mar 03 2024

Driftens väg av Lise Tremblay

”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.”

På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan.

Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay.

Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet.

”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.”

Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood.

”Verkligheten var ett vapen.”

Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten.

”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.”

Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap.

”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.”

Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom.

”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.”

mar 02 2024

Skärvorna av Bret Easton Ellis

Expositionen placerar mig i Beverly Hills skenbild, plötsligt är jag en i gänget med Dylan (min favorit) med flera. Att vara en av de rika och balla posörerna i åttiotalets Los Angeles vid 44 års ålder är.. inte bättre sent än aldrig. Folk är så vackra att man enligt berättaren ”smälter inombords”. Det är kåthet och kokain, exklusiva poolapartyn och hembiträden, lyxbilar, valiumdimma och fest till tre på natten.

Men ”tyvärr” kastas jag ut ur Beverly Hills och diegesen redan efter ett tiotal sidor. Snart inser jag att Skärvorna är ett skolboksexempel på när en författare försöker dölja sin oförmåga till skrivkonst och gestaltning och istället använder sig av chockerande, sexuella och våldsamma scener för att hålla läsarens intresse vid liv. Det fungerar sannerligen inte på mig.

Att läsa Skärvorna är som att kissa med stånd. Det är inte roligt för någon.

Min magkänsla (och Lina Wolff) har varnat mig för Bret Easton Ellis, inget med American psycho lockar. Men så blir jag varse att han inte är heterosexuell och jag bestämmer mig för att ge honom en chans. En författare som har så många beundrare måste ju ha något att komma med, tänker jag felaktigt. Något mer än att sex inte måste höra samman med kärlek, att klasskillnader suger och leken med en autofiktiv opålitlig berättare. Det räcker ingenstans.

Att läsa Skärvorna är som att prata med en full person när man själv är nykter.

Berättaren i Skärvorna påminner på flera sätt om författaren. De båda heter Bret, är del i Brat Pack, nu 50+ (och borde alltså ha tappat intresse för den översexuella pubertala tiden kan man tycka), och var i ungdomen tillsammans med tjejer (Debbie Schaffer) men var med killar i smyg. Berättelsen utspelar sig fyra decennier tidigare när Bret var sjutton år. Med tanke på att det är en till åldern mogen man som skrivit boken är den generande ytlig. En (enda) vettig sak som han återkommer till är hur oskyddade barnen är som börjar köra bil redan som sexton. Det är för tidigt att leva ett nattliv långt från föräldrarna. Men de här ungdomarna hade förmodligen ändå inte blivit hämtade av sina föräldrar som har fullt upp med sina karriärer, otrohetsaffärer, missbruk och resor.

”Ett välkänt faktum: Debbie Schaffer var den sexigaste tjejen på Buckley – hon var inte en klassisk skönhet av samma snitt som Susan Reynolds utan den sortens fantasi som killar runkar till, drömmer om att få se naken, få knulla med. Hon var Penthouse, en Vargasbrud, omslaget till Candy-O, hon var tonårskillarnas ideal, en porrstjärna, att få henne skulle ha varit fantastiskt för vilken kille som helst, till den grad att jag var övertygad om att någon skulle ha kunnat mörda i testosteronstint raseri bara för att få henne en enda gång, kunna inpränta minnet av det enda knullet i hjärnan och på så vis rädda sitt patetiska liv och ge det en mening.”

Att läsa Skärvorna är som att vara i ett brutalt datorspel där allt styrs av den rosa ”roliga spaken”. Jag längtar till game over.

Bret själv är som en energitjuv, jag avskyr att hänga med honom. Han har allt han behöver (förutom tro, hopp och kärleksfulla närvarande föräldrar) men istället för att tänka en enda liten tacksam tanke tillåter han sig att blomma ut i sin nihilism. Han är oförmögen att se skönhet, allt omkring honom blir fult och jag undrar vad vi ska kunna ha för hopp om människor som genomgår krig, våldtäkter, sjukdomar och förluster när han ser sig som det största offret för ”att han inte bryr sig om något”.

