Jag hade förlorat tron på hjältar, men har nu återfått den. Den modiga Jelena Kostiutjenko (f 1984) är kanske ingen belletrist men däremot en skjutstjärnsjournalist av rang. Jag ser på Goodreads att hon anklagas för att sprida rysk propaganda, hon lyckas provocera redan med titeln.
”Jag gick till regionsbiblioteket och bad om fler nummer av Novaja Gazeta. Jag letade efter hennes [Anna Politkovskaja] artiklar. Jag läste dem. Det kändes som om jag hade feber, jag lade handen över pannan, men den var kall, fuktig, död. Jag insåg att jag inte visste någonting om mitt land. Att teven hade lurat mig. Jag gick runt med den här insikten i några veckor. Jag läste, gick runt i parken, gick runt och läste igen. Jag ville prata med någon vuxen, men det fanns inga vuxna – alla trodde på teven.”
Novaja Gazeta var en mångfaldigt prisad, oberoende, oppositionell nyhetstidning som startades 1993 av bland annat Dmitrij Muratov (som fick Nobels fredspris 2021). Dess grävande journalister arbetade med människorättsbrott och korruption, flera av dem mördades. Kostiutjenko arbetade på tidningen fram till 2022 då den lades ner till följd av invasionen av Ukraina och ökad statlig censur. Hon lever nu i exil.
Mitt älskade land är en reportagebok med Kostiutjenkos texter om dels personliga upplevelser av att växa upp i ett älskat Sovjetunionen och leva som lesbisk kvinna i Ryssland. Det är drabbande att läsa om hur den unga kvinnans ögon plötsligt öppnas inför den ryska regimens förtryck. Här finns reportage om tågtrafiken och hur den utanför Moskva går lite som den vill, om korrupta poliser som röker gräs istället för att arbeta, om bordellens misär där kvinnans pengar inte sällan går till killen som är internerad i straffkoloni.
Att leva som ryss är för somliga underbart, för andra helt okej, för många att leva i vanmakt och för en del ett rent helvete. Kostiutjenko intervjuar människor från olika delar av befolkningen och stöter på fattigdom, utsatthet, brottslighet, vapen, våld, missbruk, hög dödlighet. Många ryssar heter Nina. En Nina är sjuttiofyra år: ”Hon har haft två makar – båda är döda. Sex barn. Alla är döda. Fyra av dem dog som spädbarn. När barnen är så små syr man fast gåsvingar på dem och begraver dem i träden. Döda barn förvandlas till fåglar.” En annan Nina säger: ”En del klarar sig, andra inte. Varför? Nu tror jag på moirerna, de blinda grekiska ödesgudinnorna. De väver människors öden av vad som helst och klipper av tråden när de vill. Det är enda sättet jag kan förstå nåt här.”
Det handlar om terrordådet i Beslan då 155 barn dödades när ryska säkerhetsstyrkor stormade skolan och gruvbolaget Nornickels utsläpp i Norilsk.
”Nepotism är vanligt, den är hemsk och faktiskt ett av de största problemen, både i Kombinatet [Nornickel] och i allt som över huvud taget pågår här. Det är därför folk ofta har befattningar som inte motsvarar deras kompetens. De har helt enkelt köpt sin examen och fått ett jobb någonstans.”
För mig som ibland blir trött på ”journalistiken” efter sociala mediers intåg, klickbeten och metoo-haveriet är det otroligt livgivande att läsa om hur Kostiutjenko gör skillnad när hon avslöjar maktelitens brott. Men Mitt älskade land är en fragmentarisk och lite stum läsupplevelse. Språket är korthugget och inte alls målande, namnen är många och jag har lite svårt att få någon riktig känsla för verkligheten som beskrivs. Kanske hade kompletterande bilder gjort reportagen mer begripliga. Mot slutet skildrar hon livet på ett barnhem och ett hem för funktionsnedsatta (PNI – psykoneurologiskt internat) och det hon då upplever engagerar mig enormt.
”För mig är PNI den ryska staten. Inte vaccinet Sputnik-V, inte OS, inte rymdraketerna. För mig är det här man finner staten, det är här jag ser dess anlete.”
Avslutningsvis berättar hon om hur hon får sin romantiserade bild av krig utbytt mot verklighetens lera och utvakade människor. Hon hamnar under beskjutning och upptäcker överraskad att hon kan springa på alla fyra. Ännu mer överraskad blir hon över att inse att ryssarna är fascisterna.
Mitt älskade land är motsatsen till rysk propaganda, vilket de som påstår det skulle upptäckt om de läst boken. För mig är det en lärorik läsupplevelse bland annat informeras jag om att 88 är ett kodord för Hitler (h är åttonde bokstaven i alfabetet). Tänk på det i sommar när ni längtar efter vanilj- och chokladglass täckt med nötkrokant!
Senaste kommentarer