Förut läste jag Höstoch nu är det vinter. Man vill ju göra rätt va, men vad fick jag ut av det? Det oklart (än så länge) vad årstidstitlarna vill säga i Smiths kvartett. Medan jag har läst Vinter har jag funderat mer på kopplingarna mellan böckerna än vad jag njutit av Vinter som en bok i egen rätt. Dumt ju, men så blir det ibland.
Det börjar med att nästan alla saker utom spöken är döda – en omvänd skapelseberättelse – så som det delvis är och framför allt kan kännas på vintern. I bakgrunden har vi Brexit, inhuman flyktingpolitik, en kaotisk värld med sociala medier och en överhängande klimatkatastrof. Det är minst sagt vemodigt, (Vinter är dock inte den sista boken). Och sen har vi de små människorna som oavsett rena eller smutsiga andar ska navigera i en utmätt tid som är nu men som också utgörs av vad som redan hänt och vad som komma skall. Här är det två sjuttioåriga systrar och antagonister – den ena entreprenör, den andra klimataktivist – en son (kung Arthur?) och en kvinna han betalat för att vara med, som tillsammans firar jul.
Det som är väldigt likt i böckerna är författarens skruvade stil som också tangerar översättaren Amanda Svenssons; avspänd och språkglad med fria associationer som spritter iväg väl långt för min smak. Dialogerna sker mellan karaktärer men också mellan berättare och läsare. I texten som är väldigt teatral finns humor, litteraturreferenser och mysterier – jag får ibland en otäck känsla av att jag missar poänger. Böckernas teman sammanfaller när det gäller tid, minnen, svåra familjerelationer, samhällskritik, krig och klimat. Gränsen mellan verklighet och fantasi är suddig. Den vänsterorienterade politiska övertygelsen lyser igenom och även fast jag delar den övertygelsen är jag inte helt nöjd. Jag tror jag håller på att utveckla intolerans för böcker som är ”kloka”. Jag tycker texten är ojämn och min känsla under läsningen pendlar mellan dum (vad har jag missat?) och uttråkad (när det är förnumstigt). Men däremellan finns också plats för mys och måttligt intresse.
”Inget av detta händer här. […] Alla platser är ett här, inte sant?”
Tyvärr får inte Hoppets gröna klänning eller Lyckans röda äpple, Shakespeare eller Dickens, en naturintresserad bloggare som föredrar Twitter mer än andra fåglar, konstnärerna Pauline Boty eller Barbara Hepworth det att spritta i min bralla som jag tror det gör hos Jeanette Wintersons fans. Men jag kommer i alla fall att läsa fortsättningen. Måste. Knäcka. Nötterna.
Det här är fem små skakande noveller med olika personer som alla hör till samma lilla avfolkade by belägen på Kanadas landsbygd. Avsändaren är platsen som likaväl kunde varit här på Gotland. De magiska orden är pengar och ”ekoturism” (turistindustri).
Jag gillar ofta glesbygdslitteratur och Hägern är inget undantag. Lise Tremblay skriver minimalistiskt och ”smutsrealistiskt”. Boken är liten men innehållet stort, översatt från franska av Elin Svahn. Ett suggestivt obehag växer fram och jag är fångad från början till slut.
Naturen i glesbygd är vacker och byn lever upp då den befolkas av välbärgade sommargäster, jägare och fågelskådare. De som är bofasta tvingas dansa efter turisternas pipor, de som inte redan är bundna av släktbanden. Människorna lever som under en glaskupa, där är trångt och kvalmigt. Skolan är nerlagd men skönhetstävlingarna för unga tjejer pågår alltjämt. Främst är det kvinnor som förmår lyfta på locket och slippa ut. Männen blir kvar med tystnaden, jaktvapnen, alkoholen och frustrationen.
”Sedan dess har jag av egen erfarenhet lärt mig att byns enda regel är lögnen. Alla vet allt och alla låtsas som att de inte vet någonting”.
Jag älskar att Tremblay insinuerar att i allt som sker finns också dess motsats. Mäns bristande verbalitet öppnar för andra sätt att kommunicera och den syster som söker kontakt är inte bara till hjälp. Urbaniseringen är problematisk, stan å ena sidan och landsbygden å andra. Byn må ha sin mossa men när Tremblay skriver om den gör hon det fruktbart och öppet. Jag vill läsa mera av henne.
Jag lära mig ett nytt ord: kylbränd, om kött som legat för länge i frysen.
——————————
Det här är årets sista recension. 2023 har bortsett från läsningen varit ganska trist, jag tror det beror på att jag fått ett dödsmedvetande (första halvan av året var dessutom ett sorgeår). Jag har klarat utmaningen att läsa 300 böcker. Det har varit ett riktigt gott läsår med hela 41 stycken favoriter mellan vilka jag tyvärr absolut inte kan välja. De finns att hitta under taggen Favorit eller Betyg V. (Minst) 16 gånger i år har jag syndat, 16 böcker har jag sågat.
Jag har läst totalt 61 002 sidor. Det blir 167 sidor/dag (ljudböcker inkluderade). Den längsta boken jag läst i år är Anna Karenina med 964 sidor och den kortaste är någon barnbilderbok kanskeDyksommar. Tusen och en natt är den äldsta och När vi var fåglar den nyaste. I år har jag slutfört utmaningen att läsa mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. Jag har läst tre verk av årets Nobelpristagare samt lagt lite krut på att läsa författare från olika länder. Min jorden-runt-utmaning går framåt, jag har nu läst böcker av författare från totalt 72 olika länder, 17 av dem är nya för i år.
”Att läsa På spaning är också att läsa sig själv – och glömma sig själv.”