Skärvorna är bortskämdhetens bibel.

Jag har en stark förutfattad mening om amerikansk litteratur, att den är ytlig och packad med överflödiga namn på överflödiga produkter. I Skärvorna stämmer detta allt för väl, hela boken överflödig. Istället för ”hemma” skriver han ”huset på Mulholland Drive”, karaktärerna – även de närmsta – omnämns ofta med för- och efternamn, bilars och butikers namn skrivs ut, glassen refereras till som Häagen-Dazs. Jag kunde inte bry mig mindre om att jeansen är från Calvin Klein, väskan från Gucci och glasögonen från Wayfarer. Även när det kommer till populärkultur, som borde vara av större intresse än produkter, är det alldeles för mycket namedropping.

”Men jag satte på mig solglasögonen och började gå mot min 450 SL. En bit bort såg jag Toms Corvette och Ryans Trans Am stå parkerade..”

Att läsa Skärvorna är att dö en smula.

Det här är alltså en fruktansvärt seg skräckroman som inte är spännande och som frossar i våld och porr, om rikemansungar som mest påminner om bedövade zombies. Det är en enda lång raksträcka mot när seriemördaren Trålaren och Bret ska träffas. Och när de träffas blir det ännu tråkigare. Men det är inte bara temat, explicita beskrivningar och platta karaktärer som stör mig. Språket är erbarmligt upprepande och ointressant. Ordet narrativ överanvänds i en utsträckning som får mig att skratta (avmätt förstås). Det som först sägs i dialog upprepas i texten efter. Exempel: när några som är kära kallar varandra ”baby” i dialogen förklaras i texten efter att nu har de blivit så kära att de kallar varandra ”baby”. Kaka på kaka på kaka..

Bret Easton Ellis ”gör sig inte till för läsaren”, men det borde han göra.

Jag är proppmätt efter alla kakor. Men jag fortsätter att läsa om onanivanor och om rosa rövhål. Inte bryr jag mig om vem Trålaren är, huruvida Bret genom att berätta om andra egentligen berättar om sig själv. Hans blaserade tilltal gör mig alltmer avtrubbad. Det är som att jag bit för bit släcks ner. När slutet så äntligen närmar sig försöker jag uppbåda någon slags hjärnverksamhet och fundera på vad läsningen säger mig.

.

.

.

Tyvärr inget. Men så var ju allt en dröm också. En jävla mardröm.

mar 01 2024

Onsdagarna på badhuset av Alma Thörn

ROLIG bok! Författaren har tajming och blick för vardagskomik på hög nivå i både text och bild. Älskar simläraren, älskar pappans sätt att sitta framför TV:n och busschauffören som tycker det verkar överdrivet att stanna vid alla hållplatser.

Så här går mitt favoritkapitel som heter Leo och Kate:

”Till kvällsfika äter jag macka med smör och hushållsost. Om jag är hos pappa dricker jag te, men hos mamma dricker jag mjölk. Pappa säger att te är bra för det blir man lugn av. Mamma säger att man blir kissnödig av te.
Mamma och jag sitter i soffan och äter våra mackor. På TV:n visas Titanic. Mamma byter kanal.
– Varför byter du? frågar jag.
– Den är för hemsk faktiskt, säger hon. Det är bara en massa folk som drunknar. Du får se den när du blir äldre.
Jag som trott att Titanic handlar om när Leonardo DiCaprio blir kär i Kate Winslet. Folk som drunknar vill jag absolut inte kolla på. Bra med mammor som vet.
Mamma tuggar på sin macka. Hon dricker kaffe istället för mjölk.
– Pappa säger att man får svårt att sova om man dricker kaffe efter klockan tre, säger jag.
– Äsch, säger mamma och viftar med koppen så att kaffet skvimpar över.
– Man får göra som man vill, säger hon sen.
– Då vill jag inte gå på simning längre, säger jag.
– Sånt får man inte välja, säger mamma.”

