Ett rent helvete av Anne Liljeroth

Jag vill tro att det är en bra idé som ligger bakom den här boken, vilken är anledningen att jag gick emot min vilja att avsluta efter tredje kapitlet. Dels följer vi några personer som använder sig av städhjälp. Ossian som bor på Strandvägen och jobbar som modell i USA, han mår skit. Utbrända Caroline Seger som mår skit, trots yoga. Dels följer vi Danuta som jobbar som städerska.

Jag har svårt att behålla koncentrationen när jag lyssnar på den här romanen. Det är för övertydligt, för klyschigt och förutsägbart. För många knivar som vrids om i hjärtan, ben som viker sig, alltför många gånger tar luften slut. Jag får inte någon av karaktärerna att gå ihop. Danuta allra minst. Hon njuter alltså av att städa andras hem. Det är ljuv musik för Danutas öron när rika människors damm åker in i dammsugaren. Att författaren valt att skildra Danuta som fullständigt uppoffrande – hon bekräftar sina kunder, frågar och lyssnar – är rent av obehagligt. Ibland får hon klagomål och skäll, hon känner sig vid ett tillfälle också hotad. Dessutom är hon sjuk och har ont. Trots detta tänker hon på att hon inte lyckas hjälpa de stackars rika priviligierade kunderna att må bättre. Å ena sidan är Danuta nöjd med sig själv å andra sidan smyger hon skyggt fram med sin städutrustning. Hon får en stolt hållning i den dyra kappan hon erhåller i present av kunden Ossian. En present som naturligtvis fick henne att tappa andan.

Ett av problemen jag har med det här boken är att det är feelbad, som försöker vara feelgood. Jag gillar ju feelbad det vill säga att läsa om människans smutsiga sidor. Men att människor i medelklassen skulle vara så helt igenom ruttna att de aldrig före de mött Danuta, träffat en människa som faktiskt bryr sig om andra människor, verkar för osannolikt.

Det det känns som att författaren silar mygg och sväljer kameler. Antingen är det aningslöst att skriva en roman om en polsk kvinna som städar hos den svenska övre medelklassen utan att beröra politik, klass, makt, ras och genus. Eller så är syftet att lindra dåligt samvete hos de som använder sig av städhjälp och rut-bidrag. Att försöka sätta sig in i en polsk kvinna och skildra henne inifrån, lyckades inte. Jag tror väl att intentionen är god. Samhällskritiken som Liljeroth för fram är befogad. Medelklassens leverne är ohållbart. Författaren vill säkert lyfta fram att de som städar gör ett viktigt jobb. Att vi inte ska se ner på städning som syssla, och absolut inte på de som städar. Och det är ju riktigt. Men eftersom det står hemskt konstiga saker i den här texten hittar jag ingen riktning. När Carolinas dotter Matilda säger att Danuta ska sluta skämmas och istället vara stolt. Då bli Danuta varm inombords och fylls med hopp. (Vad vet väl du, snorunge! Hade varit ett lämpligt svar.) Eller att alla har vi en plats på jorden, och vi måste försöka göra det bästa av det vi tilldelats. (Försök inte rättfärdiga ojämlikhet, tack.) Eller att inga andra nationaliteter än skandinaver har god inredningssmak. (Usch! Bara usch!)

Jag vill istället tipsa om Fanny Ambjörnssons Tid att städa: om vardagsstädningens praktik och politik.

En dos av Kants kategoriska imperativ vore på sin plats här. Det är alltid omoraliskt att använda människor endast som medel. Danuta framstår för mig, helt och hållet som ett medel i den här romanen. Det gör mig nästan arg. Jag var tvungen att lyssna klart på hela också för att se om det skulle komma en vändning. Men det gjorde ju tyvärr inte det.

Författaren är säkert bra på att städa. På pressbilder i samband med boksläppet poserar hon med knuten höjd näve, och med diskhandskar på. Oavsett vilken erfarenhet hon har av att städa åt andra, vill jag påstå att hennes förmåga att skildra detta lämnar en hel del övrigt att önska.

Kommentera