Att läsa På spaning är för mig som när Berättaren Marcel ”beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag” för mekaniskt till läpparna en sked med, inte vin utan lindblomste, i vilket han blött upp en bit, inte oblat utan madeleinekaka. Att läsa På spaning är att spritta till, bli på helspänn inför något ovanligt som försiggår inombords. Det är att fyllas med epifani och med ens ter sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad. Att läsa På spaning är att ta del av ett konstverksom ”erbjuder ett par ögon utöver de egna.” Det är att dessutom själv bli en sorts konstnär, en levnadskonstnär, eftersom livet självt är ett konstverk. ”Att läsa På spaning är att gå i lära, att bli en annan, att få tillgång till dolda delar av sig själv.” Jag glömmer bort mitt jag och när jag återkommer till mig är jag förändrad.
”Men också läsaren kan vara konstnär, så tolkar jag Prousts rader om boken som ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv. Att vara konstnär är inte en praktik eller en syssla, utan ett förhållningssätt, en sensibilitet, ett sätt att bruka intuition och fantasi. […] ..för Proust är konsten vidgandet av våra jag till att omfatta också andra människor, hur de känner och tänker: Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt.”
Proust romansvit är överväldigande och för den som inte har tålamodet, tiden eller koncentrationsförmågan att ta sig igenom hela verket kan jag med varm hand rekommendera Lyckans gåta som en ingång. Carl-Johan Malmberg förmedlar med aldrig sinande entusiasm, vänlig pedagogik och stor noggrannhet vad som är extraordinärt med romanen. Malmberg bidrar till min förståelse av varför jag älskar På spaning och varför läsupplevelsen påverkade mig som den gjorde. Lyckans gåta är inte en bok om Marcel Prost utan om hans magnum opus, inte heller är Malmberg speciellt personlig. Han har plockat ut de bästa bitarna samt några till, här finns många och långa citat främst från sista delen. Man bli nyfiken tror jag, om man inte läst storverket och om man har läst det får man en välbehövlig djupgående genomgång och encyklopedi. Jag fick dessutom flera nya lästips.
Själv blev jag ett brinnande Prostfan redan under läsningen av första boken, Swanns värld. Enligt Malmberg är det många som fastnar i tredje delen. Den som kämpar på och läser hela verket kommer att bli rikligt belönad. Det är nämligen först efter att man läst alla sju böcker som man förstår hur kompositionen är tänkt. Den sista delen är kanske den bästa roman jag läst någonsin och det skulle inte förvåna mig om det delvis beror på motståndet som jag trotsade i del tre, fyra, fem och sex. När man sitter med facit i hand och vidgad själ drabbas man av tacksamhet och inser som Sara Danius skrev att: ”Man är inte galen. Inte vansinnig. Inte sjuk. Man har upptagits i kretsen av Proustläsare.” Det är alltså inte bara med de ekvilibristiska språkkonsterna, kompositionen, öppenheten och den psykologiska kunskapen som Proust imponera. Han bjuder upp läsaren på scen, där lär han mig att balansera på livets lina som sträcker sig över mina svunna tider som när man ser tillbaka på dem med hjälp av fantasin kan förvandlas till lyckostunder befriade från tidens ordning. Detta är enligt Proust det högsta goda, svaret på lyckans gåta, att befinna sig ”utanför tiden” där så kallade minneschocker gör livet lättare att leva.
”ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat”
Malmberg förklarar den dubbelrörelse som bildar romanverkets geniala väv. Proust låter något utspela sig (som brukligt i en roman), hans iakttagelser och återgivning av fenomen tar ofta omvägen över andra fenomen i manieristisk stil och avbryts av att berättaren tar ett steg tillbaka för att reflektera, komma med slutsatser i ett essäistisk skrivsätt. Enligt Malmberg kommer inspirationen till detta skrivsätt från en annan av mina favoriter; George Elliot.
”För Proust kan inget fenomen synliggöras som vad det är. För honom finns inget ting i sig i Kants, Husslers, fenomenologins mening. Ett fenomen måste jämföras med ett eller flera andra för att träda fram. Det uppstår först i liknelsens form – med andra ord i språket och i individen.”
Proust berättelse uppehåller sig i det sociala och mellanmänskliga, hur bilderna av den verklighet vi utgör och är omgivna av kommuniceras. Han ”ser med ord” och försinnligar världen. Ingen kan som Prost skriva om känslans växlingar som också utgör romanens centrum. Romanen förordar en slags psykologisk kubism om motsatserna i människan.
”Ingenting når intellektet om det inte först funnits i sinnena.” Sinnena är för Berättaren intellektets känselspröt. Proust använder smärta exempelvis i form av svartsjuka som ett instrument för att skapa konst. Med en impressionistisk blick tittar på dynamiken mellan då och nu, minne och glömska, ljus och skugga, liv och död, synligt och osynligt, det vackra och det fula. Proust använder uppfinningsrika analogier på sin upptäcktsfärd genom det alldagliga. Han låter ett sinnesintryck korrespondera med ett annat i så kallade synestesier – förbindelser mellan våra olika sinnen. Han avvisar den naturalistiska redovisande prosan när han broderar ut känslorna som fenomen väcker. Det finns visst beskrivningar av ytan men aldrig utan att han också tränger genom den och ner på djupet.
”ty det var inte vad de ville säga utan deras sätt att säga det som intresserade mig, emedan det avslöjade deras karaktär eller deras löjliga sidor..[…] .. jag liknade en kirurg som ser den tärande inre sjukdomen under en kvinnas släta mage. Jag gick bort på middag men såg inte gästerna, ty när jag trodde mig betrakta dem, röntgenfotograferade jag dem.”
