Vägen till Stormskäret [#1 Stormskärs Maja] av Anni Blomqvist

Jag hamnade på 1800-talets Åland och till det arbetsamma livet i Vestergårds där Maja växer upp. När läsarenkommer in i berättelsen ska det just till att firas novemberskymning. Det omålade bordet är välskurat och det doftar blodkorv ur trefotspannan. Här är blygheten en prydnad och det är en synd att spegla sig. Inte är det klädsamt att vara en drömmare som Maja. Mor har klor och Far är rar (och de skrivs med versaler). Gammel Olle berättar om väsen som sjöfrun och tar i motsats till Majas föräldrar hennes frågor på allvar. Han säger: ”Vi har fått tankarna som en Herrens gåva, men vi ska inte låta dom bygga bon på våra huvuden”.

Öbor är vi allihopa men inte kan jag säga att jag känner igen mig i tålamodet, naturahushållningen och väderbeständigheten. Däremot i Majas grubblerier och fräknar (”om somrarna får hon heta plättvarg”). Hon dagdrömmer om Magnus men Far Mickel bortfäster henne med Fisk-Erkers långa och grovlemmade son Janne. Men innan hon kan flytta med honom ut till Stormskäret och bli torparhustru (skärgårdskärring) måste hon lära sig att möta döden och livet.

Vägen till Stormskäret från 1968 är första delen i en serie om fem böcker som gjordes till tv-serie 1976 och som nu 2024 kommer som film. Jag är lyrisk över bekantskapen med åländska Anni Blomqvists (1909-1990) rejäla text som är ett stycke oförfalskat liv skriven av vad jag tänker mig måste varit en kvinna med pondus. De dialektala uttrycken roar mig och jag blir alldeles uppslukad av att läsa om Majas tankar och vanor, glädje och sorger. Och kärleken, framförallt.

”Just nu är int din vilja i mor dins kjolsäck, för den är i min hand” säger Janne efter att han dragit med Maja in i den mörka foderjeven. Maja skälver under orden och det gör jag med.

Kallt nog för snö av Jessica Au

Man kan ju tro att jag någon gång skulle tröttna på långsamma romaner utan handling som avhandlar moderskap, åldrande, minnen, relationer, klassresa, medvetandets nycker och krumsprång, men nej nej. Tror man det så tror man fel! När prosan är len som Jessica Aus smälter jag som mjukglass i den japanska solen. Att läsa Kallt nog för snö är en upplevelse som påminner om brain freeze, det smakar så gott att jag vill vräka i mig men det gör ont också.

”Jag kunde inte avgöra om vår mamma var här med mig för att hon ville det, eller om det var något hon gjorde för min skull.”

Berättarjaget (kanske född och uppväxt i Australien) har dragit med sin förtegna mamma (född och uppväxt i Hongkong) till Japan, av plikt, för att komma henne närmare eller för att komma närmare sig själv? Distansen dem emellan ilar i mig medan de går på museum och restauranger. De har olika modersmål och pratar bara med varandra på dotterns språk. Att boken utspelar sig i Japan är särskilt lämpligt då det förtydligar främlingsskapets utifrånblick och förstärker känslan av vilsenhet.

Au beskriver mamman realistiskt och med fingertoppskänsla. Jag känner starkt för denna omodernt välklädda kvinna som tystlåtet följer sin dotters initiativ och utsagor vilka oavsiktligt tycks komma von oben. Författaren redogör för det vi benämner som ”klassresa” som kanske borde ersättas med ”hemlöshet”. Den yngre kvinnans kunskapstörst och utbildning är avgörande för hennes person och identitet men hjälper henne inte att uppleva närvaro och acceptans.

”Varje gång jag var färdig med en text kändes det som om jag var klar, men så skedde samma sak igen och igen: en reva i min tankevärld , ett fall rätt ner i en vidsträckt, okänd rymd där luften kom rusande emot mig och mina sinnen översvämmades av intryck.”