Annika är rädd för djupt vatten. Hon lär sig hantera det. Puttinuttigt kan man tycka, att det löser sig på slutet, men det gör ju faktiskt ofta det när man är barn.

Pluspoäng för att Alma Thörn ”vågar” använda ordet idiot och för att hon upplyser om Marianergraven.

Rekommenderas till vuxna och barn som gillar att skratta tillsammans.

feb 29 2024

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin

När jag häromdagen såg filmen The Zone of Interest tänkte jag på att jag älskar konst som låter sig färdigställas av människan som tar den i anspråk. Filmen skakade verkligen om mig och var djupt obehaglig men innehöll inte enda explicit våldsam eller blodig scen, inget vapen syntes i bild. Det räckte att se koncentrationslägrets murar för att avgrunden skulle öppna sig inom mig. Hade jag inte haft några förkunskaper om förintelsen hade filmen förmodligen knappt påverkat mig alls. Upplevelsen av konst, filmer och böcker blir som starkast när mitt medvetande får känna sig fram på egen hand. Om upphovspersonen tvärtom serverar mig hela den eländiga bilden brukar jag bli motstridig, då går jag i försvar och stör mig på att våldet reproduceras.

Samanta Schweblins debutbok är just ett sådant konstverk. Hon bygger upp en jävla stämning avhängig läsarens egna rädslor. I samma stund jag förstår att räddningsavstånd avser det avstånd mellan förälder och barn som möjliggör att föräldern kan avstyra en olycka, blir jag på helspänn och paranoid. Sen sträckläser jag boken för jag kan helt enkelt inte sluta.

”Jag är som fången i den här berättelsen. Jag vet att det är så, men ibland är det ändå svårt att fortsätta framåt. Kan det ha något att göra med det som sköterskorna injicerade?”

Det börjar in media res med pojken David som pratar med den döende Amanda om maskar. Det är oroande, det är bråttom, det är oklart om vi kan lita på vad de säger och diegesen rullas upp baklänges. Det tycks handla om miljöförstöring.

Författaren är från Argentina och som så ofta i böcker från den delen av Amerika finns inslag av magisk realism. Men de övernaturliga inslagen kan tack vare de stora och väl valda luckorna i texten finna en lämplig förklaring i varje läsare.

Det här är en mycket suggestiv och intensiv kortroman som förmodligen kommer att älskas av dig som gillar att läsa mellan raderna och öppna slut. Den är översatt av Lina Wolff vilket väl egentligen säger allt.

feb 28 2024

Survilo av Olga Lavrentieva

Survilo är en vacker grafisk dokumentär om en sovjetisk by och mormor med samma namn. 1937 blev Survilos pappa oskyldigt anklagad för förräderi och bortförd. Detta följer henne genom livet under Stalin som en sorg, en obesvarad fråga och hon straffas också för att hon är sin fars dotter.

Barbarnet, författaren och konstnären Olga Lavrentieva (f 1986) berättar med gripande svartvita kolteckningar om sin mormors upplevelser av bland annat andra världskrigets fasor. Survilo arbetade på ett sjukhus under Leningrads belägring då tusentals dog varje dag.

feb 27 2024

Yxan av Gary Paulsen

Jag recenserar inte ofta barn- och ungdomsböcker men den här är – för mig – unik i sitt slag.

Yxan (Hatchet) är en ungdomsroman från 1986 med överlevnadstema. Passande nog heter den trettonåriga huvudkaraktären, med ögonbryn att begapa, Brian Robeson. Han kraschar tillsammans med en plötsligt avliden pilot i en sjö belägen i Kanadas vildmark. Brian lyckas ta sig in till stranden och där lär han sig att leva med djur och natur, till hjälp har han en handyxa som han fått av sin mamma.