Malmberg bevisar Olof Lagercrantzs alltför enkla påstående att På spaning är en sorglig bok fel. Visst är tonen ofta sorgsen men också obekymrad, inte sällan komisk. Exempelvis beskriver han ”det förflutna som en brottare som tar livtag om nuet. […] Tiden blir en människa […] både stark och farlig.”
Utanförskapet, är ett annat tema som Proust och Malmberg uppehåller sig vid; det oönskade och självvalda som en akt av befrielse. När jag läste På spaning blev jag oerhört eggad av tanken på det sista. Jag fick en mäktig känsla av självtillräcklighet, att jag inget annat behöver än böckerna som sällskap (förutom familjen). Jag ville sitta i ett tour d’ivoire (elfenbenstorn) och bara konsumera konst som vidgar min själ. *plats för skratt
Proust skriver om vänskap som en flykt och att den får oss ”att uppoffra det enda hos en själv som är verkligt”. Vi överger vårt autentiska jag, söker utvärtes stöd i en vän. Malmberg förklarar: ”Genom ett slags förfalskning av oss själva kommer vi att uppskatta hos andra de egenskaper vi hos oss själva uppfattar som brister. Vänskapen blir på så vis ett förräderi mot oss själva; vi förlorar tron på det sanna hos oss till förmån för det falska hos andra.” De verkliga, värdefulla tankarna tänks bara i ensamhet.
Men. Dels visade sig vara väldigt svårt att hitta böcker av den digniteten. Inte alla (inget annat!?) verk gör mig till konstnär, om man säger så. (Att läsa På spaning är inte bara lyckligt, det är också att se hur andra texter bleknar.) Det är dessutom enligt Malmberg ett missförstånd att den intellektuelle eller skapande människan blir som mest kreativ i sin ensamhet. Man måste uppleva samtal och gemenskap för att ha något att skapa kring.
”Söka? Det räcker inte: skapa.”
Konsten och dess komplexa betydelse går som en röd tråd genom På spaning och Malmberg lyfter detta på ett snygg sätt med placeringen av Andrea Mantegnas verk Korsfästelsen på omslaget. Målningen omnämns av Proust vilket enligt Malmberg kan bero på att bildkonstnärens stilgrepp påminner om Prousts eget i det att åskådarna tar mer plats i bilden än huvudpersonen och att verket föreställer liv och död i samtidighet. Gestaltandet vädjar inte till betraktaren/läsaren, upphovsmannen försöker inte övertala oss att känna något på förhand bestämt. Malmberg påtalar att i Mantegnas målning samverkar ointresse och likgiltighet med yttersta förtvivlan och plågsamt döende. Trots ett uppslitande innehåll finns ett lugn i bilden såväl som i texten. Proust skriver om moralfrågor men utan att moralisera, dömandet överlåter han till läsaren. ”i själva verket är varje läsare, när han läser, sin egen läsare”. Proust förväntar sig av läsaren att hon bör anstränga sig att tränga ner i världen och sitt eget djup. Läsaren blir då en konstnär – är konstnär inners inne – och har möjlighet att med fantasins hjälp omvandla plågsamma minnen, förluster och misslyckanden, till något nyttigt och vackert: det vill säga återfinna tiden.
”Jag är både den som känner och förnimmer och den som iakttar och gestaltar det: jag som konstverk.”
I romanens motto ”Söka? Det räcker inte: skapa” finns svaret på lyckans gåta det vill säga livsgåtan. Vi som har ett rörligt medvetande behöver inte sörja tiden som flytt utan kan återfinna den med minnet och genom att låta fantasin flöda. Vi bör söka rätt på verkligheten utanför vanans makt och vardagens slentrian. Med hjälp av våra sinnen kan ett minne som legat fäst vid en botten släppa och stiga upp till ytan. Sen ska vi utforma nya uttryck i form av bilder, text, musik eller skulptur. Konstverk är som änglar, de kan återuppväcka en död konstnär. Detta sker i romanen med Vermeer som målat den gula murytan och det sker med Proust vars böcker läses fortfarande hundra år efter hans död.
de döda lever kvar endast inom oss”
Lyckans gåta är måste-läsning om man gillar På spaning. Ibland är den mer djupgående än vad jag kan ta till mig för närvarande, men man vet aldrig vad en omläsning i framtiden kan innebära. Lyckans gåta kan man växa i. Men varför texten ska vara i svårläst rött begriper jag inte.
Jag är nog inte den julpys/mys/rystyp som Winterson riktar sig till med sina magiska historier och nostalgiska recept. Men precis som uppesittarkvällen – TACK OCH LOV – nu finns i tes (Lotta Engbergs) och ljuvaste antites (Christopher Garplinds) känner jag mig nödgad att ta mig an den här julporren med prosaisk ansats.
Som titeln utfäster delger författaren fiktiva sagor varvat med julrecept kopplade till personliga anekdoter. Vi som läst JeanetteWinterson tidigare känner igen nyckelbegreppen; religiösa dogmer, homosexualitet, utanförskap och föräldralöshet. De här berättelserna är dock glättigare än allt annat jag läst av henne, här råder mer eller mindre klichéartad julstämning, inklusive spöken, en levande snöperson, en julhatare med mera. Det är en gnutta klokt, sorgligt och berörande men mer barnsligt och sentimentalt.
Vi vet ju att det finns folk som är ensamma på julen och att barn far illa under denna kommersiella högtid. Jag tycker att Winterson slår in öppna dörrar och att när hon låter det goda segra är det på bekostnad av realismen. Julhataren får en gran, den ensamme hittar en partner och den elaka straffas.