Jag tror att Au sätter fingret på fenomenet med kvinnor som retar sig på sina mödrar (gäller givetvis det andra könet också). Kanske handlar det om att det vuxna barnet trivs sämre med sig själv och har svårare att acceptera livets förutsättningar i sin åldrande förälders närhet. Att å ena sidan vara barnet som vet mindre än sin erfarna mor men samtidigt tvingas iklä sig en slags ledarroll. Den yngre generationen är ofta mer hemtam i det nuvarande samhället, därtill kan den gamla föräldern behöva stöd på grund av nedsatt fysik. Att som barn hjälpa en förälder borde vara det mest naturliga men känns för många läskigt, sorgligt och onaturligt.

Oj oj, säger jag högt. Kallt nog för snö är så bra att jag med jämna mellanrum måste slita blicken ur boken, stänga igen pärmarna, vända uppmärksamheten inåt och processa vad jag just läst.

Jessica Au sträcker ut sin hand till oss känsliga personer som funderar på livets gåta som är att fundera på livets gåta. Det är starkt och finstilt, minimalistiskt och själfullt, med gott om utrymme för läsarens egna reflektioner. Översättningen av Amanda Svensson är perfekt. Det träffar mig mitt i prick när kvinnan reagerar ”våldsamt på någons närvaro i rummet” och inte förstår hur någon kan ”vara så blind för diskrepansen mellan hur jag uppträdde och hur jag kände”. Påverkad av alkohol slås hon av tanken ”det kanske var okej att inte förstå allting, att helt enkelt nöja sig med att kunna se och hålla saker i sin hand.” Alltså det som mamman förstått och accepterat för länge sedan.

Nu för tiden, fortsatte hon, var människor så besatta av att få veta allting, de trodde att de skulle kunna förstå allting, som om total upplysning väntade runt hörnet. Men, sa hon, faktum är att något sådant som kontroll inte existerar och att förståelse inte förmår hindra något lidande.”

Frankenstein i Bagdad av Ahmed Saadawi

Jag älskar Mary Shelleys Frankenstein, tyvärr är det bara titeln på den här romanen som påminner om hennes. Frankenstein i Bagdad är framförallt en politisk och regimkritisk satir som förmodligen hade uppskattats mer av mig om jag haft förkunskaper. Och om jag var man kanske. Jag vet väldigt lite om livet i och kriget i Irak när jag börjar läsa, frågan är om jag vet mer nu?

Den utspelar sig i ett Bagdad ockuperat av USA, 2005. Självmordsbombare, explosioner och korruption är normalt för befolkningen. Patrullerande amerikanska soldater är en lika självklar del av vardagen som att äta bröd doppat i kaymak, bära dishdasha, lämna kläder till tvätteri eller knäcka valnötter med hammare. Det saknas pantsystem men man kan samla burkar och sälja till smältverk. Det gör den icke religiöse skrothandlaren Hadi ibland, när han inte dricker araq eller berättar skrönor. För att ge de oidentifierade människor – vars kroppsdelar ligger på gatorna – en begravning, samlar han och syr ihop likdelar från olika människor och råkar då bli upphovsmannen till monstret som här heter Vaheteren. Monstrets intentioner förändras genom boken.

”Eftersom jag är hopsatt av kroppsdelar från folk av olika ursprung, olika etniciteter, klaner, kön och sociala bakgrunder, så representerar jag en omöjlig blandning som aldrig tidigare har kunnat realiseras. Enligt honom är jag den förste irakiske medborgaren.”

Författarens ambition är att skriva ett manifest mot krig och att visa på de katastrofala konsekvenser av den amerikanska invasionen. Det är välskrivet och smart, med välriktat fokus på irakierna. Jag uppskattar delarna som handlar om rättvisa, omnämnd i tre varianter; juridisk, himmelsk och gatans. En brottsling måste förr eller senare stå till svars inför någon av dem. Han skriver om ont och gott, om helgon och terrorister. Det är verkligen inte självklart vem som är brottsling och vem som är offer.

»Människor tenderar att se sig själva som helgon som söker rättvisa och alla andra som terrorister«, säger han. »Men om sanningen ska fram är ingen oskyldig.«

”Det finns ingen som är helt och hållet oskyldig, och ingen som är helt och hållet brottslig.”

