”En ö-bo är mörk i sinnet, inte stel av skräck utan av allvar.”
Jag faller inledningsvis för de generaliserande beskrivningar som gäller oss ö-bor. Här gäller det livet i början av 1900-talet och dessutom på en liten norsk ö: Barrøy. Jag gillar att bli påmind om hur människan tvingas ödmjuka sig inför naturens krafter. Att karaktärsutvecklingen pågår mest i bakgrunden stör mig inte. Till en början.
Men snart visar det sig att det här var en riktigt trist historia, varken feelgood eller feelbad, feelnothing. Den sägs vara baserade på verkliga händelser, men det verkar konstigt för det händer just inget. Gillar man romanen kallar man den lågmäld, jag vill beskriva den som intetsägande. Inte dålig, allrahelst inte språkligt, men torr och liksom död. Jag hade svårt att behålla koncentrationen och fick aldrig någon känsla för karaktärerna.
Ingrid – havets dotter, är i vilket fall huvudperson. Vi följer henne från barnsben tills hon är tjugo. Hon får lära sig sköta hushållssysslor och båtliv.
Det här var inget för mig trots skönskrivning om ö-liv och feministisk ansats. Jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag läser hellre om Karin Erlandssons Hem.
2 kommentarer
Den här resentionen väckte något i mig.
Känner att den vill jag läsa(måste läsa)
DE OSYNLIGA
Roy Jacobsen
Författare
God läsning! 🙂