”Julen handlar om gemenskap, samarbete och firande. Om man gör julen till det den ska vara kan den bli ett motgift mot den jag-först-mentalitet som har omklassificerat kapitalismen som nyliberalism. Shoppingcentret är inte vårt rätta hem och det är inte heller ett offentligt rum trots att gallerians falskt välkomnande miljö för många är den enda offentliga plats som finns kvar förutom gatorna..”
Men här finns också intressanta fakta om julen. Den inspirerar mig till att sammanställa ett julquiz till familjen. Vad symboliserar egentligen vinterträdet? (Överlevnad.) Från vilket land kommer traditionen med julgran? (Tyskland.) Varför är julens färg röd? (Reklam för Coca-cola.)
Jaha och så var jag tillbaka på kyrkogården igen, där brukar jag inte trivas, men skam den som ger sig. Tredje gången gillt med denna prisade debut vars författare är från Trinidad och Tobago. Hon har skrivit på trinidadisk engelska vilket möjligen har satt översättaren i en svår sits. Eva Åsefeldt skriver ”dom” istället för ”de” och ”dem” och det tycker inte jag är helt lyckat. Kanske borde man läsa den här på originalspråk.
Det är en tudelad dieges med två huvudkaraktärer som sammanstrålar. Dels är det Yejide som står i klärvoajant förbindelse med de döda, dels är det Emmanuel Darwin som sviker nasirlöftet, klipper sig och skaffar ett arbete som gravgrävare. De möts på kyrkogården och blir kära.
Tyvärr är jag helt ointresserad av deras berättelser redan innan de möts. Som kärlekshistoria blir Vi var fåglar ännu sämre. Han uppfattar hennes huds ”naturliga” doft som sandelträ och sånt. Jag känner inget annat än tristess. Diegesen leds delvis framåt av retoriska och irriterande frågor av typen; ”Varför vill han [Darwin] så gärna hitta honom [Darwins far]?” Jag kan inte se den röda jorden eller de lysande eldflugorna, jag känner inte den kvävande hettan eller andarnas närvaro. Jag lär mig inget (förutom om nasirlöfte), jag undrar inte hur det ska sluta, jag får inget att fundera på och jag njuter inte av texten.
Det är möjligen lite intressant när hon jämför cannabis med alkohol: ”Gräs får honom att vilja odla och plantera, vattna blommorna och dra händerna över bladen och leta efter angrepp och skadedjur. Får hans mamma att vagga fram och tillbaka och nynna med mjuk röst, tar smärtan från hennes fingrar. Får det att kännas som att han för upp grönska ur jorden var han går. Av rom blir han seg och slö, så tung att han skulle sjunka ner i marken om han stod upp för länge.”
Jag förstår att det ska uppfattas som fint och berörande att skriva om sina levande och döda anmödrar, men Ayanna Lloyd Banwo lyckas inte skriva fram hur verklighetens nivåer samexisterar. Jag kan också se att hon försökt göra sina karaktärer komplexa, exempelvis är Yejides mamma ”både sköte och grav, sondslang och hängsnara” men det hjälper inte. Jag får känslan av att jag läser en dålig ungdomsroman.
”Otis tycker att barn väcker känslor i en och ger sig av och lämnar en stående i regnet med känslorna.”
Hemma är en märklig, liten och oförutsägbar bok om en kvinna som flyttat ut på landet och för första gången bor ensam i ett hus. Hon och hennes man Otis separerade efter att deras vuxna dotter lämnat hemmet. Det är alltså högst oklart var ”hemma” är för henne nu, eftersom det under lång tid varit där barnet är. Hon försöker göra sig hemmastadd på sin brors restaurang där hon arbetar och tillsammans med det pragmatiska syskonparet Mimi och Arild.
”Såvitt jag visste hade min bror under hela sitt liv aldrig riktigt sysslat med något, han hade aldrig engagerat sig i något, han hade inte gått någon utbildning, han kunde någonstans mellan lite och inget.”
Arild är en otålig och småtjurig grisbonde som eggar jagberättaren när han öppnar en öl med tänderna. Hans hårdkokta stil står i motsats till exmannens ängsliga och nervösa person och det naturnära lantlivet kontrasterar mot stadslivet med löskokta ägg och rotfrukter med linfröolja.
”Jag tänker att jag skulle kunna vara en annan än den jag är. Jag skulle också kunna vara en som varje morgon äter tre hårdkokta ägg till frukost och läser en tidning där det inte finns några dåliga nyheter, och jag häpnar över att jag faktiskt fortfarande tror mig kunna bestämma vem jag vill och skulle kunna vara.”
Ibland är det med absolut gehör som Hermann beskriver människorna och vad de gör, tänker och säger men ibland tycker jag hon träffar lite snett. Det känns arrangerat och liknar grannlåt. Efter badet ruskar Mimi på sig ”som en hund” och kärleken mellan jaget och Otis var så stark inledningsvis att ”det var omöjligt att äta från två tallrikar”. Det här en fragmentarisk text skriven med distans vilket jag brukar gilla men nu förblir jag smått absent. Det är meningen att jag ska fylla på med mina egna känslor men det händer tyvärr inte. Med viss avmätthet konstaterar att det inte regnat på länge, att grisarna hos bonden är skadade och saknar svansar och att kvinnorna har erfarenhet av att vara instängda i olika boxar. Det är ett klart godkänt försök att gestalta klimatkris, dålig djurhållning och patriarkat men jag är ändå inte helimpad. Det är lite för ordrikt men samtidigt ofullständigt och flyktigt för min smak.
