Search for:

KARENINA

Tänk innan du talar, läs innan du tänker!

Hem
Bakom Karenina

Kategori: Övrigt

Senaste inläggen

Dagarna 2011-2012 av Klara Wiksten
Peter möter Cecilia av Kerstin Thorvall
Drunkna tyst av Åsa Leijon
Flickan i verkligheten (Lena #3) av Kerstin Thorvall
Glöm allt men inte mig av Philomène Grandin

Etiketter

Agatha Christie Andrea Lundgren Autofiktion Barnbok Dagbok Debut E-bok Emma Adbåge Fakta Favorit Feelbad Feminism Filosofi Fransk litteratur Gotland Grafisk Historia Humor Ingela Korsell Jean Giono Kerstin Thorvall Klass Klassiker Kortroman Kristina Lugn Kristoffer Ahlström Lisen Adbåge Ljudbok Marguerite Duras Marie Tillman Martin Hägglund Mordgåta Nobelpris Novellsamling Poesi Politik Rasifiering Recex Religion Roman Romantik Stephen Hawking Sågning Ungdomsbok Åsa Larsson

Senaste kommentarer

Elisa om Peter möter Cecilia av Kerstin Thorvall
Nina om Amerikansk jord av Jeanine Cummins
Maria om Amerikansk jord av Jeanine Cummins
Torbjörn Nilsson om Nordisk fauna av Andrea Lundgren
Torbjörn Nilsson om Nordisk fauna av Andrea Lundgren

Search for:

Bokhyllan

Betyg I
Betyg II
Betyg III
Betyg IV
Betyg V

Läser nu

Nina's bookshelf: currently-reading

Utvandrarna

by Vilhelm Moberg

Lyckokakan

by Kerstin Lundberg Hahn

Pestan

by Åsa Larsson

Hamnet

by Maggie O'Farrell

Vardagar 2

by Ulf Lundell

book reviewsbook club

Läsmål 2021

2021 Reading Challenge

2021 Reading Challenge

Nina has read 17 books toward their goal of 350 books.

hide

17 of 350 (4%)

view books

Instagram

kareninalaser

𝒟𝒶𝑔𝒶𝓇𝓃𝒶 𝟤𝟢𝟣𝟣-𝟤𝟢𝟣𝟤 𝒶𝓋 𝒦𝓁𝒶𝓇𝒶 𝒲𝒾𝓀𝓈𝓉𝑒𝓃 ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ Jag älskade Hjärnan darrar (2016) och därför ville jag självklart också läsa föregångaren Dagarna (2012). Jag skulle vilja påstå att den här är nästan lika bra.

Det handlar om hur svårt livet kan vara med social fobi och panikångest i ett samhälle som kräver duktiga människor. För att få pengar från soc måste hon söka jobb, arbetsträna, praktisera gratis och träffa jobbcoacher. Tyvärr medför dessa möten att självkänslan försämras ytterligare. Det viktigaste för Wiksten är att känna att hon duger och att sluta skämmas för att hon blir rädd och ledsen ibland. Mycket i det här livet handlar om att bita ihop om sina känslor, för oss som inte är bra på det blir det uppförsbacke och dubbelbestraffningar. Jag har också gråtit på en och annan toalett i mina dagar.

Wiksten visar sin sårbarhet i bild och text och jag blir helt tagen och känner en otrolig tacksamhet inför att få ta del av hennes erfarenheter. Dagarna är faktiskt hemsk rolig emellanåt också. Det är så befriande att hennes självtvivel och osäkerhet – även kring själva skapandet – får breda ut sig i serierutorna. Alla kreativa människor borde läsa den här, jag tror det kan leda till sänkta trösklar och ge en skjuts i rätt riktning. Alla ”känslomänniskor” borde läsa den här, för att få känna sig mer normala och mindre ensamma. Äsch va fan ALLA MÄNNISKOR borde läsa den här. Punkt. #dagarna #klarawiksten #fittankarlsson

𝒫𝑒𝓉𝑒𝓇 𝓂ö𝓉𝑒𝓇 𝒞𝑒

𝒫𝑒𝓉𝑒𝓇 𝓂ö𝓉𝑒𝓇 𝒞𝑒𝒸𝒾𝓁𝒾𝒶 𝒶𝓋 𝒦𝑒𝓇𝓈𝓉𝒾𝓃 𝒯𝒽𝑜𝓇𝓋𝒶𝓁𝓁 ⭐️⭐️⭐️⭐️ Peter är ensambarn och bor med sin pappa som är konstnär och sköter hushållet och sin mamma som förvärvsarbetar. De har nyligen flyttat från en lägenhet i stan till ett hus i en förort. Peter har svårt att skaffa nya vänner men så möter han sin granne, Cecilia.