Gary Paulsen (1939-2021) var en amerikansk ungdomsförfattare, mest känd just för Yxan. (Han skrev fyra böcker till om Brian, som jag inte läst). Paulsen var en ”luddit”, det vill säga han motsatte sig ny teknik. Hans prosa är faktiskt ingen höjdare. Det är väldigt många upprepningar och en del märkliga ordval, (vilket kanske beror på Louise Moëlls översättning?).

”Kommer att dö, tänkte Brian. Kommer att dö, ska dö, ska dö – hans hjärna skrek orden i den plötsliga tystnaden.
Kommer att dö.”

Varför då detta ståhej? Jo, det här är verket som högg upp en öppning in till böckernas storartade värld. Jag var tolv år då. Jag läste Yxan och blev bergtagen. För första gången var det lika spännande att läsa som att se en film. Jag läste den för andra gången som vuxen tillsammans med mitt äldsta barn när han var tolv, han satt upp i sängen och med händerna på huvudet. Nu har jag läst den en tredje gång med mitt yngsta barn som är tolv. Hon gillade den också.

Förutom spänningsmomenten som utgörs av kraschen, Brians möten med farliga djur och förhoppningen om att bli hittad redogör författaren för en ekocentristisk hållning. Det sistnämnda är bokens stora behållning för mig som vuxen läsare.

”Han kände sig konstig när han höll geväret i handen. På något sätt kom han långt bort från allt som omgav honom. Utan geväret måste han passa in, bli en del av allting, förstå det och använda det – hela skogen, alltihop. När han hade geväret behövde han plötsligt ingenting begripa längre; han behövde inte vara rädd eller försöka förstå. Han måste inte komma nära en dumfågel för att kunna döda den..”

Jag vill varmt rekommendera den här, främst till barn och ungdomar. Varmt rekommendera.
Rekommendera.

feb 26 2024

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Jag har en känsla av att Inger Edelfeldt har en stabil och trogen skara läsare som uppskattar hennes ”skörstarka” kvinnliga karaktärer, fantasivärldar befolkade med häxor och drakar, speciella humor och rika språk. Jag älskade Kamalas bok, men inser under läsningen av Om snö och guld att jag inte är en i skaran.

Det börjar bra, de första hundra sidorna är jag helt med lilla Miranda i hennes utbrott, tvångstankar med böner, oro och existentiella huvudbry. Jag tänker att en del av det påminner om mig som barn. Men sen börjar djävulsdansen med mamma Gerda spåra ur. Främst modern men även dottern framstår som alltför ensidiga karaktärer för att jag ska tro på dem. Psykologin haltar. Gerdas kärlek och omsorger når Miranda förvrängd, som gift. Den typen av misslyckat moderskap gestaltas mer i min smak av Hila Blum.

Det är Miranda som berättar och jag misstänker att läsaren ska känna sympati med henne, det har jag problem med. Huvudpersonen är märkligt jagsvag och har på samma gång hybris och narcissistiska drag, lite som en person med borderline. Hennes identitet är den som alltid blir sviken, ganska precis som sin mamma. Hon går i terapi som författaren själv också gjort. Jag har ju börjat tillbe arv-guden på sistone och avfärdar övertro på terapi vilket bokens ton ”stackars mig” bekräftar.

”För när jag inte var uppslukad av min bildvärld höll rädslan – chocken – mig i sitt grepp. Den dubbla rädslan, både för vad som kan hända utanför en, och vad som kan hända inuti. Rädslan för den yttre världen och rädslan för ens egen upplevelse av den; för ens egna reaktioner, känslor. Det blir verkligen en förlamning.

Tur då att fantasin finns. Men en snart artonårig människa måste också vara beredd på annat. Måste snart ut i världen. Blotta tanken fyllde mig med så stor fasa att jag bara ville gömma mig under täcket och aldrig komma fram igen.”