Här är din räddningsplanka i tillvarons hav. Det här är en särskilt skimrande pärla på mitt bokhalsband. Helle Helle! Denna gigant bland giganter!
Jag sitter som en fluga på väggen i lägenheten där Susanne bor med sin kille Kim och dit en före detta kollega Ester också flyttar. Det stormar inom mig av vad jag får uppleva. Helle gestaltar sina karaktärer oerhört väl, och fulla med hål där jag får plats med mina föreställningar. Jag känner för dem så att jag nästan spricker.
Susanne är flickvännen som inte vill vara besvärlig och hon är kompisen som vill ställa upp. ”Hon gjorde sig tyst på bussen hem för att uppväga sina vardagligheter.” Hon är, sina fantasier till trots, vad jag skulla en ”doer”. Det är mycket som är tvivelaktigt och osäkert med människan, städning är fysiskt och enkelt tycker Susanne. Kim menar tvärtom att Susanne städar själen ur lägenheten, han vill inte blir störd på sin väg mot att bli en intellektuell författare. När han en dag kommer hem med en tegelsten från gatan för att ha som dörrstopp, förstår jag att de delar samma klassbakgrund. ”Han hjälpte henne över en liten driva som hon lätt hade kunnat klara själv.” Ester är gravid och krävande som ett stort allvarligt spöke, hennes kille heter Luffe och går ej att beskriva utseendemässigt.
Människors okomplicerade liv är inget annat än en föreställning, som titeln eklärerar. Våra ideal och fantasier och hur vi låter dem inverka i vår vardag varierar och det blir lätt knöligt.
”En gång för flera månader sedan hade hon i bästa välmening föreslagit att han skulle ta sig ett jobb. Det hade funnits en ledig halvtidsanställning på ett vårdhem i närheten. Han hade trott att hon skämtade och hade skrattat länge. Hon hade också skrattat. De hade skrattat och skrattat. De hade varit under påsken. Det hade hängt en gul kyckling och gungat från matbordslampan. Hon visste inte vad det var för en kyckling, eller var den var någonstans nu.”
Det är något så jävla fantastiskt med Helles stil. Prosan är sparsam, enkel och konkret, helt motståndslöst rinner den bara in i mitt system. Hon zoomar in personer, relationer och vardagens banaliteter med realism och humor, texten är helt fri från bombastiska överdrifter och trams. Jag lovar här finns inte en enda klyscha! Hon tar sina klumpiga karaktärer på allvar, känner med dem och tycks liksom de undra varför vi är här. Det finns något tröstande och förlåtande i Helles värld som jag vill stanna kvar i.
Jag som är fattig i anden, blir rikare med Fosse i handen.
Den tredje och sista boken i Septologin inleds med en rad av Nietzsche: Nur Narr! Nur Dichter (Blott narr! Blott diktare!) Redan där börjar till min stora glädje Fosse-atmosfären byggas upp och tid, konst, ande, sanning, minne, berättelse och språk blir till vidare begrepp som jag tar mig an tillsammans med berättelsens tysta tvilling. Jag vinglar mig ut på hans bro av ord, upprymd, oklar över vart den leder mig men helt övertygad om att den kommer att hålla.
”..ja Jesus Kristus är själva paradoxen som rymmer den paradox som alla människor är, tänker jag, så som korset är symbolen för paradoxen, tänker jag och jag tänker att eftersom tron är paradoxal, i sig själv är en kontraindikation, som man säger, så kan den aldrig fattas med förnuftet, för det måste följa den vanliga logik där A och icke-A, som man säger, aldrig kan vara sant samtidigt, medan det i tron är sant, där är tre detsamma som en, så som det är i treenigheten Gud..”
Ett nytt namn börjar som de två tidigare banden med en beskrivning av ett kors i brunt och lila som konstnären Asle målat. Detta kors står givetvis för tro men också för det dubbla i allt. Asle tycker att han har målat färdigt, han är trött och ensam i sitt hus, sitter mest och tittar ut genom fönstret med blicken fäst på en och samma punkt; de eviga vågorna i Sygnesjøen. I vågor kommer hans minnen för honom, han ser sin ungdom på konstskola, hans första utställning, när han träffade Ales och de flyttade ihop. Snart är det julafton och den har han motvilligt lovat fira tillsammans grannen Åsleik (Jesusarketyp) och hans syster Guro (Gud).
”.. och i alla år har jag egentligen målat på samma bild, och ju närmare jag har varit min egen innersta bild, desto bättre har jag målat..”
Hans namne – den andra Asle – ligger fortfarande på sjukhus och är inte möjlig att träffa. Berättarjaget tänker mycket på honom och på sin älskade och saknade sambo Ales, hon är död. Ales mamma heter Judit (som befriaren i den katolska bibeln). Asle och Ales är som namnen antyder, olika materia men samma innehåll. Två kroppar som delar själ. Något liknande Platons mytologi om det paradisiska urtillståndet, då man och kvinna ännu inte fanns utan alla var hermafroditer som rymde bägge könen i sitt väsen. Jag brukar ha svårt för den här typen av högtravande romantiseringar om att en människa blir ”hel” tillsammans med en annan, men inte när det är Fosse som skrivit. Jag snaskar i mig varenda ord han bjuder på med största välbehag.
