Vågat, att som man skriva fram ett narrativ som fokaliserar en kvinna och hennes kroppsligheter. Men jag tycker nog att han lyckas. Jag tänker dock hela tiden på att det är en man som skrivit om en kvinnlig protagonist vilket för tankarna vidare till det mänskliga. Det som förenar kvinnor och män och där är också Ahlström bäst, menar jag. Att inte känna sig hemma i sin könsroll. Längtan efter att älska och att bli älskad. Var och hur gränsen mellan kärlek och besatthet går. Svartsjuka. Önskan om att kunna halvera sina känslor och vara lite ”skönt” likgiltig. Hur kärlek kan vara både berusande och skrämmande och att kärleken kräver sårbarhet vilket i sin tur kräver sundhet. Han lyckas skriva fram den tärande och klaustrofobiska känslan av svartsjuka (som Johanna Frid också lyckades med i Nora eller Brinn Oslo brinn). Trots att jag varken kommer karaktärerna nära eller sympatiserar med någon av dem och att jag mest blir frustrerad. Trots att jag kunde förutse slutet, och att jag aldrig dras in i historien riktigt, tyckte jag det var riktigt bra. Mycket väl skildrade herdestunder. ÄLSKAR språket (även om det är lite överladdat ibland) och det ystra tidsperspektivet. Sen är det extra roligt att det delvis utspelar sig på Gotland som också är mitt hemma. |
Senaste kommentarer