Men visst skriver hon väl bra Edelfeldt. Och för mycket. Boken är alldeles för lång och handlar inte sällan om samma saker, men språket är inte upprepande. Det är barnsligt, för mycket av stora känslor men samtidigt lite ytligt och stereotypt, navelskåderi bitvis och värst av allt är häxorna och drakarna som jag nästan inte uthärdar.

feb 24 2024

Staden och hundarna av Mario Vargas Llosa

Det här är en debutbok som ”har ballar”. Den bearbetar den schablonmässiga manlighetskulten men den egentliga sensmoralen är mjuk och bräcklig som en luden pung. Det lär ha krävts reellt mod att skriva och publicera detta verk 1962 som blev en skandalsuccé och hamnade på bokbål.

”..en karl ska vara mera rädd om pungen än om själen.”

Mario Vargas Llosa (f 1936) från Peru är en nobelprisad författare som gick i bräschen för spridningen av latinamerikansk litteratur på 60-talet. Han har en helt egen stil som testar läsarens tålamod, det är inte magisk realism tack och lov. Staden och hundarna är en fragmentarisk kollektivroman som ändå bildar en välgjuten helhet. Berättarperspektivet och fokaliseringspersonen växlar likaså tid och rum. Det tar ett tag för mig att komma in i boken, jag är inte alltid på det klara vem berättaren är. Det är lite irriterande men ändå okej.

”..för soldaten är hans vapen lika viktigt som ballarna.”

Författarens våldsamme och auktoritäre far tyckte att han var ”fjollig” som gillade litteratur och därför skickades han till militärinternatet Leoncio Prado i Lima. Där fick han inspiration till den här romanen. Enligt det fina förordet (som jag rekommenderar att man läser sist) är det karaktärerna Slaven och Poeten som återspeglar författaren. Här finns också Jaguaren, Boa och jättemånga flera.

Tyvärr är det väldigt våldsam läsning detta, i klass med Björnjägarens döttrar och Ondskan. (Förresten tror jag att Jan Guillou har inspirerats väldigt mycket av Llosa.) De unga pojkarna mobbar och misshandlar varandra och djur, förnedrar, kissar och dödar varandra. Varför vill man läsa något sånt här grymt, tänker jag i början och mår ganska dåligt. Men jag märker snart att mellan och på raderna finns också mjuka värden. De karaktärer jag namngett lever upp för mig som riktiga människor i hela sin sårbarhet. Författaren är feministiskt medveten och därför skulle jag inte kalla Staden och hundarna en ”mansbok” det vill säga att teori, detaljer, action och/eller fakta är huvudfokus. Tvärtom är det humanistiska ämnen, känslor, psykologi och relationer som utgör lejonparten.

Det här är ett individuellt och strukturellt fadersuppror, en uppgörelse med militarismen, den våldsamma manligheten och idén om att fosterlandet är en moder. Fosterlandet. Har. Inga. Sönder. Fosterlandet är en nationalistisk idé. Mödrar har söner som de älskar och skyddar men enligt uppfattningen som Llosa vänder sig mot måste pojkar – för att inte bli veklingar, utan riktiga män – separeras från sina biologiska mödrar och adopteras av fosterlandet Peru. (I vårt fall Moder Svea.) Llosa visar att män som fostras utifrån idéer om heder och territorium som ska försvaras, är offer och förövare i en och samma pungbeklädda kropp.

Att läsa den romanen får mig att hoppas att jag aldrig mer behöver höra hur ”dålig stämning” det kan vara i en grupp med ”bara” kvinnor. Att prata skit om andra är ett civiliserat och sunt känsloreglerande beteende. Män borde verkligen ägna sig åt skitprat istället för att förnedra, slå och ta livet av varandra.

Den mest uttalade och återkommande symboliken som går som en röd tråd genom boken är förstås hunden. Det slår mig att vi å ena sidan säger att ”hunden är vår bästa vän” men vi har också uttryck som ”hundår” och ”hundväder samt idiomen ”slita hund”, ”bära hundhuvudet” och ”här ligger en hund begraven”. Hunden förmedlar något dåligt, undergivenhet, någon som kan domesticeras. Pojkarna på skolan ska lära sig att lyda husse, bita de svagaste och utstå kränkningar.