Men det är onödigt många olika karaktärer att hålla reda på. När jag väl får kläm på det tycker jag att det är för mycket våld och absurditeter. Ahmed Saadawi når inte mig riktigt. Tyvärr tycker jag att boken är tråkig.

”Du börjar likna dem nu. Du försöker bli som de. Och alla som tar på sig en krona, även om det bara är för att prova den, kommer att börja leta efter ett kungarike.”

Driftens väg av Lise Tremblay

”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.”

På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan.

Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay.

Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet.

”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.”

Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood.

”Verkligheten var ett vapen.”

Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten.

”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.”

Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap.

”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.”

Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom.

”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.”

Skärvorna av Bret Easton Ellis

Expositionen placerar mig i Beverly Hills skenbild, plötsligt är jag en i gänget med Dylan (min favorit) med flera. Att vara en av de rika och balla posörerna i åttiotalets Los Angeles vid 44 års ålder är.. inte bättre sent än aldrig. Folk är så vackra att man enligt berättaren ”smälter inombords”. Det är kåthet och kokain, exklusiva poolapartyn och hembiträden, lyxbilar, valiumdimma och fest till tre på natten.

Men ”tyvärr” kastas jag ut ur Beverly Hills och diegesen redan efter ett tiotal sidor. Snart inser jag att Skärvorna är ett skolboksexempel på när en författare försöker dölja sin oförmåga till skrivkonst och gestaltning och istället använder sig av chockerande, sexuella och våldsamma scener för att hålla läsarens intresse vid liv. Det fungerar sannerligen inte på mig.

Att läsa Skärvorna är som att kissa med stånd. Det är inte roligt för någon.

Min magkänsla (och Lina Wolff) har varnat mig för Bret Easton Ellis, inget med American psycho lockar. Men så blir jag varse att han inte är heterosexuell och jag bestämmer mig för att ge honom en chans. En författare som har så många beundrare måste ju ha något att komma med, tänker jag felaktigt. Något mer än att sex inte måste höra samman med kärlek, att klasskillnader suger och leken med en autofiktiv opålitlig berättare. Det räcker ingenstans.

Att läsa Skärvorna är som att prata med en full person när man själv är nykter.

Berättaren i Skärvorna påminner på flera sätt om författaren. De båda heter Bret, är del i Brat Pack, nu 50+ (och borde alltså ha tappat intresse för den översexuella pubertala tiden kan man tycka), och var i ungdomen tillsammans med tjejer (Debbie Schaffer) men var med killar i smyg. Berättelsen utspelar sig fyra decennier tidigare när Bret var sjutton år. Med tanke på att det är en till åldern mogen man som skrivit boken är den generande ytlig. En (enda) vettig sak som han återkommer till är hur oskyddade barnen är som börjar köra bil redan som sexton. Det är för tidigt att leva ett nattliv långt från föräldrarna. Men de här ungdomarna hade förmodligen ändå inte blivit hämtade av sina föräldrar som har fullt upp med sina karriärer, otrohetsaffärer, missbruk och resor.

”Ett välkänt faktum: Debbie Schaffer var den sexigaste tjejen på Buckley – hon var inte en klassisk skönhet av samma snitt som Susan Reynolds utan den sortens fantasi som killar runkar till, drömmer om att få se naken, få knulla med. Hon var Penthouse, en Vargasbrud, omslaget till Candy-O, hon var tonårskillarnas ideal, en porrstjärna, att få henne skulle ha varit fantastiskt för vilken kille som helst, till den grad att jag var övertygad om att någon skulle ha kunnat mörda i testosteronstint raseri bara för att få henne en enda gång, kunna inpränta minnet av det enda knullet i hjärnan och på så vis rädda sitt patetiska liv och ge det en mening.”

Att läsa Skärvorna är som att vara i ett brutalt datorspel där allt styrs av den rosa ”roliga spaken”. Jag längtar till game over.