När jag läste del ett Det andra namnet och del två Jag är en annan funderade jag ganska mycket och jag stannade upp i läsningen för att bläddra, tolka och skriva ner mina analyser. I den här delen får jag redan dragna slutsatser bekräftade och jag behöver inte undersöka så mycket mer. Jag bara njuter av att flyta med i textens flöde och jag försätts i ett slags meditativt tillstånd, tid och rum runt mig försvinner. Jon Fosses Septologin är bärbar magi, en nådegåva! Den är konst lik en bön och innehåller ande, som Asle själv uttrycker det: ”..det som gör den [konsten] bra är just föreningen av materia och form och själ, som blir till ande..” Jag undrar om Jon Fosse egentligen inte skulle velat vara bildkonstnär istället. Han verkar ha ett ambivalent förhållande till språk som å ena sidan är hans konstform å andra sidan tycks vara något han strävar bort ifrån.
”..men det här blir väl bara ord, och ord de ljuger hela tiden, jag tror aldrig på ord, och heller inte på det som jag själv tänker med ord, tänker jag och jag tänker att det bara är i mina bilder, när jag målar bra, som någonting kan sägas, ja något lite grann, om vad jag har erfarit och vet, och då kan det bara sägas inte som bilden i sig själv, inte som färgerna, formerna, ja allt det som är i bilden, och heller inte som det som bilden på ett eller annat sätt föreställer, men just som en enda enskild förening av form och innehåll i ett, som ande, och denna förening, denna ande, den är lika osynlig som bilden, som målningen, är synlig, och det är den anden som i själva verket är bilden..”
Jag fick en jävla panginsikt när jag läste citatet ovan. Jag känner mig ofta som en hycklare när jag är bland människor som inte är min familj, för att jag inte – trots idoga försök – lyckas förmedla och få andra att förstå fullt ut vad jag menar/känner/tycker/vet/är. Men jag inser nu att det är ju inte jag som ljuger, det är ju för orden. Nådegåva, som sagt. Tack Fosse, du ökar svikten på min trampolin.
För mig är det glasklart att Namnen Asle (han på sjukhus) är en konstruktion och projicering. Namnen bär i sin berättelse de minnen (och barn) som är alltför smärtsamma för berättarjaget Asle att koppla samman med sitt jag. De är alltså samma person med två olika spegelbilder. Namnen är alienation i sin råaste form. Men då kanske lika gärna Ales också kan vara en tröstande del och konstruktion av huvudkaraktären? Nej det tror inte jag. Ales är den som räddar Asle från att supa ihjäl sig. Hon (och Judit) hjälpte honom också att finna Gud.
”..dag efter dag kommer och går, och det är som om tiden bara går och går, men så händer det nåt, och när det händer då går tiden sakta, och den tiden, den som går sakta, den försvinner inte, den blir, ja en händelse liksom, så egentligen finns det två slags tid, den tiden som bara går och går och som egentligen bara är viktig för att det dagliga livet ska ha sin gång, och så den andra tiden, den egentliga tiden, den som är ihopsatt av händelser, av stora och mindre händelser, men av nåt som skiljer ut sig, antingen det nu är bra eller ledsamt, och den tiden, den egentliga tiden, är sammanhanget av händelser, och den tiden den består”
Fosse skrev vid sitt besök på biblioteket i Rinkeby till barnen där att de ska hålla fast vid det som bara är deras. Vad menar han då är bara mitt? Mitt inre jag, bilden av mig, mitt inre ljus eller mörker, min själ..? Det som enligt Mäster Eckhart kan upptäckas endast med slutna ögon. Eckhart talade om den gudomliga gnistan som lyser i varje människas själsgrund. Jag tror inte på någon gud men jag tror på det inre väsen som är högst personligt i varje människa och som inte går att ta på eller se.
” och så säger Asle att det finns många caféer och restauranger och barer i Bjørgvin, men han trivs bättre på Värdshuset än till exempel på Konstnärskaféet, för det finns levt liv på Värdshuset medan det på Konstnärskaféet bara finns ambitioner, alltid liksom en strävan efter nåt, hela stämningen där vill liksom nånting, utan att det blir till längtan, det blir till nånting tillgjort, till nåt stelnat och eftersträvat, till nåt världsligt utan himmel, säger Asle och så ska alla liksom vara vänner och gilla varann, och de låtsas som om de gör det, men alla tävlar egentligen mot varann, ändå ska det inte se ut som om de tävlar, och alla ska liksom vara något speciellt, vara originella eller vad det nu heter, och därför liknar alla varann och ingen är sig själv, alla är epigonala, som det heter, säger Asle, för där alla ska vara originella där blir alla epigonala, och det är det som är kultur, väl.. […] medan det som är konst, ja det är att nånting bara liknar sig självt, och är helt sig självt..”
Angående konstkritik skriver Fosse att bara den som kan måla bra bilder själv kan bedöma vad som är bra och dåligt. Det samma gäller, får vi anta, för litteratur? Vi läsare som recenserar utan att vara författare bör alltså tas med en nypa salt. Det passar mig utmärkt. Salta på bara!
”Människor tycker om att du berättar saker för dem, lagom mycket med en anspråkslös förtroendeskapande ton. Och de tror att de känner dig, men det gör de inte.” […] Det de gör är att fylla ut med egna känslor och åsikter och antaganden och de komponerar ett nytt liv som har väldigt lite att göra med ditt.”
Trond är född 1933, nu är han 66 år och bor i en ensligt belägen, sjavig stuga vid en norsk sjö. Det här ska vara hans sista boende tänker han sig. Trond bryr sig inte längre om nyheter, andra människor eller just någonting utifrån kommande. Han vill vara i fred med skogen, sin hund Lyra och fåglarna på fågelbordet. Kanske tänker han sig att vistelsen i naturen är ett sätt att krympa sin egen betydelse, sitt jag till en mer behaglig storlek. Eller så vill han återta huvudrollen i sitt eget liv.