Den här författaren fick inte Nobelpriset (2010) för inte. Han klarar att problematisera mansrollen utan att idealisera kvinnor. Här finns mödrar som ”tröttnar på hundlivet” och överger sina barn. Fattigdomen är kittet som fogar samman delarna i den specifika ordning som råder. Alla har det mer eller mindre skit i den här pessimistiska boken.

När den mest känsliga och fredliga killen, han som följer regler, vägrar att slåss, vågar visa sin sårbarhet och vara autentisk begravs i en kista läser jag det som en allegori över den militära manlighetens möjligheter till mänsklighet. Eftersom det ingår i hierarkiska machonormer att aldrig erkänna sina fel kan ingen förändring eller förbättring ske. Befälen ger sig på kadetterna (hundar för dem), som ger sig på de som går i lägre årskurser (hundar för dem), som ger sig på på de riktiga hundarna i en våldsspiral utan slut. Llosa darrar inte på manschetten när han pekar på hur idiotiskt och självmotsägande systemet är. Jag är öppen för att läsa fler böcker av honom.

feb 21 2024

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En ”sensationell debut” omtyckt av oerhört många och såld till sjutton länder. Jag fattar att folk gillar den, men jag är inte lika imponerad.

Bo är gammal. Han bor tillsammans med sin hund Sixten, dit hemtjänsten och sonen Hans kommer med jämna mellanrum. Han ringer sin vän Ture ibland. Frun Fredrika har flyttat till ett demensboende. Det är till henne berättelsen riktar sig, i ett ”du”.

Tranorna flyger söderut jämförs av förlaget med Löpa varg. Den senare är skriven av den erfarna belletristen Kerstin Ekman som föddes 1933 och sedan länge växt ur det naiva synsätt som Lisa Ridzén (f 1988) gör gällande i sin debutbok. Karaktären Bo är en fiktiv karaktär som utstyrd i sin skapares föreställningar består just fiktiv för mig, till skillnad från Ekmans Ulf som känns sann. Jag menar inte att det finns något som heter litterär appropriering, alla får skriva om allt tycker jag, men det är ju inte säkert att det blir bra. Vad jag förstår har Ridzén dels arbetat med hemtjänst och dels forskat på manlighet och känslor. Ett av mina yngre jag känner starka band till författaren. Jag hade nog älskat den här boken för tio år sedan. Men efter att själv suttit på en dödsbädd och tagit avsked av min far, ger den här typen av tillrättalagda berättelser mig ingenting.

Ni kommer att invända. Nej men inte romantiserar Ridzén, hon skriver om både kissblöja och slemhosta, illamående och smakförvrängning. Ja, det stämmer att Bo kissar på sig flera gånger. Även om jag inte uppskattar att läsa om det, tycker jag att författaren framställer kroppens förfall hyfsat realistiskt. Men Bos åldrade själ, ger jag inte mycket för. Bos tankar utgör merparten av diegesen. De handlar ofta om känslor och rannsakan, han är arg, han skäms och han tänker att han borde säga si och så. Jag tror att hela poängen med människor som Bo, som inte ”sätter ord på sina känslor” är att de inte kan eller vill sätta ord på sina känslor. Inte att de gör det i huvudet. Bos tankar på det förflutna med sin far (gubben) och mor, sin son och fru är idealiserade. Här finns en övertro på orden och en psykologisk självrannsakan som jag tror hör vår generation till, inte Bos. Han tänker precis så som en ung kvinna vill att en gammal man ska tänka, men aldrig så som jag tror är mest förekommande: vi är alla resultat av vår tid. Bos beteende på dödsbädden vittnar om att han känner sig fridfull men han rannsakar sig själv och det förflutna utan acceptans. Han vill säga de där ”viktiga” avslutande orden som skall visa hans tacksamhet och kanske släta över det som varit dåligt. Jag tror tvärtom att en gammal och vis människa inser att man på många fler sätt än med ord visar sin tacksamhet och kärlek, att ens älskade mor exempelvis vet att man älskar henne även om man inte sagt det rakt ut. Men Bo är så där filmiskt perfekt som människor aldrig är, att han på sin dödsbädd helt plötsligt kan säga orden han aldrig tidigare fått ur sig.