Det här är en fin liten barnbok om utanförskap, könsroller och att ha en kompis av annat kön. Om det knepiga att man bryr sig om vad andra tänker fastän man tycker de är dumma. Och om hur beskäftiga och modiga vissa barn kan vara.

Just som Thorvall brukar hittar hon barnets röst. Med pricksäkert språk, mycket empati och en slående finkänslighet navigerar hon mellan att föra fram kloka åsikter utan att skriva på näsan eller ge några förenklade svar.

Och tro det eller ej men den här har faktiskt ett lyckligt slut.
#kerstinthorvall #petermötercecilia

𝒟𝓇𝓊𝓃𝓀𝓃𝒶 𝓉𝓎𝓈𝓉 𝒶𝓋 Å𝓈𝒶 𝐿𝑒𝒾𝒿𝑜𝓃 ⭐️⭐️⭐️ Leijons ambitiösa debut börjar riktigt bra. Jag gillar småbygdsskildringar där människor lever som under en glaskupa. De går i samma klass som barn och bor sedan grannar som vuxna. Det här verkar vara ett skickligt romanbygge, tänker jag inledningsvis. Vi bli inkastade in media res, någon är försvunnen. Pusselbitarna får vi en efter en. Bra språk och gestaltning.

Efter ungefär 100 sidor börjar jag ana oråd. Det blir nog svårt att få ihop alla trådar utan att det blir för överdrivet, tänker jag. Det är väldigt många karaktärer, stor del av dem lider misär. Tankarna går till trilogin om Jana Kippo. Men till skillnad från i Smirnoffs mästerverk får jag inte riktigt grepp om karaktärerna i Drunkna tyst. Det saknas nästan helt beskrivningar av hur de ser ut. Det brukar jag uppskatta men här är det faktiskt något jag saknar. Kanske beror det på att de är så många och det kräver koncentration att hålla isär dem. Jag upplever dem som regisserade för att passa i narrativet, istället för det önskvärda tvärtom. Jag kommer inte in i känslan av att vara med i berättelsen utan upplever hela tiden att jag läser en påhittad bok.

Den tappar fart i mitten och mitt intresse falnar (vilket brukar ske när jag läser spänningsromaner). Och sen rasslar det på alltför hastigt i slutet. Jag tror den hade tjänat på att kortas ner. Författaren har en försmak för ordet vimsa. Och jag måste säga att det här romanbygget är en aning vimsigt, eller snarare spretigt. Berättarperspektivet varierar mellan ett all-vetande och ett jag perspektiv. Det blir otydligt och lite krystat eftersom temat går ut på att ta reda på vad som faktiskt hänt med den försvunna.

Jag tycker ändå att det här är en ganska bra debut, framförallt delen om mänskliga relationer tycker jag att författaren behärskar väl. Jag läser gärna något mer av Åsa Leijon.
#åsaleijon #drunknatyst #albertbonniersförlag
#albertbonniersforlag

𝐹𝓁𝒾𝒸𝓀𝒶𝓃 𝒾 𝓋𝑒𝓇𝓀𝓁𝒾𝑔𝒽𝑒𝓉𝑒𝓃 𝒶𝓋 𝒦𝑒𝓇𝓈𝓉𝒾𝓃 𝒯𝒽𝑜𝓇𝓋𝒶𝓁𝓁
⭐️⭐️⭐️ ⭐️Det här är den tredje och sista delen om Lena, som nu är runt 20 år. Nu har Lena och Mikael gift sig och han tilltalar henne ”barnet mitt”. Fräscht! Det har sin förklaring i de roller som parterna spelar gentemot varandra. Lena är på vissa sätt otroligt naiv och hon framtonar sina barnsliga och hjälplösa sidor i sin roll som hustru. Hon tycks använda modetidningarnas drömska beläten som målbilder. Mikael å andra sidan ska vara stark och trygg och försörja familjen.

De har nu gått klart sina utbildningar. De sätter bo och söker jobb. Och här träder nu med ett brak flickan in i verkligheten. De älskande tu börjar nämligen gräla. Det visar sig vara svårt för Mikael att leva med den talangfulla Lena. Ska han ta hand om hushållet då medan hon arbetar? Problem som Thorvall satte ord på långt före sin tid, men som vi fortfarande idag inte kan lägga helt bakom oss.