”En av mina många rädslor är att bli mannen med den trådslitna jackan och den oknäppta gylfen framför kassan på Konsum med ägg på skjortan och annat också därför att spegeln i hallen har slutat att fungera. En havererad man utan ankare någon annanstans än i sin egna flytande tankar där tiden har förlorat sin ordningsföljd.”
Slumpen har givit honom en granne med en motorsåg vid namn Lars, vilken får Trond att minnas sommaren 1948. Då bodde han med sin älskade far och hjälpte honom att arbeta med timmer. Han umgicks med vännen Jon och de roade sig med att låtsasstjäla hästar med Zorro som inspirationskälla. Andra världskriget, nyvaken sexualitet, död och otrohet är andra saker som kommer upp i Tronds minne. Hans far sviker (realism!) men Trond blir arg på sin trötta men närvarande mor (realism2).
Som jag älskar den här prisade romanen! Per Petterson (1952) skapar en vemodig värld som jag aldrig vill lämna. Vad är det med Norge och alla dess begåvade författare!? Rolf Lassgårds läsning och musiken bidrar också till den ljuvaste stämning. Språket och karaktärerna, dialogerna och relationerna, stillheten och naturbeskrivningarna imponerar. Jag känner oerhört starkt för framförallt unga Trond och för Petterson som beskriver precis lagom mycket.
Boken med den ljuvliga titeln är en dikotomiernas antibibel där den mänskliga komedin står i fokus. Dryga trehundra sidor med ”overifierbara spekulationer” som berör filosofi, identitet, kön, frihet, kärlek, sexualitet, politik, religion, drömmar och inte minst kitsch intresserar och imponerar. Här finns dessutom en hund som heter Karenin. Men det är svårt att inte störas av tjejernas tillgjorda stön från porrfilmen som rullar parallellt genom verket. Aldrig har jag väl älskat och hatat en och samma roman så mycket.
Varats olidliga lätthet utspelar sig i Centraleuropa mot en bakgrund av Pragvåren 1968 som följs av sovjetisk invasion. Det är i en kontext av tvingande kommunism som tjeckiska Milan Kundera (1929-2023) skriver denna ironiska lov till individens frihet. Frågan är hur människan ska leva i en värld som är trasig?
”Om allt är förlåtet är allt tillåtet.”
Tomas, Tereza, Sabina och Franz är de fyra huvudkaraktärer som författaren använder i sin undersökning som kretsar runt tyngden i förhållande till lättheten. Nietzsches tes om att allt en dag skall upprepas avfärdas. Eftersom allt i livet bara händer en gång – vi bara får göra alla val en gång med ett möjligt resultat – betyder det att livet saknar inneboende mening och att individer är fria att göra val utan att belastas av moralisk eller existentiell tyngd. (Denna lätthet förkroppsligas i romanens slut av fjärilen.) Tomas och Sabina är representerar lättheten. Men icke är denna lätthet endast positiv och att preferera. Tyngden för oss närmare jorden. ”Varats ljuva lätthet nalkas ur framtidens djup menbara det som väger äger värde.” Tereza och Franz är tvärtom ”tunga”. Kundera avfärdar Parmenides tes om att ena polen i en dikotomi är positiv och eftersträvansvärd medan andra sidan är negativ och dålig. Slutsatsen är att varken lätthet eller tyngd, varken frihet eller ofrihet är att föredra. Detta gestaltas via karaktärerna som ingendera undslipper olyckliga öden.
”Att ha en publik, att tänka på en publik, det är att leva i lögn.”
Vi börjar med den grandiosa Tomas som tyvärr får mest uppmärksamhet av Kundera. Tomas är ”lätt” och ”manlig” vilket enligt Kundera hör samman med drift, styrka, självsäkerhet, pondus och våld. Han förnekar sin son från ett tidigare äktenskap och samlar på älskarinnor som tanter samlar på tomtar. Tomas bestämda ”ta av dig kläderna” fungerar nästan varje gång. Han hävdar att sex och kärlek går att separera, det är bara Tereza han vill sova med på natten och alltså älskar. Hon är skör och sårbar som ett barn ”..som man lagt i en korg, bestruken med tjära och satt ut på en flods vatten, för att han skulle plocka upp det på sin sängs strand.” Den ”tunga” karaktären Tereza väcker Tomas besvärliga medkänsla. Hon hatar sin kropp och har behov av att vara unik för sin man. När han kommer hem och luktar kön i håret gör det Tereza djupt olycklig. Den tidsenliga fria kärleken passar henne inte alls. Hon är otrogen en gång men hon tycker inte om det och skäms efteråt.
De första hundra sidorna är jag helt tagen. Milan Kundera är en språkkonstnär! Jag älskar de filosofiska resonemangen och uppskattar den tänkande och resonerande romankonsten, som inte underordnar sig en viss idé eller politisk ideologi. Det här är en ofantligt innehållsrik roman. Men sen är det någon som höjer ljudet på p-rullen och jag kan inte längre bortse från det värsta fall av gubbsjuk författare jag någonsin stött på. Han lyckas pricka in alla sätt på vilka man kan objektifiera en kvinna. Det är inte bara otroligt irriterande utan idiotiskt:
Tereza är madonnan som har förberett sig för sin man sedan hon var åtta(!) år. Hon vill bryta med sin vulgära mor (som fiser offentligt). Tereza ser på sin nakna kropp i spegeln och letar efter sin själ (som att kvinnor gör sånt). ”Men den här själen måste vara ett monster, om den liknar denna klädgalge, där två par kassar hängts upp.” Kvinnokroppen jämförs med fosterlandet som försvagas av ryssarnas invasion, och med boskap. Tereza är inte bara den svaga utan också boven i kärleksdramat. Det är inte Tomas ständiga affärer som förstör kärleken mellan dem utan det är hennes svartsjuka och osäkerhet. Och som kronan på den här efterblivna fantasin om vad kvinnor är för något slår han till med ett övergrepp där Tereza säger nej men menar ja.