Jag funderar på varför man vill upprätthålla en sådan idealiserad bild av människors död. Min poäng är inte att det gör mig ledsen för att jag själv inte fick höra de vackra orden. (Min pappa sa inte ett ord som avslöjade att han var medveten om att han höll på att dö.) Poängen är att man tror innan att kärleksorden som ska knyta ihop säcken hör till när någon dör, men när man väl sitter på dödsbädden är ord det som betyder minst av allt. Ord är ingenting.

Det här är ingen sågning, men jag har ändå mera klander. Inte bara Bo utan även de andra karaktärerna är stereotypa. Fredrika och Bos mamma har varit perfekta kvinnor och mammor som aldrig blivit arga eller ens höjt rösten. Favoritpersonalen i hemtjänsten är gudomlig av absurda mått. Att Ture är gay och att barnen som kommer förbi är samer, spär på den tillrättalagda känslan. Hemtjänstens anteckningar ska väl ge läsaren en utifrånblick, men de är för mig helt överflödiga. Jag saknar gestaltning, det är för mycket tell och för lite show. Den här romanen varken lenar eller upprör, den får mig inte att skratta eller gråta, den är för mig varken som en spegel eller ett fönster, den är en stängd dörr. Men den är för den skull inte dålig.

Tranorna flyger söderut är feelgood som bättre kan jämföras med Fredrik Backmans eller Johan Ens verk, minus humor. Jag kan tänka mig att rekommendera Ridzéns roman till den som gillar att läsa om en alternativ verklighet, som påminner om den vi lever i men är sminkad. När det kommer till känslor kring en dement fru förordar jag Ingvar Carlssons I sällskap med döden.

feb 20 2024

Mjölkat av Sanna Samuelsson

Ellen har lämnat stan och är tillbaka på barndomsgården från vilken familjen flyttade när hon var sexton. Det har gått femton år och det bor andra där nu som inreder med plastfrukter. Mycket är dock sig likt och för varje objekt ett ilande minne. Den tafatta och vänliga grannpojken Max med mjukisbyxorna bor kvar och klär sig likadant. Det doftar och smakar sur sommar och koskit.

”Vem äger en plats? Vem har tillträde? Är det de som har pengarna eller de som har lagt ner arbetet, grävt dikena och svettats ner i jorden, brutit spetten, skrubbat knäna?”

Det finns en smärta här som klättrar i tarmluddet och försöker få uppmärksamhet. Är det ensambarnets sorgesång om tidens gång? Eller har Ellen dåligt samvete för hur hon nonchalerade Max för att slippa dömas för de brott de båda begick i barndomens domstol eftersom deras föräldrar var bönder. Inte för att hon är nära att be om ursäkt, tvärtom. Medan jag söker efter lidandets uppkomst och försöker förstå mig på Ellen får jag lära mig om mjöldryga, galna kosjuka och annat som relaterar till mjölkning, gödsel och lantbruk.

”Begäret har en elak syster som heter behovet.”

Debutanten Sanna Samuelssons (f 1987) prosa är påhittig, pigg och fräsch som sig bör, men också ojämn och tappar mot slutet. Hon skriver mycket skickligt om sex. Jag har en fin läsupplevelse men tycker att porträttet av huvudpersonen är tecknat med för svag blyerts.

”Tunga av stövlar lögnar vi fram.”

Stötestenen är människans problem med vem hon var som barn och vem hon är nu. I Ellens fall verkar detta försvåra nära relationer. Bokens andra stjärna Diana, har lämnat henne. (Både Ellen och Diana betyder lysande.) Ellen försöker sammanfoga det janusansikte som uppstod i barndomens utanförskap med storstadsmänniskans. Jag skulle gärna läsa mer om hur det går med den saken.