Murar Karlsson, Gotland & Friheten av Wilhelm Östberg

”Sparkar man i en skithög, nog fan hoppar det fram en snickare.” Men en murare, det var något annat. Det menade i alla fall murarn Leif Karlsson (1948-2009) som gjorde sig ett känt namn på Gotland med hjälp av sin yrkesskicklighet och personlighet.

Berättelsen om Murar Karlsson, Gotland och Friheten är en del anekdoter och en del livsfilosofi. Precis som murarn lockade fram människors egna drömmar om att våga frihet, gör nu detta minnesverk hos läsaren. Frihetspatos, vänner, kvinnor, stenen och sponken går som en röd tråd genom hans liv. Tillsammans med buddistisk mentalitet om att det är själva resan som bör uppta ens fokus, inte målet. Det implicerar dock att man saknar förankring. Fri från det materiella, utan personnummer, var han alltid på väg. En gotländsk Dionysos som levde efter devisen lördag-hela-veckan. Men det som gör oss levande kan i långa loppet döda oss.

Sällan har jag väl läst om en mer carpande människa än murarn, och ändå nämns inte carpe diem en enda gång (tack och lov). De går under benämningen Frihetens folk, de vagabonder, bohemer, bönder, konstnärer, fiskare, musiker och hantverkare som på 70-80-talen levde långt från konventionella normer. Men frihetens män, hade nog passar bättre som samlingsnamn. För det var just män det handlade om. Någon skulle ju ta hand om barnen. En motsvarande kvinnlig vivör som drack och pratade för mycket har väl ännu inte hyllats i en bok liknande denna. Jag väntar spänt.

Wilhelm Östberg är dock inte sen att påpeka baksidorna. Han anstränger sig med gott resultat, för att återge en rättvis bild. Fram träder en komplex människa, ett mycket intressant personporträtt. Författaren påminner oss om det faktum att minnet kan luras och verka selektivt. Han skriver med låg modalitet, lämnar öppet för att saker och ting också kan ha varit på andra sätt. Sanningen om vad som faktiskt hände och uttalades, är heller inte det primära. Det är tankarna, känslorna och livsfilosofin som murarn förmedlade.

Jag har börjat utveckla en allergi mot bilder. Från att ha haft foto som ett stort intresse har jag inte bara tappat intresset, utan snarast utvecklat en aversion mot tillrättalagda bilder. Jag har antagligen fått en överdos. Därför var det skönt att vila ögonen på foton av verklighetens folk. Bilderna är kanske retuscherade men de visar gamla människor och gamla byggnader. Rufsiga frisyrer, rynkiga ansikten, urtvättade kläder och slitna skor. Foton där folk blundar, där skärpan hamnat fel och där halva motivet hamnat utanför bild. Det är till stor del Calle Ahlströms förtjänst.

Storyn är dessvärre predestinerad till ett olyckligt slut. Det är sorgligt att murarn aldrig fick vara del i en familj som värmde sig kring de öppna spisar han själv murat. Om han hade vetat vad det innebar kanske han hade föredragit det? Eller inte? Vill man leva som Haydn eller ostronet? Utilitaristen torde svara att ett långt liv med lågintensiv tillfredställelse är att föredra framför ett kortare med toppar av intensiv lycka. Klart är att murarn valde det senare.

Läs gärna den här underbara lilla boken! Det skriver jag inte bara för att jag är gotlänning.

Kommentera