Vit skörhet av Robin Diangelo

Du kanske tror att du inte är rasist? Läs den här boken!

Robin Diangelo (som är vit) försöker få oss vita att förstå att rasismen är ett djupt inbäddat historiskt system av institutionell makt som upprätthålls av vita och som vi alla socialiseras in i. Till hjälp använder hon bland annat Bourdieus begrepp habitus och könsmaktordningen som jämförelse, samt flertalet exempel att känna igen sig (eller inte känna igen sig i). Hennes ton är stringent och sträng. Hon citerar olika vältaliga experter.

”Vita människor, jag vill inte att ni ska förstå mig bättre; jag vill att ni ska förstå er själva. Er överlevnad har aldrig varit beroende av er kunskap om den vita kulturen. Faktum är att den har varit beroende av er okunskap.” /Ijeoma Oluno

Får hon som vit skriva om rasism då? Ja, såklart. Får rasifierade personer reta sig på hennes framgångar när hon skriver det som de har sagt och upplevt sedan länge? Ja, mer än gärna.

”Ras är inte rasismens far, utan dess barn.” /Ta-Nehisi Coates

”Vithet, precis som ras i övrigt, är naturligtvis en fiktion, det som i akademisk jargong brukar kallas för social konstruktion, en gemensam myt som får empirisk bäring genom sina effekter, inte genom sin essens.” /Michael Eric Dyson

Författarens diskurs grundar sig i en amerikansk kontext. Jag tänker att här i Sverige har vi samma rasistiska vithetsproblem, i det att man utser syndabockar och ställer utsatta grupper mot varandra. Sverigedemokraterna är inte ett uttryck för ökad rasism, snarare tvärtom. Framgångarna synliggör hur utbredd rasismen är i vårt avlånga land. Diangelos poäng är just att alla (vita) människor bär på rasistiska fördomar. Jag tror det var ännu värre före 2010 när sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ju mer övriga partier tar avstånd från rasism, desto bättre går det för sverigedemokraterna. Att inte ens järnrör kan stoppa deras framfart bevisar att Diangelo har rätt. Fördelen med SD är att diskussionen om rasism har kommit upp till ytan. Vi har nu subjektiva siffror på att stora delar av vår befolkning är rasistisk. Detta leder till diskussioner om rasism, vilket är jättebra och enda sättet att få till förändring. Dessa diskussioner måste fortsätta. Risken för normalisering är överhängande och livsfarlig. Dessvärre är diskussionerna inte speciellt konstruktiva, men det kanske de kan bli så småningom.

Efter att ha erhållit undervisning av Ulrika Dahl, professor i genusvetenskap, kände jag till det som står i den här boken, men det tål givetvis att upprepas. Dock blev det lite väl många upprepningar i andra halvan.

Vi har alla fördomar, det är mänskligt och oundvikligt. Vita måste sluta vara sköra (lättkränkta) och istället erkänna fördomar, kämpa emot dem och låta bli att agera på dem. Hälsningar den ofrivilliga rasisten!

Tack Natur & Kultur!

Lämna ett svar