och eftersom prosan är välskriven har jag inga som helst besvär med att ta mig igenom dessa 141 sidor. Men mer än eskapism bjuder den här läsupplevelsen mig icke. Det kan likafullt vara gott nog.
Det här är en prisad roman om när tiden kommer ikapp. Vi kan orsaka tillfällig fördämning genom att blunda för problem, känslor och beslut, men tidens flod kommer omsider att föra oss till mynningen. En flod är en resa som besöker livets toppar och dalar och som har ett oundvikligt slut. Att havet är slutstationen är en ganska fin tanke jag kanske kan vänja mig vid.
”Jag har egentligen aldrig lyckats se de stora förändringarna som är på väg förrän i sista ögonblicket, har inte sett hur en tendens rymmer en annan, som Mao brukade säga, hur det som kommer strömmande alldeles under ytan kan röra sig i en helt annan riktning än den man trodde att alla hade enats om, och om man inte är uppmärksam när allting vänder, står man återigen ensam kvar.”
Den vackra boktiteln kommer från en dikt av Mao, en politiker i Arvids smak. Han är det trettiosjuåriga berättarjaget och 1989 är han helt handfallen inför tidens flod. Europas kommunistiska regimer kollapsar, det gör också Arvids äktenskap och skyddsmur. Klädd i sin fars kläder försöker han närma sig sin cancersjuka mor och kanske också insikter om sig själv. Läsaren följer hans misslyckade försök inifrån, det är mycket plågsamt. Men också härligt, tack vare Per Pettersons lågmälda prosa och gestaltarskicklighet. Jag förbannar tidens flod är en fantastisk läsupplevelse, nästan lika bra som Ut och stjäla hästar.
”Jag hade aldrig gillat henne. Hon fick oss andra att se ut som idioter.”
Eftersom Arvid fokaliseras inifrån måste vi läsa honom som en opålitlig berättare. Genom omgivningens utsagor och bemötande förstår vi att han inte bara lurar läsaren utan också sig själv. När mamman betalar hans båtbiljett börjar jag nästan lipa. Jag tolkar det stora barnet Arvid som att han vill stå upp för det som är rätt, men så blir det fel – vilket det ju blir för oss alla stundtals – och då flyr Arvid med hjälp av alkohol.
”Det gick en spricka genom mitt liv, ett svalg, och det svalget kunde bara fyllas med öl.”
Jag älskar Pettersons prosa, inte minst flodmetaforen. Han återkommer till hur Rio Grande bildar gräns mellan USA och Mexiko som mellan Arvid och hans mor. Han berättar begåvat om klyftor mellan socialgrupper och generationer. Det är svårt för människor att förstå varandra.
”Jag försökte samla allt jag hade i huvudet till ett enda rakt streck.”
Författaren beskriver hur rädsla för existentiell ensamhet kan ta sig uttryck och diskuterar huruvida det kollektiva ”vi” som kommunismen erbjuder arbetarna kan fungera tröstande (när religion inte är ett alternativ). Jag tror Arvid skulle känna igen sig i det Sally Rooney skrivit om att civilisationen dog tillsammans med kommunismen och människan då förlorade känslan för skönhet. Sedan dess har vi levt i en värld utan hopp där skönhet handlar om att sälja saker.
Det finns ett inredningsmagasin som heter Hus & Hem, med bilder på olika vackra hem som kan inspirera läsaren att köpa onödiga och dyra saker, skapa perfektionspress och försvåra läkningen av själens sår. Helle Helles bok med samma namn är ett plåster på det såret.
Jag blir skönav att läsaHelle. Jag vet inte hur det går till men plötsligt känner jag acceptansens varma hand klappa mig på kinden. Utan minsta ansträngning läser jag om Helles smått passiva och högst mänskliga protagonist och det gör mig pigg.
Anne, 30+, har återvänt till barndomsstaden. Hon och hennes man Anders har köpt hus som ska fixas i ordning och de vill ha barn. När Anders arbetar i Köpenhamn packar Anne upp lite sporadiskt, umgås med grannarna och med sina två barndomsvänner. Hon promenerar, handlar, röker och dricker, äter och lagar mat.
Med en perfekt kombination av minimalism och realism skriver Helle in sig i mitt hjärta. Texten är till stor del dialogdriven och det med absolut gehör. Undertexten skriker sorg och vilsenhet, om liv och död, kärlek och ensamhet. Oron för det stora, gestaltas med det lilla som blir det stora. Trots att inget märkvärdigt pågår i Annes vardag – allt som sker har också hänt mig eller någon vän till mig – är det här så spännande att jag måste sträckläsa.
Tvätten hänger i dagar ute i regnet och den lånade cykelpumpen ligger kvar i förrådet. Många cigaretter och vinglas blir det. En snygg granne är som en kaka Anne både vill äta upp och ha kvar, men absolut inte dela. En riktig kaka antingen vräker hon i sig eller låter bli helt. Hon ljuger så där som människor gärna gör, för att skydda sig eller för att det är mest bekvämt, helt utan onda avsikter. Hon tar in tvätten till sist, återlämnar cykelpumpen och kampen mot varats allomfattande intighet fortsätter.
Vi vet ingenting om hur människorna i Helles värld ser ut och det är verkligen inget som saknas. Jag är fullt upptagen med att känna samhörighet med Anne som pratar om hur svårt det är med kärleksfulla avsked vid dödsbädden eller när hon berättar om hur rädd hon är för att sluta som sina föräldrar; ensam, olycklig och död.