Bret själv är som en energitjuv, jag avskyr att hänga med honom. Han har allt han behöver (förutom tro, hopp och kärleksfulla närvarande föräldrar) men istället för att tänka en enda liten tacksam tanke tillåter han sig att blomma ut i sin nihilism. Han är oförmögen att se skönhet, allt omkring honom blir fult och jag undrar vad vi ska kunna ha för hopp om människor som genomgår krig, våldtäkter, sjukdomar och förluster när han ser sig som det största offret för ”att han inte bryr sig om något”.

Skärvorna är bortskämdhetens bibel.

Jag har en stark förutfattad mening om amerikansk litteratur, att den är ytlig och packad med överflödiga namn på överflödiga produkter. I Skärvorna stämmer detta allt för väl, hela boken överflödig. Istället för ”hemma” skriver han ”huset på Mulholland Drive”, karaktärerna – även de närmsta – omnämns ofta med för- och efternamn, bilars och butikers namn skrivs ut, glassen refereras till som Häagen-Dazs. Jag kunde inte bry mig mindre om att jeansen är från Calvin Klein, väskan från Gucci och glasögonen från Wayfarer. Även när det kommer till populärkultur, som borde vara av större intresse än produkter, är det alldeles för mycket namedropping.

”Men jag satte på mig solglasögonen och började gå mot min 450 SL. En bit bort såg jag Toms Corvette och Ryans Trans Am stå parkerade..”

Att läsa Skärvorna är att dö en smula.

Det här är alltså en fruktansvärt seg skräckroman som inte är spännande och som frossar i våld och porr, om rikemansungar som mest påminner om bedövade zombies. Det är en enda lång raksträcka mot när seriemördaren Trålaren och Bret ska träffas. Och när de träffas blir det ännu tråkigare. Men det är inte bara temat, explicita beskrivningar och platta karaktärer som stör mig. Språket är erbarmligt upprepande och ointressant. Ordet narrativ överanvänds i en utsträckning som får mig att skratta (avmätt förstås). Det som först sägs i dialog upprepas i texten efter. Exempel: när några som är kära kallar varandra ”baby” i dialogen förklaras i texten efter att nu har de blivit så kära att de kallar varandra ”baby”. Kaka på kaka på kaka..

Bret Easton Ellis ”gör sig inte till för läsaren”, men det borde han göra.

Jag är proppmätt efter alla kakor. Men jag fortsätter att läsa om onanivanor och om rosa rövhål. Inte bryr jag mig om vem Trålaren är, huruvida Bret genom att berätta om andra egentligen berättar om sig själv. Hans blaserade tilltal gör mig alltmer avtrubbad. Det är som att jag bit för bit släcks ner. När slutet så äntligen närmar sig försöker jag uppbåda någon slags hjärnverksamhet och fundera på vad läsningen säger mig.

.

.

.

Tyvärr inget. Men så var ju allt en dröm också. En jävla mardröm.

Onsdagarna på badhuset av Alma Thörn

ROLIG bok! Författaren har tajming och blick för vardagskomik på hög nivå i både text och bild. Älskar simläraren, älskar pappans sätt att sitta framför TV:n och busschauffören som tycker det verkar överdrivet att stanna vid alla hållplatser.

Så här går mitt favoritkapitel som heter Leo och Kate:

”Till kvällsfika äter jag macka med smör och hushållsost. Om jag är hos pappa dricker jag te, men hos mamma dricker jag mjölk. Pappa säger att te är bra för det blir man lugn av. Mamma säger att man blir kissnödig av te.
Mamma och jag sitter i soffan och äter våra mackor. På TV:n visas Titanic. Mamma byter kanal.
– Varför byter du? frågar jag.
– Den är för hemsk faktiskt, säger hon. Det är bara en massa folk som drunknar. Du får se den när du blir äldre.
Jag som trott att Titanic handlar om när Leonardo DiCaprio blir kär i Kate Winslet. Folk som drunknar vill jag absolut inte kolla på. Bra med mammor som vet.
Mamma tuggar på sin macka. Hon dricker kaffe istället för mjölk.
– Pappa säger att man får svårt att sova om man dricker kaffe efter klockan tre, säger jag.
– Äsch, säger mamma och viftar med koppen så att kaffet skvimpar över.
– Man får göra som man vill, säger hon sen.
– Då vill jag inte gå på simning längre, säger jag.
– Sånt får man inte välja, säger mamma.”

