Ararat av Louise Glück

Wow så bra! Skoningslöst och rakt på.

Jag är ingen van poesiläsare. Jag tycker ofta poesi är obegripligt. Det är dock inte fallet med diktsamlingen Ararat. Här hänger dikterna samman. De handlar om familjen med mamma, pappa och syster, samt den egna sonen. Det är mörkt och bittert. Utlämnande. En gnutta ironi kan skönjas, vilket lättar upp något. När jag just läst en text som på ett oerhört skickligt sätt har orden formade till rena magin, får jag svårt att formulera mig. Hennes egna ord får tala:

Brun cirkel
Min mor vill veta
varför jag, som hatar
familjer så mycket,
gick och skaffade
en. Jag svarar inte
min mor.
Det jag hatade
var att vara barn,
att inte kunna välja
vilka jag skulle älska.

Jag älskar inte min son
så som jag tänkte älska honom.
Jag tänkte jag skulle vara
en orkidéälskare som
finner purpurtreblad växa
i granens skugga, utan att
röra det, utan att behöva
äga det. Jag är som
vetenskapsmannen
som kommer till den blomman
med ett förstoringsglas
och inte ger sig av, fast
solen bränner en brun
cirkel i gräset runt
blomman. Vilket mer
eller mindre är det sätt
min mor älskade mig.

Jag måste lära mig
att förlåta min mor,
nu när jag inte klarar av
att skona min son.