Jag älskar gammal arbetarlitteratur; språket, när fokus ligger på behov istället för begär och doften av kamfer och naftalin, fläkten från historiens vingslag utan stämningsmördande digitalisering eller medelklassproblem. Det finns så många verk av proletärförfattare jag uppskattar att jag inte ids räkna upp dem, men jag är osäker huruvida Ivar Lo-Johanssons (1901-1990) Godnatt, Jord (1933) platsar på min lista. Det här är en kluven läsupplevelse.
”Man säger grobladen håller mest till på gångvägen, där de trampas på. Så är det med statarna.”
Huvudkaraktären Mikael är statarbarn och baserad på författaren själv får man förmoda. Han är klädd i klumpig blus och lever i drömmarnas värld. Mikael älskar böcker och Mona med röda band i håret (vars föräldrar är torpare) just för att dessa inte är kopplade till det förhatliga statarlivets modus.
Att ta stat är inget man gör frivilligt, men hellre det än fattigstugan. Statarna – enligt Ivar Lo-Johansson – är inte bara fattiga med allt vad det innebär (sill, svett, sjukdomar, tandvärk i tjugoårsåldern (vilket lindras med kreosot)), de är också ”hjälplösa”, missunnsamma, elaka (åtminstone kvinnorna) och korkade. De sväller som grodor vid andras olycka. Tanken är kanske att läsaren ska ta tolka detta karaktärsmord som begånget av barnet Mikael, men eftersom berättarperspektivet är tredje person framstår det för mig som att Lo-Johansson skriver ner fattiga människor som vore de av sämre sort. Det stör mig inte främst för att det är oetiskt utan för att det är falskt.
Det är personer av kvinnligt kön berättaren i första hand siktar in sig på. Många av dem saknar egna namn, ”Göranssons kvinna” är en av många ”statarhustrur” som exempelvis rörs till tårar av baronens dravel, som vore de lättlurade. Den kvinnliga lärarinnan, djupt föraktad av huvudpersonen bor ensam med sin ”uttorkade dygd”. Hon är både värnlös och hatisk, har pipig röst, är osäker och okunnig. Flickorna i klassen (utom idealiserade Maud förstås) putar med sina små bröst och ser ner på pojkarna. Mikael respekterar inte sin moder, bara sin fader. När det pratas om mördare i trakten blir kvinnorna ”bleka om kinderna av fasa”, själv är han helt orädd och vill han bli mördad. Fina farmor från Himmelstorp är undantaget, troligen för att hon säger: ”Lova mig en sak, bli aldrig statare”.
Det är idel mörker i Godnatt, jord. Geniet Ture i dundret måste sluta skolan, Sniken blir tokig och bränner ner ladan i jakten på en tioöring, familjen Sackéus förlorar sina barn och så vidare. Jag uppskattar givetvis ambitionen att skildra samhällskritik och antikapitalism, men jag känner ingen kraft. Tvärtom upplever jag att Lo-Johansson sänker mig. Jag är flickan på August Malmströms målning Grindslanten som gråter när de fattiga barnen slåss med varandra istället för att gå samman mot överheten.
Men här finns också avsnitt jag gillar, naturbeskrivningarna exempelvis. Det kommer heta flåsningar av torka, grässtrån böjer sig, friskt källvatten svalkar långt omkring sig i värmen och solstrålarna är som spjut in i fönstren. Om vintern ”ligger snön kvar som en hemlös vithet på den gråaktiga marken” och dagsmejan droppar från taken. Norrskenets flammor är vågor av ljus och skurar av lysande strålar skjuter upp över skyn och bildar en brinnande vägg. Mikael drömmer att norrskenet är elden från statarboken som brinner upp strax innan man skriver in hans namn.
Jag tycker också om hur luffaren sprider hopp om en framtid i frihet, han får mig att minnas Bolle på sin väg till Klockrike. Bronten är på sätt och vis ett ljus i mörkret också, han är kommunist och strejkagitator, dock kämpar han i motvind och får sparken. Han verkar helt ensam bland statarna om att intressera sig för att tänka och försöka nå rättvisa, det är märkligt.
Det finns flera saker jag finner icke trovärdigt i Lo-Johanssons berättelse. Även om jag tar hänsyn till den historiska kontexten tycker jag han skriver rent felaktiga saker om hur människans kropp och psyke fungerar. Ingen statare tycker att kondom är en bra idé, tandborstning avfärdas som nymodigheter från stan. De snattande zigenarna har bruna halvvilda ögon. Någon har klottrat ett kvinnligt könsorgan – det har jag aldrig sett ens i modern tid (innan Grafitta). Människor i stan hytter med näven åt Mikaels föräldrar för att de är ja vad, vilsna, fattiga, statare? Och sen när flickan Hilma frivilligt drar fram rumpan för att bli smiskad av en jämnårig pojke framför flera andra då förstår jag att här är det inte bara oxarna som skenar bort i tok. Författaren tar i för mycket, karaktärerna beter sig inte som verkliga människor. Jag får nästan inga känslor för Mikael eller för vad han upplever. Jag tror att det här är en ytlig skildring som inte siktar på att berätta hela sanningen fram tills Mikael får sin första orgasm, ungefär i mitten av boken. Då förstår jag att tanken är nog att delge även de innersta hemligheterna men det är alltför orealistiskt för att jag ska kunna ta in det. Och inte minst, misogynt.
Senaste kommentarer