Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Viet Thanh Nguygens prisade debutroman börjar i Vietnam, vid Saigons fall 1975. Bokens jag är en sydvietnamesisk kapten som arbetar som spion för den nordvietnamesiska sidan. Hans dubbelliv fortsätter när han kommer till USA.

Det här är en skildring av Amerikakriget eller Vietnamkriget, beroende på vilket perspektiv man har. Det absolut bästa med romanen är representationerna av vietnamesiska komplexa karaktärer. Inte bara ATT de representeras och att vi ska känna empati med dem utan att de också får vara komplexa och göra fel det vill säga vara mänskliga på riktigt. Att jagets inifrånperspektiv är en vietnames som blickar på väst är själva poängen.

Det är bitvis riktigt rolig satir om den amerikanska optimismen och den ”amerikanska drömmen”. Läsaren får en förståelse av krigets många olika sidor, dess fruktansvärda och ihållande följder. Det handlar givetvis väldigt mycket om rasism. Jag tror att författaren vill att jag som läsare ska sätta mig in i andra personers liv. Personer som inte är som mig själv. Och förstå att en person som har två kulturer är dubbelt av allting, inte hälften av någonting. Det tyckas jag att han lyckas med.

Författaren är professor i etnologi, vilket märks i texten. Ibland blir han lite väl ivrig att undervisa. Men anledningen till att jag inte älskar den här boken är grabbigheten och vad som nästan liknar action. Spioneri, vapen, utnyttjandet av prostituerade och mord är inte mina favoritteman. Men jag tror att han lyckats locka många läsare till sin flyktingberättelse med historisk underton genom att lägga den i formen av en spionthriller.