Annika är rädd för djupt vatten. Hon lär sig hantera det. Puttinuttigt kan man tycka, att det löser sig på slutet, men det gör ju faktiskt ofta det när man är barn.

Pluspoäng för att Alma Thörn ”vågar” använda ordet idiot och för att hon upplyser om Marianergraven.

Rekommenderas till vuxna och barn som gillar att skratta tillsammans.

Räddningsavstånd av Samanta Schweblin

När jag häromdagen såg filmen The Zone of Interest tänkte jag på att jag älskar konst som låter sig färdigställas av människan som tar den i anspråk. Filmen skakade verkligen om mig och var djupt obehaglig men innehöll inte enda explicit våldsam eller blodig scen, inget vapen syntes i bild. Det räckte att se koncentrationslägrets murar för att avgrunden skulle öppna sig inom mig. Hade jag inte haft några förkunskaper om förintelsen hade filmen förmodligen knappt påverkat mig alls. Upplevelsen av konst, filmer och böcker blir som starkast när mitt medvetande får känna sig fram på egen hand. Om upphovspersonen tvärtom serverar mig hela den eländiga bilden brukar jag bli motstridig, då går jag i försvar och stör mig på att våldet reproduceras.

Samanta Schweblins debutbok är just ett sådant konstverk. Hon bygger upp en jävla stämning avhängig läsarens egna rädslor. I samma stund jag förstår att räddningsavstånd avser det avstånd mellan förälder och barn som möjliggör att föräldern kan avstyra en olycka, blir jag på helspänn och paranoid. Sen sträckläser jag boken för jag kan helt enkelt inte sluta.

”Jag är som fången i den här berättelsen. Jag vet att det är så, men ibland är det ändå svårt att fortsätta framåt. Kan det ha något att göra med det som sköterskorna injicerade?”

Det börjar in media res med pojken David som pratar med den döende Amanda om maskar. Det är oroande, det är bråttom, det är oklart om vi kan lita på vad de säger och diegesen rullas upp baklänges. Det tycks handla om miljöförstöring.

Författaren är från Argentina och som så ofta i böcker från den delen av Amerika finns inslag av magisk realism. Men de övernaturliga inslagen kan tack vare de stora och väl valda luckorna i texten finna en lämplig förklaring i varje läsare.

Det här är en mycket suggestiv och intensiv kortroman som förmodligen kommer att älskas av dig som gillar att läsa mellan raderna och öppna slut. Den är översatt av Lina Wolff vilket väl egentligen säger allt.

Survilo av Olga Lavrentieva

Survilo är en vacker grafisk dokumentär om en sovjetisk by och mormor med samma namn. 1937 blev Survilos pappa oskyldigt anklagad för förräderi och bortförd. Detta följer henne genom livet under Stalin som en sorg, en obesvarad fråga och hon straffas också för att hon är sin fars dotter.

Barbarnet, författaren och konstnären Olga Lavrentieva (f 1986) berättar med gripande svartvita kolteckningar om sin mormors upplevelser av bland annat andra världskrigets fasor. Survilo arbetade på ett sjukhus under Leningrads belägring då tusentals dog varje dag.

Yxan av Gary Paulsen

Jag recenserar inte ofta barn- och ungdomsböcker men den här är – för mig – unik i sitt slag.

Yxan (Hatchet) är en ungdomsroman från 1986 med överlevnadstema. Passande nog heter den trettonåriga huvudkaraktären, med ögonbryn att begapa, Brian Robeson. Han kraschar tillsammans med en plötsligt avliden pilot i en sjö belägen i Kanadas vildmark. Brian lyckas ta sig in till stranden och där lär han sig att leva med djur och natur, till hjälp har han en handyxa som han fått av sin mamma.

