Det goda sovjetiska köket av Anya von Bremzen

Jolka palki! Jag har ÄNTLIGEN fått uppleva Ryssland, och Sovjetunionen till och med. En sån här lyckad tripp har jag inte varit iväg på sedan Kankimäki tog med mig till Tanzania. Jag har erfarit den ryska kylan, mörkret, kösystemen och klaustrofobin. Jag har smakat den feta kaviaren, andats in doften av lamm, prövat vodkaruset, deltagit i skålandet och hört det ryska skrålandet. Vilken fantastisk resa, läsupplevelse och historielektion Anya von Bremzen bjuder på. Jag visste inte att jag älskar att läsa om mat.

1974, som elvaåring migrerade hon tillsammans med sin mamma, till USA från Sovjetunionen. Det forna imperiet täckte som mest en sjättedel av jordens yta, elva tidszoner, innefattade femton etniska republiker och en folkmängd på trehundra miljoner. Boken behandlar von Bremzens judiska släktingar i tre generationer och hela rysk/sovjetiska 1900-talet med ett kapitel för varje decennium.

Det handlar om maten (inklusive recept), drycken (den ryska champagnen Sovetskoje šampanskoje som fanns på tappkran i vissa mataffärer), svälten (bröd med sågspån), ledarna (bla Lenin, Stalin, Brezjnev, Gorbatjov, Jeltsin, Putin), språket (vodka är en diminutivform av voda som betyder vatten, det finns inget ord för privatliv på ryska), författarna (själens ingenjörer), musiken (propagandasånger), krigen (inbördeskriget där bolsjevikerna i Röda armén segrade och Ryssland blev Sovjet). Äsch jag kan ju inte rada upp allt även om jag skulle vilja. Allt som står i den här är intressant.

Det handlar också om realistiskt idylliskt (obs ej paradox) moderskap. Författarens fantastiska mamma blev en homo sovjeticus med det egendomligt dubbla stalinistiska medvetandet:

”’Du förstår’, förklarade mamma, ’jag var antisovjetisk från det ögonblick jag föddes – i maggropen, i hjärtat. Men i huvudet var jag på något psykologiskt sätt… en ung stalinist. Men efter hans [Stalins] död’, fortsatte hon, ’kunde jag tänka klart’.”

Anya von Bremzen är en enastående skribent som lyckas beröra, utbilda och underhålla med sin välkomponerade prosa. Jag har läst den här boken som i ett rus, fast att det handlar om hemska saker är det ändå för mig 420 sidor dröm och epifani. Beskrivningen av hur livet kunde te sig för medborgarna i Sovjetunionen är imponerande nyanserad. Hamnade man inte i lägren i Gulag var man troligen med i det kollektiva lyriska delirium som trettiotalets Sovjetunionen var för många av invånarna samtidigt som miljoner svalt ihjäl.

”Mamma uppför sig alltid oklanderligt, uppträder alltid som en dam av värld. Men än i denna dag äter hon som en utsvulten varg, som en överlevare från kriget som kastar i sig maten på tallriken innan de andra runt bordet ens har hunnit lyfta sina bestick. Ibland när vi går på flotta restauranger skäms jag över hennes sätt att äta – sedan skäms jag över mig själv för att jag skäms. ’Mamma, det sägs att det är bra att tugga maten ordentligt’, försöker jag försiktigt tillrättavisa henne. Då stirrar hon för det mesta bara på mig. ’Vad vet du om det?’”

Lämna ett svar