Hela trilogin utgör en bra helhet. Titlarna på de två första verken implicerar ”flicka” i obestämd form. Den tredje bokens titel använder ”flickan”. Ett litet ”n” gör den stora skillnaden i det att Lena nu börjar få konturer. Hon upptäcker sitt jag vilket märks genom att hon står upp för sig själv och vågar ta egna initiativ. Fortsättningen om Lena hittar jag i flera andra av Thorvalls böcker, då heter hon något i stil med Inger, Signe eller Anna. #kerstinthorvall #flickaniverkligheten

𝒢𝓁ö𝓂 𝒶𝓁𝓁𝓉 𝓂𝑒𝓃 𝒾𝓃𝓉𝑒 𝓂𝒾𝑔 𝒶𝓋 𝒫𝒽𝒾𝓁𝑜𝓂é𝓃𝑒 𝒢𝓇𝒶𝓃𝒹𝒾𝓃
⭐️⭐️⭐️⭐️ Den mysiga programledaren från Philofix har debuterat med en uppväxtskildring som framförallt fokuserar hennes excentriske pappa Izzy Young. Han var någon form av kulturlegend som drev Folklore Center i New York och i Sverige. Han banade väg för superstjärnor som Bob Dylan och Patti Smith. Grandin gör nedslag i olika tider och berättar om situationer som hon erfarit med sin pappa. Tidigt in i berättelsen förstår vi att i slutet av sitt liv fick pappan alzheimers sjukdom.

Vi får följa med i en bergochdalbana som slingrar sig genom Philomène Grandins liv. Det är ofta ont om pengar men gott om kärlek. Med bravur tecknar hon bilden av den växelverkan som sker mellan far och dotter. Det är varmt och berörande. Hon hyser en enorm lojalitet mot sin pappa men lyckas undvika att romantisera. Det är svårt att låta bli att fundera på det som hon inte skriver om, mamman. Utifrån sett är Grandins barndom oroväckande otrygg och det är otroligt hoppfullt att en förälder som misslyckas på många plan ändå med kärlek och intresse kan komma en bra bit.

Jag lyssnade på boken och tyckte mycket om författarens egen inläsning.

𝒢𝓊𝓃𝓃𝒶𝓇 𝓋𝒾𝓁𝓁 𝒾𝓃𝓉𝑒 𝓀𝓁𝒾𝓅𝓅𝒶 𝒽å𝓇𝑒𝓉 𝒶𝓋 𝒦𝑒𝓇𝓈𝓉𝒾𝓃 𝒯𝒽𝑜𝓇𝓋𝒶𝓁𝓁 ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ Det här är alltså en barnbok, med måttligt inspirerande titel men vilken läsupplevelse. Jag skulle bara börja lite för att sedan läsa den ihop med ett barn, men kunde inte lägga ifrån mig den förrän jag läst till slutet. Här tycker jag Thorvall överträffar sig själv och smäller huvudet rätt på spiken. Hon använder sin egen erfarenhet av utanförskap och att ”vara omöjlig” för att skapa karaktären Bertil. Åh Bertil! Han är barnet som vi alla träffat, som inte blir bjuden på kalas och som är utan vänner. Man förstår att hen inte har det bra, men man vet inte riktigt vad som är fel. Man tycker synd om hen men är samtidigt glad att det inte är man själv som är utanför. Och vad kan man egentligen göra åt detta? VAD KAN MAN GÖRA? Man kan tvinga barnen att vara med hen, man kan vädja till deras empati om att inte låta någon vara ensam, man kan ha möten med föräldrarna med mera. Men kan man göra barnet till en i gruppen, det är frågan?

Sen det med ”skivan”. Hur man chansar och gör sig sårbar när man bjuder till fest. Som barn framförallt. Jag minns min egen rädsla i kombination med suget efter att ha kalas. Och så håret då. Hur vuxna lägger sig i ens frisyr och hur ovant det känns att vara nyklippt. Det finns mer här att förundras över, hur realistiskt och lätt hon beskriver syskonbråken och osämjan kring matbordet. Som läsare känner jag mig förankrad och mer normal efter en omgång med Thorvall. Hennes ord liksom ledstänger att hålla i. Det här är definitivt en av de bästa barnböcker jag läst, just nu känns det som att det är den bästa.

𝒜𝓂𝑒𝓇𝒾𝓀𝒶𝓃𝓈𝓀 𝒿𝑜

𝒜𝓂𝑒𝓇𝒾𝓀𝒶𝓃𝓈𝓀 𝒿𝑜𝓇𝒹 𝒶𝓋 𝒥𝑒𝒶𝓃𝒾𝓃𝑒 𝒞𝓊𝓂𝓂𝒾𝓃𝓈 ⭐️ Den här romanen är kraftigt kritiserad vilket är en av anledningarna till att jag ville läsa den. Att jag stod ut ända till slutet är en bedrift jag är stolt över. (Eller nej egentligen inte. Varför kan jag inte bara sluta läsa när en bok är dålig?) Kritiken handlar om att en vit författare berättar om marginaliserade grupper. Det hjälper inte att författaren ägnat mycket tid åt research, hon har ingen egen erfarenhet av migration. Dessutom menar man att Cummins skapat rasistiska stereotyper. Härligt med mycket kritik, tänker jag som tycker diskussioner är av godo. Jag är inte rätt person att instämma i den kritiken. Jag skulle hellre vilja såga Amerikansk jord för att den helt enkelt inte är bra. Det den vinner i spänning sker genom traumapornografi. Författaren lyckas inte skapa ett språk som bär upp de känslor och stämningar som matchar vad karaktärerna erfar. Språket är överdrivet, klyschigt, motsägelsefullt med konstiga metaforer. Fel ord används, kanske översättningens fel? Det är för många ovidkommande detaljer.

