Jag känner till Eksvärds historia, att hon varit utsatt för pedofili och jag tycker hon förtjänar en stor eloge för att hon försöker sprida kunskap om ämnet med syfte att hjälpa barn. Jag hoppas verkligen att tre ska bli noll kan göra skillnad. Med det sagt måste jag tyvärr meddela att den här boken föll varken mig eller min nioåring i smaken.
Det handlar om tre syskon i åldern fem till tio. Två tjejer och en kille, en använder teckenspråk, ingen av dem är vita eller har rakt hår. En är retad, den andra vågar inte säga ifrån och den tredje blir inte lyssnad till. Gott så.
Nu till allt det märkliga. Föräldrarna jobbar och håller på med hushållsbestyr (ja pappan också) så de hinner inte lyssna till sina barn när de försöker berätta något. Kanske är jag blind för min privilegierade situation nu, men jag upplever inte detta som ett stort problem idag. Problemet är snarare att få sina barn att vilja berätta. Föräldrar önskar ju knappt något hellre än att få höra hur barnen har det i skolan och med kompisar men barnen är stentrötta på frågor och stirrar hellre in i sina skärmar. Avslutningsvis får vi föräldrar tips på hur vi ska få barnen att berätta, genom att själva berätta våra egna erfarenheter av jobbiga saker. Men hälsningar från en som testat: det fungerar inte. Barnen stirrar fortfarande mycket hellre in i en skärm.
Jag tänker att Eksvärd fortfarande har ganska små barn och därför förhoppningar som ännu inte släckts. Jag hade dem också. Att om jag som förälder gör allt i min makt för att bjuda in barnen till samtal, så kommer de vilja berätta om sina svårigheter för mig. Men glöm det. Vissa barn vill prata med sina föräldrar, andra vill det inte. Den här boken kommer förmodligen inte att kunna förändra det. Det är vad jag tror.
Syskonen känner sig alla tre svikna av sina föräldrar och önskar att deras föräldrar ska försvinna. Och hör och häpna! Då händer nämligen just det. Lärdom till barnen: dina tankar kan vara farliga. Om du tänker knäppa tvångstankar kan de slå in. Alltså precis tvärtemot hur det är och vad jag vill lära mina barn. Tankar är inte farliga. Det finns inget sådant som magiska tankar. Du får tänka att du hatar mamma och att du vill att hon ska försvinna, det gör inget, det är bara tankar i affekt. Tankar kommer och går och de påverkar inte verkligheten. Släpp tankarna fria! I och för sig ledde ju läsningen av denna märklighet att jag och mitt barn fick en pratstund kring detta.
I samma stund som barnens föräldrar försvinner hamnar barnen i en skitkonstig skog med konstiga djur. Det är tänkt som något slags spännande äventyr förklätt till KBT, tror jag. Barnen utsätts för sina rädslor och lyckas gå emot dem. Trollkarlen Tyst skickar ut ”tystnadsmoln” som skingrar sig först när barnen säger orden ”lyssna på mig”.
Det är tyvärr varken spännande eller magiskt, bara väldigt märkligt och alltför tydligt sedelärande. Jag ser framför mig att Eksvärd tänkte något i stil med, hur svårt kan det vara att skriva en barnbok. Det är väl bara att smälla ihop en saga med en trollkarl, barn älskar sånt. Kastar jag in några magiska nycklar och färgglada bilder, så är jag i land.
Läs gärna innan du tänker, men kanske inte just den här boken.
Senaste kommentarer