Kvinnoglädje av Kerstin Thorvall

Kvinnoglädje är en mystisk novellsamling som Kerstin Thorvall skrev 1960. Det är hennes tredje bok. Som historiskt dokument är den intressant. Här skriver hon om hur en mamma ska tackla så kallade måsten, vårda relationen till sin man under småbarnsåren, mode, cellstoff, kolbilen som kommer, om att ha hembiträde och städhjälp. Om förlossningen av hennes tredje barn och tiden på BB. På den tiden fick man inte umgås med sitt nyfödd barn mer än korta stunder under amning. Detta gjorde att upplevelsen när man kom hem som förstabarnsmamma var svår.

Jag som Thorvall-fan känner inte alls igen det här glättiga, tillrättalagda, urvattnade närmast själlösa. Här står saker som ”långt inne i oss [kvinnor] bor alltid längtan efter ett litet barn”. Möjligen tillförde den något nytt på 60-talet. Här har hon inte ännu hittat sin karakteristiska stil som jag tydligt kunde skönja i boken som hon skrev året efter den här, Flicka i april. Det är som att hon är kvar på andra sidan. Där hon lever i idyllen och gärna vill berätta om hur härligt det är att bo i hus på landet jämför med förorten på stan. Och grannsämjan! I senare böcker förstår vi att det var mest hennes man som umgicks med grannarna och att hon fick klaustrofobi i huset.

Att läsa någons hela bibliografi blir som att följa henne i livets olika faser. När hon skriver Kvinnoglädje tycks hon fortfarande vara troende i den bemärkelsen att hon ska leva ett vanligt svenssonliv. Hon håller sina hjärnspöken för sig själv, än så länge.

Texten om boken (se bild) säger ju allt: ”…man hoppas flera kvinnor skall gå med ny iver till sina barn och hemplikter efter att ha läst den”.

Kommentera