Förstå ditt barns hjärna av Daniel L. Siegel och Tina Payne Bryson

Jaha ja, tänker du kanske. Ännu en bok som en god förälder måste förkovra sig i för att slippa dåligt samvete Ska man behöva vara hjärnforskare nu också? Det är visst ingen hejd på vad dagens förälder ska kunna. Lite så kan det kännas, tycker jag.

Men det praktiska utförandet som proklameras i den här boken, är detsamma som barnpsykologer, föräldraexperter och förespråkare av lågaffektivt bemötande redan framfört. Det gäller att vara lyhörd och ha koll på sitt eget beteende som förälder. Det där känner vi till. Men teorin som ligger bakom och förklarar varför det är viktigt, har grund i hjärnan. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den här boken.

För oss som gillar förklaringar från botten och upp. Som ogillar förenklingar och som vill förstå hela den teoretiska bakgrunden och anledningen till varför vissa beteenden är önskvärda och andra kan vara rent skadliga, är den här boken att rekommendera.

Hjärnan är viktig! Föräldrar borde vara lika medvetna om hur barns hjärnor fungerar och förändras för att kunna fostra välmående barn med social, emotionell och relationell hälsa. Vi får följa en förenklad men inte banal genomgång av hjärnans funktioner. (En av medförfattarna är hjärnforskare.) Höger hjärnhalva reglerar känslor, vänster styr kunskap och vad författarna kallar disciplin (kontroll, logik). I hjärnans högre delar (prefrontala cortex) som inte är färdigutvecklade förrän barnet är 25 år regleras förmågor som att avstå att följa impulser och konsekvensmedvetenhet. I motsättning till övervåningen finns bottenvåningshjärnan som implicerar det limbiska systemet med bland annat amygdala, det som ibland kallade reptilhjärnan. Målet är integration mellan hjärnans olika delar.

Psykisk hälsa förklaras med en metafor. Du sitter i en kanot som glider fram vackert med strömmen. Du ska hålla dig i mitten av ån. Stranden på ena sidan representerar kaos, stranden på andra sidan står för rigiditet och överdriven kontroll. Ett sätt att undvika att krascha in på kaos-stranden är avledning. Det här är faktiskt första gången jag förstår varför avledning kan vara en bra metod. Starka känslor, så kallat bottenvåningsbeteende, stänger av trappan till hjärnans övre regioner. Att tala logisk eller diskutera hjälper inte mitt i ett vredesutbrott från bottenvåningen. Då gäller det att koppla upp ”högerhjärna mot högerhjärna”, det vill säga krama eller klappa på barnet, avleda genom att skoja eller bekräfta barnet i sina känslor. Först när kopplingen till övervåningen fungerar igen kan man prata om vad som hände, förklaringar, regler, konsekvenser, inlärning.

Vi får lära oss om hur den plastiska hjärnan fungerar. Om spegelneuroner. Att minnet består av associationer och fungerar som historisk fiktion. Minnen kan delas in i två sorter: implicita (inkodade, automatiska beteenden som att cykla) och explicita (medvetna minnen kopplade till händelser). Vi kan styras av omedvetna implicita minnen vilka kan hämmar oss. Även här är målet integration och att omforma negativa implicita minnen genom att forma nya explicita minnen. Att hålla reda på vilka hämningar man har på grund av implicita minnen kan med fördel vara en förälders uppgift eftersom föräldern ofta vet om vad barn varit med om.

Författarna presenterar begreppet sinn-sikt som ett steg till empati. Det handlar om att kommunicera och läsa av med alla sinnen. Mental hälsa och välbefinnande börjar med att man når klarhet och insikt (sinn-sikt) i sitt eget individuella tankesätt. För att sedan kunna förstå hur andra känner sig.

Min populistiska varningsklocka gick igång när jag läste om boken och såg dess framsida. Varning för amerikansk klyschklåda, utropade den. Men tack vare tips från en kär vän som är psykolog, tog jag mig an den här. Och det är jag glad för. Men metaforerna känns ganska trista, det har förmodligen sina orsaker i att pedagogiken ska vara tillgänglig för många däribland barn. Jag lyssnade på ljudboken vilket var helt okej men inte exemplariskt eftersom boken har bilder med bildtexter. Frågan är om inte översättningen ibland också haltar lite. Och kanske hade det varit på sin plats med källhänvisningar?

Det största svagheten är det knepiga tilltalet. Liksom beskäftigt. Långt från exempelvis Anna Kåvers eller Martin Forsers ljuvliga tonfall. Lyssnar vi på den föreläsaren Tina så kommer vårt barn kunna skapa ett liv hen älskar och leva lycklig i alla sina dagar. ”De [tankarna] hindrade honom från att vara en bekymmersfri och lycklig elvaåring.” Men efter att han träffade Tina vände allt. Lite så. Eller ”utan sinnsikt skulle barnet levt ett tvådimensionellt liv, som på en skärm”. Som att människor i århundranden inte klarat sig utan dessa kunskaper. Observera att jag ifrågasätter inte kunskaperna utan de propagerande formuleringarna. Däremot är jag lite tveksam till att uppmuntra små barn till självmedvetenhet. Självfokusering är ju verkligen inte bara av godo. Författarna nämner dock inget om baksidan. Inte heller något om klasstillhörighet, rasifiering, kön eller andra strukturer, privilegier eller normer.

Vill du ge dina barn gåvan att använda hela hjärnan och låta de utvecklas till sunda människor som är fullt ut sig själva? Läs då den här boken. *ler med huvudet på sned*

Obs skämt! Men så formulerar de sig, de tokiga jänkarna.

Om du har intresset och vill vara den där pålästa föräldern men saknar ork, tid eller lust så kan du läsa en sammanfattning här.

Kommentera