”..ordet kvinna, som han uttalade det med särskilt allvar, för honom, var inte benämningen på det ena av människosläktets kön, utan representerade ett värde. Alla kvinnor var inte värdiga att kallas kvinnor.”
Vi går vidare med (horan) Sabina, en av Tomas älskarinnor. Hon är konstnär och vill inte binda sig, ser svek som en viktig del av livet. Sabina leker med den kvinnliga underlägsenheten genom att sätta ett plommonstop på skallen när hon står naken framför spegeln. Sabina är den enda som lever när romanen är slut, kanske betyder det att hon är den som bäst håller sig i mitten mellan polerna. Hon har en fling med Franz (som också är otrogen sin fru), men det blir kortvarigt då de är för gamla när de träffas och han dessutom är misslyckad som älskare. Franz är svag som menar att ”älska innebär att avstå från våld”.
Jag förstår att det här är en postmodernistisk resonerande roman som inte avser att vara psykologiskt realistisk, men det här finner jag rent obehagligt. Det är som att sitta mitt emot en blottare på ett tåg. Jag borde byta vagn, sluta läsa. Men trots att jag tycker att det är väl teoretiskt, onödigt många upprepningar, överdrivet, ointressanta drömmar, för långdraget och mittendelen tråkar ut mig, fortsätter jag.
”Muss es sein? Es muss sein!” (Måste det vara? Det måste vara!)
Och det ångrar jag absolut inte. Kunderas utforskning av vad människolivet är utmålar människorna som mer eller mindre misslyckade på att leva. Det heter att vi bär vårt eget öde men egentligen avgör väl ”slumpens fåglar” det mesta. Vi har det ju inte lätt alltså med medvetandet och fria viljan och allt! Tomas är ingen hjälte utan ska nog läsas som ett varnande exempel.
”Det är bara slumpen som kan tolkas som ett meddelande. Det som sker av nödvändighet, det som är väntat och som upprepar sig dagligen är stumt.”
Vi måste begränsa vår frihet självmant och hitta en balans mellan individ och kollektiv, lätthet och tyngd, glädje och sorg, medkänsla och egoism, sexualitet och kärlek, kitsch och skit. Och när vi hittar någon att älska, vilket bör ske när vi ännu är unga då ”bara de första takterna skrivits” i våra partitur och vi kan ”fortsätta kompositionen tillsammans och utbyta motiv”. Enda sättet att undvika missförstånd är att satsa på varandra, verkar Kundera mena: ”Om de hade hållit ihop längre, skulle de kanske så småningom har börjat förstå de ord de använde. Deras ordförråd skulle långsamt och kyskt ha närmat sig varandra, som mycket blyga älskande, och den enas musik skulle ha börjat uppgå i den andras.”
”Det unika hos ett jag döljer sig just i det som inte går att föreställa sig hos en människa. Man kan bara föreställa sig det som är identiskt lika hos alla varelser, det som de har gemensamt. Det individuella ”jaget” är allt det som skiljer sig från det allmänna, alltså det som man varken kan gissa sig till eller räkna ut, det som måste avslöjas, blottas och erövras.”
Kundera menar att det är genom sprickorna som ljuset kommer in, men att människan förnekar det svåra. ”..kitsch är en skärm, som satts upp för att skymma döden.””Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.”
”Bakom alla europeiska trosläror, religiösa eller politiska, ligger det första kapitlet i Skapelseberättelsen, som talar om för oss att världen skapades som det var meningen att den skulle skapas, att varat är gott och att vi därför ska försöka oss. Låt oss kalla denna grundläggande troslära ett kategoriskt bejakande av varat. […] Avföringsögonblicket är det dagliga beviset på det oacceptabla i Skapelsen. Antingen eller: antingen är skiten acceptabel (låt då bli att låsa in er på toaletten!) eller också har vi blivit skapta på ett sätt, som inte kan godtas. Härav följer att det kategoriska bejakandet av varat som estetiskt ideal har en värld, där skiten förnekas och där alla uppför sig som att den inte existerade. Detta estetiska ideal kallas kitsch.”
I jakten på hur vi ska leva våra liv är det första och viktigaste att vi lever i ett liberalt fritt land. Det andra att vi ska finna balans mellan polerna tillsammans med en partner av motsatt kön. Vi ska fästa blicken på det sköna i livet, som konst och musik, och även på skiten och döden. Vi kan också vara behjälpta av att hitta vilket vårt inre imperativ är:
”Om man överhuvudtaget kan dela upp människorna i kategorier, så är det säkraste kriteriet de starka begär som leder dem mot en eller annan verksamhet som de utövar livet igenom. Ingen fransman är den andra lik. Men alla världens skådespelare liknar varandra – i Paris, i Prag och på den mest anspråkslösa landsortsteater.”
Vi lär dock inte bli lyckliga ändå till skillnad från exempelvis hunden vars kärlek är utan ängslan och vars tid går i cirklar. ”Människans tid går inte i cirkel utan löper fram i rät linje. Det är därför människan inte kan vara lycklig, lycka är nämligen längtan efter upprepning.”
Är du sugen på en intellektuell mix i stil med Michel Houellebecqs provokationer och Lena Andersson korrekthet tycker jag du ska ge dig hän åt Kundera. Men kom inte och säg att jag inte har varnat dig!
Senaste kommentarer