Gary Paulsen (1939-2021) var en amerikansk ungdomsförfattare, mest känd just för Yxan. (Han skrev fyra böcker till om Brian, som jag inte läst). Paulsen var en ”luddit”, det vill säga han motsatte sig ny teknik. Hans prosa är faktiskt ingen höjdare. Det är väldigt många upprepningar och en del märkliga ordval, (vilket kanske beror på Louise Moëlls översättning?).

”Kommer att dö, tänkte Brian. Kommer att dö, ska dö, ska dö – hans hjärna skrek orden i den plötsliga tystnaden.
Kommer att dö.”

Varför då detta ståhej? Jo, det här är verket som högg upp en öppning in till böckernas storartade värld. Jag var tolv år då. Jag läste Yxan och blev bergtagen. För första gången var det lika spännande att läsa som att se en film. Jag läste den för andra gången som vuxen tillsammans med mitt äldsta barn när han var tolv, han satt upp i sängen och med händerna på huvudet. Nu har jag läst den en tredje gång med mitt yngsta barn som är tolv. Hon gillade den också.

Förutom spänningsmomenten som utgörs av kraschen, Brians möten med farliga djur och förhoppningen om att bli hittad redogör författaren för en ekocentristisk hållning. Det sistnämnda är bokens stora behållning för mig som vuxen läsare.

”Han kände sig konstig när han höll geväret i handen. På något sätt kom han långt bort från allt som omgav honom. Utan geväret måste han passa in, bli en del av allting, förstå det och använda det – hela skogen, alltihop. När han hade geväret behövde han plötsligt ingenting begripa längre; han behövde inte vara rädd eller försöka förstå. Han måste inte komma nära en dumfågel för att kunna döda den..”

Jag vill varmt rekommendera den här, främst till barn och ungdomar. Varmt rekommendera.
Rekommendera.

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Jag har en känsla av att Inger Edelfeldt har en stabil och trogen skara läsare som uppskattar hennes ”skörstarka” kvinnliga karaktärer, fantasivärldar befolkade med häxor och drakar, speciella humor och rika språk. Jag älskade Kamalas bok, men inser under läsningen av Om snö och guld att jag inte är en i skaran.

Det börjar bra, de första hundra sidorna är jag helt med lilla Miranda i hennes utbrott, tvångstankar med böner, oro och existentiella huvudbry. Jag tänker att en del av det påminner om mig som barn. Men sen börjar djävulsdansen med mamma Gerda spåra ur. Främst modern men även dottern framstår som alltför ensidiga karaktärer för att jag ska tro på dem. Psykologin haltar. Gerdas kärlek och omsorger når Miranda förvrängd, som gift. Den typen av misslyckat moderskap gestaltas mer i min smak av Hila Blum.

Det är Miranda som berättar och jag misstänker att läsaren ska känna sympati med henne, det har jag problem med. Huvudpersonen är märkligt jagsvag och har på samma gång hybris och narcissistiska drag, lite som en person med borderline. Hennes identitet är den som alltid blir sviken, ganska precis som sin mamma. Hon går i terapi som författaren själv också gjort. Jag har ju börjat tillbe arv-guden på sistone och avfärdar övertro på terapi vilket bokens ton ”stackars mig” bekräftar.

”För när jag inte var uppslukad av min bildvärld höll rädslan – chocken – mig i sitt grepp. Den dubbla rädslan, både för vad som kan hända utanför en, och vad som kan hända inuti. Rädslan för den yttre världen och rädslan för ens egen upplevelse av den; för ens egna reaktioner, känslor. Det blir verkligen en förlamning.

Tur då att fantasin finns. Men en snart artonårig människa måste också vara beredd på annat. Måste snart ut i världen. Blotta tanken fyllde mig med så stor fasa att jag bara ville gömma mig under täcket och aldrig komma fram igen.”

Men visst skriver hon väl bra Edelfeldt. Och för mycket. Boken är alldeles för lång och handlar inte sällan om samma saker, men språket är inte upprepande. Det är barnsligt, för mycket av stora känslor men samtidigt lite ytligt och stereotypt, navelskåderi bitvis och värst av allt är häxorna och drakarna som jag nästan inte uthärdar.