Att vara Kerstin (#2) av Helena Hedlund

Det här är alltså andra boken i en trilogi om Kerstin. Jag och nioåringen gillade ettan, och vi älskade den här. Kerstin är kanske den mest realistiska barnbokskaraktär jag stött på. Genom Kerstins blick minns jag hur det var att vara barn. Det var nämligen precis så. När ens mamma hade en ny frisyr, (eller tog av sig glasögonen) så var det inte samma mamma. Man ba: nej, ge tillbaka min riktiga mamma. Man var både snäll och rolig, blyg och modig och ofta framstod man nog som tjurig när det var något som kändes orätt. Ibland gjorde man saker man inte fick, ibland blev det fel. Men bara man berättar, säger förlåt och ställer till är rätta så gör det ingenting. Som barn får man göra fel, det ingår liksom i paketet av att prova sig fram. Jag tycker typ att barn SKA göra fel. Passa på liksom. Och jag älskar att Hedlund låter Kerstin göra det.

I den första boken handlade det om självvald ensamhet, gränser mellan sanning och lögn. Den här bokens tema berör också lögner, om hur man ska förstå vuxna, och hur vuxnas beteenden påverkar barn. Det är allvarliga saker men skrivet med en lätthet och humor som passar perfekt.

Kommentera