”Hon hatar honom så mycket att hon kan mörda honom på hur långt håll som helst med endast önsketänkande.” (Eh nej, det kan hon inte.)
”..orden klingar som en klocka i hjärtat.” (Pling plong!)
”Hon kurar ihop sig till en liten boll på stolen och gråter tyst.” (Som en boll verkligen?)
”Deportationen av honom är makalöst löjlig.” (Kan en deportation vara löjlig?)
”Hon andas in det ändlösa regnet. Skyfallet upphör.” (Då var det inte ändlöst alltså!)

Temat med migration är intressant och jag uppskattar försöket att spegla en fruktansvärd verklighet av rasism, våld och kriminalitet som har sin grund i att Amerika byggde sin ekonomi på annekteringen av mexikanska landområden. Handlingen fokuserar Lydia och hennes son Luca vars hela familj och släktingar mördas av en knarkkartell och de tvingas fly för livet.

Luca drabbas av mutism. Det är inte alls svårt att tro att barn som utsätts för trauma drabbas av mutism. Men hur —>Karenina.se

𝐻𝑜𝓇𝒾𝓈𝑜𝓃𝓉𝑒𝓃 𝒻𝒾

𝐻𝑜𝓇𝒾𝓈𝑜𝓃𝓉𝑒𝓃 𝒻𝒾𝓃𝓃𝓈 𝒶𝓁𝓁𝓉𝒾𝒹 𝓀𝓋𝒶𝓇 𝒶𝓋 𝒥𝑜𝓃𝓃𝒶 𝐵𝑜𝓇𝓃𝑒𝓂𝒶𝓇𝓀 ⭐️⭐️⭐️⭐️ Det här är en fristående fortsättning på De omätbaras renässans, en av de bästa samhällskritiska böcker jag läste förra året. I Horisonten finns alltid kvar ligger fokus på det konkreta i samhället, jämfört med det höga filosofiska tonläget som i föregångaren. Här är Bornemark också tydligare politiskt och verksamhetsmässigt knuten. Hon vill ha in förundran, känslor, sinnlighet och situationskänslighet som verkar ha glömts bort till förmån för ekonomism och förpappring i vårt ratiosamhälle (ett samhälle där förnuftet och logiken är allt som räknas).

Horisonten fungerar som metafor för icke-vetande. Vi ser den, vi vet att den finns, men vi kan inte nå den. Omdöme, förundran och icke-vetande är en viktig del av ett sunt liv och ett fungerande samhälle. Att erkänna det vi inte vet. Vara öppna med att vi hela tiden förhåller oss till att vi inte vet allt, istället för att i NPM-anda låtsas att vi kan mäta, skriva ner på papper och evidensbasera allt. (NPM står för New Public Management.)

Fundamentet i hennes förklaringsmodell kommer framförallt från Aristoteles. Som alltså för över 2000 år sedan fattade att intelligens är långt mycket mer än episteme.

Filosofi handlar delvis om att få syn på det som är självklart. Det är tydligt att Jonna Bornemark har som ambition att göra filosofi mer lättillgängligt, och det gör hon med bravur.

Tesen hon driver i första delen av boken går ut på att kritisera ratiosamhället och NPM-pedanteriet som förstör vård, skola och omsorg. Tanken med NPM är att mäta kvaliteten men eftersom exempelvis empati eller inspiration inte går att mäta är systemet tandlöst och medverkar till att slå blå dunster i våra ögon. Dessutom tar det, med sitt behov av administrativ personal, utrymme från själva kärnverksamheten. Istället borde vi höja statusen på det praktiska arbetet, lita till lärares och vårdpersonals omdömen. Tillit kan inte granskas.

Hjärnan är plastisk, världen förändras och människan likaså. Vi blir bra på det vi gör. Därför måste vi först erkänna vikten av omdömet och sedan öva upp omdömesförmågan.—> Karenina.se

Ladda mer… Följ på Instagram

Facebook

Facebook Pagelike Widget

Kerstin Thorvalls bibliografi

Jag har läst 38/68 böcker.
Läser just nu: Nämen Gunnar! (1970)
Hela hennes bibliografi (1957-2005) finns listad här!

© 2021 KARENINA.

Gjord med av Graphene-teman.